Det är inte många spel som lyckas få mig taggad redan vid startskärmen. Men just den här spelserien lyckas varenda gång. Med hårt grepp om handkontrollen och blicken låst vid TV:n stålsätter jag mig för vad som komma skall. Jag tar ett djupt andetag och börjar för full hals sjunga ”Sååå att jag kan komma in!!!”.

Nu har jag med säkerhet tappat minst hälften av alla läsare. Men det råkar faktiskt vara så att den här veckans musikstycke innehåller en melodislinga som låter som om den är direkt plockad från den andra frasen i refrängen på gamla, hederliga ”Som en härlig gudomskälla” alias Pärleporten. Vi pratar såklart om Nate’s Theme från Uncharted-serien.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: The World Ends with You – It’s so Wonderful

Det här är ett musikaliskt ledmotiv som för mig är så oerhört vackert och storslaget att det tyvärr lyckas överträffa själva äventyret det ska ackompanjera. Det tema som skulle bli Uncharted-seriens signaturmelodi utlovade mer än vad åtminstone Drake’s Fortune – seriens första del – någonsin kunde leverera.

Det finns inget annat stycke musik som får mig att känna mig riktigt lika äventyrslysten och heroisk. Nate’s Theme är nämligen som ett matiné-äventyr i sig självt. Det har en mäktig inledning med slagverk som får blodet att pumpa och lägger an tonen perfekt inför vad som komma skall. Fortsättningsvis exploderar en berusande hornmelodi i låtens omedelbara höjdpunkt för att sedan gå ner i ett lite mer melankoliskt mellanparti. Detta byggs åter upp och planar ut i en smått tvetydig final som siktar mot triumferande men inte riktigt når tillbaka upp till den orimligt högt satta ribban.

När jag hör det här stycket ser jag framför mig den orädde hjälten som ger sig ut på ett oöverstigligt uppdrag. På vägen stöter hen på motgångar men låter aldrig modet och hoppet falna utan fortsätter kämpa för sin sak. Gång på gång blir hen nedslagen men reser sig återigen och tar sig slutligen ärrad men segrandes ut på andra sidan.

Medan det här var en fantastisk komposition redan i Drake’s Fortune var det först i tredje installationen som temat fick blomma ut på riktigt. En smärre om-arrangering mellan andra och tredje spelet gjorde ett episkt stycke ännu mer episkt.

Nu utmanar jag dig att försöka inte sjunga med i Pärleporten vid hornens andra fras strax efter slagverksintrot. Fattar du fortfarande inte vad jag menar har du spelat alldeles för lite Uncharted – eller kanske snarare lyssnat alldeles för lite på Nate’s Theme. Om så är fallet vet du precis vad du borde gå och göra nu.

Här är stycket i dess originalutförande.

Ett utmärkt exempel på att det går att skala ner feta orkesterarr till ett enskilt instrument utan att tappa kärnan i musiken.

Medan väldigt lite har gjorts om i den här tolkningen tycker jag ändå att känslan av originalet har fångats på ett klockrent sätt. De små subtila tilläggen till melodin – samt det faktum att hon står ute på ett stort fält och spelar (!) – ger precis den där storslagna tonen jag älskar med den här serien.