Arkadracing-erans sista gyllene år

4 minuter lästid

Arkadracing är vad vi kallar racingspel där realism inte ligger i fokus utan snarare där allt från orealistiska kurvtagningar, handgemäng i projektilform och annan galenskap premieras. Det här är, eller rättare sagt, var en av mina absoluta favoritgenrer. Det är också därför jag med tungt hjärta måste komma till tals med att genren inte längre existerar, i alla fall inte bland storutgivare med feta budgetar.

Det vore fel att säga att arkadracing inte existerar längre för det är helt enkelt inte sant då indiescenen alltid håller en genre levande, men det är skillnad på när en storstudio lägger kosing bakom ett projekt och när det görs av en liten passionerade grupp med begränsad budget. Arkadracing har alltid till viss del handlat om spektakel, och spektakel kräver kosing. Och det var någon gång för mellan 2010 och 2011 som pengarna för denna genre plötsligt torkade ut. Och sättet det skedde är extra tragiskt.

Två brittiska spelstudior, Black Rock Studio och Bizarre Creations skulle sommaren 2010 skapa en perfekt storm av makalös arkadracing-magi, och de gjorde det på väldigt olika sätt. Split/Second: Velocity från Brighton-studion Black Rock Studio lade allt sitt fokus på just spektakel, explosioner och föränderliga miljöer medan Blur ifrån Liverpool-baserade Bizzare Creations blev det lite mer sostifikerade alternativet.

Dessa spel vid sidan av eftersläntrande Motorstorm: Apocalypse som dök upp våren 2011 skulle visa sig bli svanesången för denna av mig högt älskade spelgenre. Så dessa spel är inte bara ett lyckligt spelminne utan det är samtidigt en påminnelse om en svunnen era som idag på sin höjd lever kvar genom Mario Kart, som lustigt nog åtnjuter extremt mycket framgång med denna typ av racingspel. Evolution Studios som stod för Motorstorm-serien gick även de under i 2016 efter att Driveclub inte blev i närheten av den succé Sony hoppades på.

Även om jag uppskattade 2018-titeln Onrush som gjordes av samma folk i Codemasters-regi så hjälpte det inte att återuppväcka en genre i koma. Tvärtom blev jag bara påmind att genren inte drar tillräckligt med publik för att motivera storutgivare att öppna plånböckerna. Vi skall inte heller glömma att en av mina absoluta favoritspelstudios genom tiderna också försvann och blev en skugga av sitt forna jag. Guildford-baserade Criterion Games som gav världen den fantastiska Burnout-serien blev en Need for Speed-studio efter mästerverket Burnout Paradise i 2008. Det är sorgligt att se hur denna studio plötsligt reducerades till en assistans- och asset-studio inom Electronic Arts. Nu vet jag med egen erfarenhet smärtan som Westwood-fans talar om.

Arkadracing-genrens undergång var snabb och smärtsam. Det gick snabbt utför och rakt in i en vägg som knycklade ihop studior och genren i en ljudlig krasch. På knappt ett års tid syntes tecken på genrens död. En efter en hamnade talangfulla studios i diket vid vägkanten. Bizarre Creations fick slå igen sina dörrar i februari 2011 tätt följd av Black Rock Studio som stängde igen verksamheten sommartid samma år. Både Black Rock och Bizzare skapade otroligt roliga racingspel av hög kvalitet men eftersom det inte sålde tillräckligt baserat på orealistiska projektioner slog Disney Interactive respektive Activision Blizzard igen dörrarna för dessa studior alldeles för tidigt. 

Ni måste förstå att detta skedde under en tid då Activision satt en ribba som var larvigt hög. Detta megalomaniska beteende ledde till att alla andra utgivare också bara nöjde sig med enorma försäljningsframgångar. Alla ville hitta nästa Call of Duty eller Guitar Hero. Jag själv t.ex. minns hur Square Enix var missnöjda med Tomb Raider-rebootens tre miljoner sålda exemplar trots att serien aldrig sålt lika mycket någonsin tidigare. Rent vansinne. Kraven var uppskruvade på 11 och förväntningarna ofta omöjliga att leva upp till. Black Rock och Bizzare Creations blev solklara offer för denna mentalitet och deras spel spikades upp på spelindustrins dörr som varnande exempel på vilken typ av spel som inte fungerade på marknaden längre.

LÄS OM ETT AV DESSA SPEL: Backspegeln: Blur

Vi får naturligtvis inte glömma att en genre inte kan existera utan en fanbas och det är tyvärr precis vad knäppa och coola racingspel ser ut att sakna idag, i alla fall för större utgivare med dollartecken i ögonen. Alla dessa spelserier jag nämnt är borta. Och ju mer tiden går desto mindre talar folk om spelen och genren som helhet, bortsett från när det är med sorg i rösten, likt mig i denna text.

Det är ofattbart hur en genre som gett oss Burnout, Blur, Motorstorm, Split/Second och till och med F-Zero och Wipeout nästan helt tynat bort. Och extra sorgset blir det när jag besöker vänner som inte är lika stora spelentusiaster som mig och ser hur de plockar fram just titlar som Blur och Burnout när de vill ge sina gäster något att roa sig med. Det fanns tydligen kärlek för spelen, men tyvärr går inte alltid kvalitet och kritikerros hand i hand med försäljningssiffror.

Innan jag avslutar vill jag citera mig själv från en min Split/Second-recension som jag skrev sommaren 2010.

“I slutänden kan jag konstatera att Split Second bygger på en alldeles lysande idé. Samtidigt finns här också utrymme för att polera saker och ytterligare avancera nytänkandet för att finna sätt att förlänga livslängden, även om hela kampanjen i högsta grad bör upplevas. 

Det är med största respekt som jag säger att jag ser ett nytt Criterion växa fram i brittiska Blackrock Studios, för med två hittills väldigt underhållande och kompetenta racingspel i bagaget (detta och Pure) är det bara att vänta med stor spänning på nästa idé studion kokar ihop där precis allt klaffar. Tredje gången gillt?”

Hade jag vetat att jag skrev dödsrunor för tio år sen hade troligen tonen varit en helt annan. Det var såklart omöjligt att förutspå att alla dessa välbyggda och fantastiskt underhållande multiplayerspel skulle gå ett hemskt öde till mötes. I synnerhet då spelen som kom ut var fenomenala. Genren upplevde rentav av en formtopp. Det är det som gör det hela extra beklagligt. Det var varken bristande kvalitet eller idéfattigdom som tog livet av genren. Det var bara riskaversion och girighet.

Dessa lättfattliga och direkt roande spel förtjänar en ny chans. Jag kan bara hoppas att någon efter tio års dvala är redo att ge dem en ny chans att komma ut ur garaget, låta motorn mullra och låta dammet yra på nytt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *