The Artful Escape

Att vara recensent betyder självklart allt som oftast att försöka finna orden till det där man upplevt på skärmen. Personligen tycker jag sällan det är särskilt svårt att ge en beskrivning av det som sker, men kanske lite svårare att tala om varför man älskar eller avskyr något. Det man faktiskt spelar är ju en sak, men nöjet det ger upphov till kan vara svårt att sammanfatta i ord.

När det kommer till The Artful Escape är det nästan lite tvärtom; jag vet liksom vad jag tycker om själva upplevelsen, men det är ganska svårt att sätta ord på vad den är för något. För vad som börjar som en stillsam berättelse blir efter ett tag en slags färgglad explosionsartad odyssé som är svår att sammanfatta. Det är också ett sådant där spel som man nog ska veta så lite som möjligt om när man startar det.

Spelets huvudperson Francis lever i den musikaliska skuggan av sin avlidne farbror. Han kämpar med att finna sin identitet både personligt och musikaliskt, och natten innan hans första stora show ger han sig av på en, minst sagt, märklig resa för att ta reda på allt det där. Resan som följer sedan är… ja, som sagt – ni förstår. Och som jag tidigare skrev; ju mindre ni vet, desto bättre. Jag vill dock försöka beskriva den som en slags psykedelisk sidoscrollande walking simulator. Här blandas lite plattformande med rätt simpla ”Guitar Hero”-partier i knapptrycknings-version.

Det hela känns som en hyllning till musik i händerna på spelutvecklare som vågar ta ut svängarna ordentligt, och även om det känns dumt att önska något mer, eller något annorlunda, av en vision som denna skan jag inte låta bli att tycka att det är lite tomt. Lite monotont. Vilket i sig är en rätt märkligt känsla för där spel som Journey och Abzû med liknande upplevelser lyckas få mig att känna så mycket med så få rena spelmoment önskar jag ofta att The Artful Escape kunde haft lite fler saker att göra. Det är fantastiskt fint att se på, men under ytan hade det behövts lite variation. The Artful Escape är som bäst när det är som galnast.

Konst och underhållning är, och kommer alltid vara, enormt subjektivt. Visst kan vi som mottagare av den kanske peka på vissa objektiva faktorer och se var saker är trasiga eller fungerar. Som recensent känns det faktiskt ofta som en stor del av ”uppgiften”; att peka på vad i ett spel som är roligt och vad som inte är det. Ibland baserat på så enkla faktorer som att spelkontrollen fungerar, grafiken är bra och så vidare. Men sedan är det ju det där att saker träffar och berör så himla olika. När det handlar om saker som dessutom ska tilltala en rent känslomässigt är det en ännu svårare bedömningsfråga.

Uttrycket; ”skönheten ligger i betraktarens öga” sammanfattar det hela perfekt. Här kan jag tycka att The Artful Escape egentligen lyckas totalt med det där att ge mig som spelare en upplevelse, en färd som hela tiden känns fascinerande. Spelmomenten däremot är ganska banala och skalas ner till något väldigt simpelt. Så, vad The Artful Escape som spel blir för varje individ beror nog mest på hur man värdesätter sådana saker. För mig som inte alls har något emot att bara styra en karaktär rakt fram genom en upplevelse blir det ändå så pass underhållande att jag hela tiden har skoj och tilltalas av det.

Jag tror också mycket av det faktum att jag är underhållen ligger i att man lyckats pricka den visuella stilen så bra. Spelet är verkligen en ljusshow på alla vis, med en fin enkel design som målar upp platserna man färdas genom på ett förbluffande snyggt sätt. Spelets utgivare, Annapurna Interactive, är kända för att ha ett fokus på att släppa sådana här annorlunda spel och det har blivit lite av en personlig favorit hos undertecknad även om allra mest beröm givetvis ska ges till utvecklarna för att de inte håller tillbaka på något och bjuder på den här bisarrt annorlunda spelupplevelsen. Jag tror helt enkelt vi behöver den här typen av utvecklare, och utgivare, i dagens spelklimat. De som vågar vara lite galna.

Slutligen, som spel är kanske The Artful Escape lite väl tillbakahållet rent interaktivt men som en expedition där främst det audiovisuella får briljera, är den helt klart värd din tid.