I dagsläget upplever jag vad man skulle kunna kalla ett rejält Transformers-rus. Efter sett Transformers: The Last Knight hade jag hamnat i en riktig depp-zon beträffande de transformerande robotarna. Spelade mina barndomsminnen mig ett spratt? Visst var Transformers, i synnerhet serietidningarna mycket bättre, mer utstuderade och engagerande än filmerna? Visst var karaktärerna mer älskvärda eller åtminstone intressanta? Eller? Det är lätt att gamla saker kan spela nostalgiska trix med ens hjärna så jag beslutade mig för att återvända till de gamla serierna i somras, för första gången på 25 år.

Det är en märklig känsla att avsluta något man påbörjade för 25 år sen. Jag har läst om alla klassiska Transformers Generation 1-Marvel-serier, följt av serien Regeneration där förlaget IDW och författaren Simon Furman gjorde ett 20-nummersark som fortsatte där G1 och Furman slutade i 92, för att ge arket ett propert slut. Att äntligen få ett riktigt avslut kändes oerhört skönt. Cirkeln var äntligen sluten.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Monster Hunter – Cute Felyne

Sen dess har jag börjat en längre resa att sätta mig in i IDW:s nystart av serien från 2005. Den har en mognare berättarton, mer bakgrunder och betydligt mer mångfacetterade karaktärer där allt inte är så svart och vitt. Megatrons ursprung som pacifistisk missnöjd gruvarbetare, hur han och Orion Pax (Optimus namn före han blev en Prime) första gången möttes har bara fått mig mer och mer fascinerad av Transformers och dess krigshärjade historia. Serier som Last Stand of the Wreckers och trilogin Autocracy, Monstrosity och Primacy är väl värd din tid.

Så vad har hänt på spelfronten med Transformers? Faktum är att Transformers-spel som varit baserade på serierna de senaste 20 åren har varit ganska schysta. Jag var ett fan av Transformers som kom ut i 2004 och Platinum Games brawler från 2015 roade men det är High Moon Studios två Transformers-spel som verkligen levererade kvalitativa actionspel. Spelen väljer att berätta om en tid före cybertron-invånarna anlände till Jorden. War for Cybertron och Fall of Cybertron en historia om inbördeskriget som splittrade och slet isär befolkningen och den massflykt som följde. Det är en intressant historia som berättats många gånger, på olika sätt och High Moon Studios story är en tolkning hur saker gick till.

Rent musikaliskt kan jag inte påstå att Transformers: War for Cybertron har något nämnvärt att komma med, förutom sin makalösa sluttext-melodi av Stan Bush. Den är tönt-cool och nostalgisk men inte mycket mer.

I överlag har Transformers-spel bestått av ganska tunga metal-stycken med vissa inslag av electronica. Det War for Cybertron gör annorlunda är att blanda ut metal-influenserna och elgitarrerna med orkestermusik för att ge spelet en filmmusik-kvalitet. Det har sina för- och nackdelar. Spelen saknar en melodiös och ikonisk ton men i gengäld känns saker väldigt rått och skitigt vilket passar utmärkt i Transformers sargade värld. Det passar även utmärkt som stämningshöjare.

Transformers: War for CybertronDagens stycke Fuel of War är den låt jag fann mest drivande, mest rik på intensitet och iver. Den pumpar outtröttligt på med dova trummor och gitarrer. Det jag gillar är att stycket ständigt växer. Ungefär var 40:e sekund läggs det på något extra i ljudspektrat som förnyar mitt intresse för slingan. Stråkar och trumpeter låter stycket expandera och tillåter spelet nå sina filmiska aspirationer. Tre minuter in exploderar sen stycket med stor energi då en urladdning av instrument släpps lös och industrimetallen tillåts utrymme i styckets 40 sista sekunder före det sen är dags att loopa härligheten.

Jag trodde inte jag skulle uppskatta spelets soundtrack särskilt mycket men Fuel of War naglade fast sig i min hjärna på grund av sin ihärdiga vilja att driva mig framåt längs Iacons stålbadade korridorer. Det finns tillräckligt med spår av en melodi för att låten inte skall falla fullständigt i glömska bland all annan dussinmusik man hittar i bakgrunden i spel och film.

Sensommarens Transformers-resa har varit en insiktsfull sådan. Jag har förstått att Cybertronernas värld är något jag än idag förundras över, och det var skönt att få det bekräftat, en gång för alla. Det var betryggande att få veta att det fanns något bortom vad mitt öga först kunde se.

https://youtu.be/66Hd7S9uS6w