2 minuter lästid

När man har tjugo minuter över och vill syssla med något kul är det skönt att dra igång ett spel. Vissa spel kräver dock mer än tjugo minuter för att man ska komma in i dem och förstå hur man ska bemästra dem. De kräver mycket mer.

Fightingspel är kanske den mest kända av alla tidskrävande genrer, där det kan krävas hundratals timmar av träning innan man börjar få grepp om vad man egentligen håller på med. Rollspel kan också vara trögstartade. De första åtta timmarna av Persona 5 är egentligen bara filmsekvenser och upplärning. Först efter tretton timmar får jag börja spela på riktigt, i den meningen att jag äntligen har någon valfrihet i vad jag ska göra. Men med tanke på att Persona 5 räcker i över hundra timmar kan man se det som ett mindre problem.

aldrig ge uppIbland måste man kämpa ett tag innan man kommer till det härliga. Om jag spenderar hundra timmar med att lära mig spela gitarr är det för allt det roliga som jag kommer att kunna göra när jag väl lärt mig instrumentet, inte för att det är kul att träna på gitarren. Men när jag lagt femtio timmar på att bli bättre på Street Fighter, och jag fortfarande inte blivit något skickligare, är det bara att hålla ut och fortsätta träna eller är det dags att erkänna sig besegrad och ge upp?

LÄS MER: Kärleken, jag och Street Fighter

Jag har alltid älskat att sjunga, men som tonåring hade jag en riktigt risig sångröst. Men jag gav mig inte. Jag gav mig fan på att jag skulle lära mig att sjunga och jag tränade och tränade i många år. De första åren hände absolut ingenting, och sedan hände ingenting, men plötsligt en dag blev min sångröst betydligt bättre. Det senaste året har den egentligen bara blivit bättre och bättre för varje månad.

Hur många saker skulle vi kunna lära oss om vi bara la ner tiden på det? Hur många saker tror vi är helt utom vår förmåga skulle vi faktiskt klara av om vi bara tränade en timme varje dag i ett par månader och aldrig gav upp? Är det verkligen värt besväret? Är det inte bättre att spela spel som är kul även de första tjugo minuterna?

Nu bestämt mig att stiga i graderna online i Splatoon 2. Jag har tränat på att sikta bättre, memorerat hur banorna ser ut, testat en massa olika vapen, följt proffsen för att lära mig deras taktiker och läst mer eller mindre förvirrade guider på nätet. Här är det naturligtvis en fördel när själva träningen är intressant och underhållande. Då blir det lättare att träna.

Det finns någon slags idé om att bra TV-spelare inte behöver träna, att en bra spelare är bra direkt på ett nytt spel. Att det är just det att vara bra utan att träna som är det coola. De flesta framgångar i livet kommer dock av träning,  av att aldrig ge upp. Ju äldre man blir desto sämre reaktionsförmåga får man dessutom, så det är bäst att jag tränar i Street Fighter och Splatoon 2 om jag ska fortsätta att ha någon chans online.