3 minuter lästid

Jag talar sällan om är att jag har en historia att spela Amiga-spel men eftersom Amiga 500 avslöjades för 31 år sen den här veckan tänkte jag att det var dags att skina lite välförtjänst ljus på historian jag har med den här gamla maskinen.

Om jag vill tappa bort någon i konversation med mig om spel så är det bara för mig att börja nämna Amiga-spel. Folk från min generation tenderar ha låg exponering för den gamla speldatorn. Folk har till med bättre koll på den äldre Commodore 64 fastän Amiga i mina ögon var många gånger bättre. Det här är så klart något som daterar mig men samtidigt visar min bredd och erfarenhet som spelare. Jag har faktiskt mer än bara konsolspel i bagaget, något som var väldigt sant under 90-talet då jag även spelade mycket PC-spel. Men i dag skall vi som sagt fokusera oss på 31-åringen Amiga och i synnerhet Amiga 500-modellen för det är där min erfarenhet kommer in och det är också denna modell som hade en uppsjö med spelklassiker.

Amiga 500Amiga-spel ligger och gömmer sig i mina djupare hjärnskrymslen. Det kommer aldrig lika spontant fram som NES och SNES-minnen men de ligger där och pyr. De har i högsta grad hjälpt till att forma mig som spelare men jag måste bara ta en extra tankerunda för att i bland minnas att jag även har dessa spelerfarenheter i bagaget. Det kan tyckas orättvist men förklaringen är ganska självklar. Faktum är att jag aldrig ägde en Amiga 500 utan bara spelade hos mer bortskämda vänner. Av den enkla anledningen glöms Amiga bort i mina tankebanor bakom alla konsoler och även den Commodore 128 som jag och min bror äger.

Det var någonstans runt 90-94 som jag spelade Amiga-spel. Jag var alltså sent på bollen med tanke på att datorn varit ute sen 1987 vilket var ungefär samma tid som jag upptäckte NES. Lika bra kanske för mitt huvud hade förmodligen smällt av om jag sett hur spel kunde se ut redan då. För det var såklart grejen med Amiga, spelen såg fantastiska ut. Den hade vackra pixelskapelser, tog djärva steg ut i 3D-landskapet och den kunde visa skärmar som såg ut som lågupplösta fotografin. Det var skarpt och detaljerat. Amiga hade utan tvekan mest grafik av spelsystemen då.

Amiga är också plattformen där jag introducerades till peka och klicka-genren på allvar. Det blev min förste erfarenhet med mer blodsmetiga och våldsamma spel samt att RTS och strategispel upptäckte jag först på Amiga. Spelen hade en annan ton än Nintendo-spel. Den kändes av förklarliga skäl mer splittrad och ofta inte lika enhetlig men samtidigt kunde man stöta på en variation av olika upplevelser på gott och ont. Det är också därför min erfarenhet av den består av väldigt olika upplevelser och genrer.

Det är som sagt alldeles för sällan som jag talar om den här sidan av min spelpersona då jag ofta glömmer bort den själv. Det är med andra ord inte märkligt att jag upplevs som en konsolkramare av min omgivning så det är verkligen på tiden att skribent- och kritiker-Alex efter sådär 17 år väljer att öppet berätta om denna sidan av sig själv. Av den anledningen tänkte jag skriva ännu en artikel här på Player 1 där jag kommer lista och belysa specifika Amiga-spel som jag personligen tyckt om genom åren. Jag hoppas den kan uppskattas.

Maskinen har dock lämnat efter sig minnen som berör mer än bara spelen. De gamla robusta lackade spelkartongerna är en estetisk fröjd, Competition Pro 5000 tillika ergonomiska The Bug är två joysticks jag gör synonym med plattformen och det är fullständigt omöjligt att tala om Amiga utan att minnas spel som låg på 13 floppy-diskar som åkte ut och in ur datorns drive konstant. Man stod dock ut med det och irriterande kodhjul eftersom Amiga tack och lov var snabb med att ladda in spelen till skillnad från den betydligt mer tröga Commodore 64 och 128.

Ett mer personligt minne är besöken hos min moster varje sommar. Min lite äldre kusin hade nämligen Amiga och två minnen som sticker ut är hans många engelska Amiga-magasin som jag ofta antingen låg på TV-rumsgolvet eller i trädgården och läste. Min kusin är också skälet att jag sett några rätt brutala och fucked up saker som ung tack vare hans intresse för heavy metal, skräck och animation. Den ruskigt obehagliga game over-skärmen i spelet Elvira där ens hals är uppfläkt och blodet forsar ur den vidöppna strupen kommer t.ex. för evigt att vara inbränt i mitt huvud som något småtraumatiskt och samtidigt spännande jag minns från barndomen.

Det finns som sagt mycket att uppskatta med Amiga och varje gång som jag får ett nostalgiskt Amiga-rus vill jag försöka skaffa mig en gammal maskin. Jag har ofta tänkt på hur kul det vore att få visa video på dessa gamla bortglömda pärlor som många varken spelat eller ens hört talas om. Jag borde göra ett bättre jobb att informera och undervisa andra om Amiga och jag hoppas den här krönikan kan bli ett startskott och en personlig påminnelse att jag borde göra det oftare. Det förtjänar den gamla 31-åringen.


mm
Alexander Cederholm

39-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt föreningsliv och spelkritik. Spelens världar eggar fantasin, industrins händelser gläder och upprör, speldesign väcker tankar och dess roll i samhället engagerar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än i dag.

All author posts