Jag kan inte riktigt föreställa mig ett bättre sätt att fira 15 år med Assassin’s Creed än att sätta mig ner med Assassin’s Creed: Mirage. Efter en fantastisk introsekvens innehållande alla föregående lönnmördare så vaknar den nya huvudkaraktären Basim Ibn Ishaq, röstskådespelad av Lee Majdoub, och det är dags att uppleva Irak år 861.

Basim är kanske inget mer än en gatutjuv men han vill mer med sitt liv. När han snubblar in i ett samtal som kanske inte var ämnat för honom, mellan en av sina vänner och en mystisk kvinna, bestämmer han sig för att göra något extremt korkat och farligt. Hans bästa vän Nehal bestämmer sig för att följa med honom när de bryter sig in i palatset för att hitta den artefakt som nämndes i den konversation han just tjuvlyssnat på. Det slutar dock i katastrof: Basim beskyller Nehal och de två skiljs åt i vrede. Den mystiska kvinnan visar sig vara en del av brödraskapet The Hidden Ones, lönnmördarordens förfäder, och Basim bestämmer sig för att detta är hans chans att visa att han är mer än en ficktjuv. Kvinnan introducerar sig som Roshan, röstskådespelad av Shohreh Aghdashloo, och hon blir hans mentor och introducerar honom för brödraskapet. Hon tar med honom till The Hidden Ones skola för att påbörja hans träning att bli en lönnmördarmästare.

För den som har spelat Assassin’s Creed: Valhalla är inte Basim ett främmande ansikte. Basim, tillsammans med sin lärling Hytham, följer med Sigurd och Eivor när de lämnar Norge för att hitta ett nytt liv i England. Basim spenderar en del tid med de två i sin roll som en Hidden One med sin egen agenda.

Det är dock inte nödvändigt att ha spelat Valhalla då Mirage fokuserar på Basims bakgrund och hur han blev en Hidden One.

Efter att spelat den senaste tidens moderna Assassin’s Creed kröp det i fingrarna att få spela ett ”klassiskt” Assassin’s Creed spel men med de finurliga finesserna som de nya spelen gett serien. Jag är nog varken den första eller den sista som kommer med kommentaren om att de nya spelen är fantasirika open world-spel men däremot ganska dåliga Assassin’s Creed-spel. Visst, det är ju lite lönnmörderi då och då men det är sällan det som är huvudfokuset, och visst har du alltid kunnat klättra uppför vilken vägg du vill, men jag vill ha mer. Något som jag saknade när jag sprang runt i Egyptens öken eller seglade på Medelhavet var just känslan av att springa över hustaken i min flykt från fienderna.

LÄS MER: Assassin’s Creed: Valhalla

Bagdad är en stad som råkar vara full av vakter och om du är efterlyst kanske inte gatorna är det smartaste stället att ta sig fram. Ibland kan det vara säkrare att springa uppför en husvägg för att ta skydd från pilar som viner runt ditt huvud. Det finns många andra anledningar till att springa över husen. Ibland går det helt enkelt snabbare att ta sig från punkt a till b på det sättet. Det är också extremt roligt att ta sig fram på det här sättet. Parkour och freerunning har varit en fundamental del i den här spelserien och det är kul att få se det ta stor plats i  den här eran.

Kartan, och därmed världen, i Assassin’s Creed: Mirage kanske inte är den största, men det betyder inte att Basim löper risk att bli uttråkad. Bagdad är en fantastisk stad full av liv och rörelse och det finns alltid något som pågår. Det finns utkikstorn att låsa upp för fast travel, personer att fickstjäla från, vakter att gömma sig för, och handlare och sömmerskor att köpslå med. En av de många olika sakerna att samla på är ”historiska platser”. Dessa är utsprida över hela kartan och när man hittar dem låser man upp en liten del av ett kodex med information om platsen. Som en person som ärligt talat kan väldigt lite om Irak och Bagdad är det här ett fantastiskt sätt ge spelaren ett par lektioner historia och renodlad information.

En annan liknande sak man kan interagera med är ”Historier från Bagdad”. Dessa är små uppdrag där olika personer i staden behöver Basims hjälp. De kan vara små saker som att hämta någonting åt en person eller hjälpa en annan med att trassla sig ur en jobbig konflikt med vakterna.

En annan sak att tänka på när man vandrar genom staden är att hålla ett öga på vakterna och inte befinna sig på samma ställe för länge. Basim må vara en mästarficktjuv men det betyder inte att dem han snor från inte märker att de blivit bestulna. Om vakterna i Bagdad ser Basim göra något olagligt sätter de upp efterlysnings-affischer runt omkring stan. Detta betyder att vakter blir extra vaksamma och att vanliga personer plötsligt kan känna igen Basim. Det finns flera sätt att tona ner efterlysningen på. Basim kan själv riva ner lapparna med sitt ansikte på eller kanske betala någon för att tysta ner det hela med en s.k. favor token.

Något som jag verkligen gillar är det jag kallar för ”passiva sidouppdrag”. Under spelets gång får man en del sidouppdrag som går ut på att man antigen ska hitta olika saker eller att man ska ficktjuva specifika personer. Det är bara det att dessa personer eller saker som man ska sno inte visas på kartan när man har sidouppdraget valt. Hela poängen är man ska leta upp dem när man låser upp mer av kartan. Det som är så fantastiskt med detta är att så fort man startar dessa uppdrag så ligger de aktiva utan att man har dem som huvudfokus. Detta innebär alltså att om jag har ett huvuduppdrag igång och en viktig person som jag ska stjäla från råkar vara i min närhet så visas dem på kartan.

För att bli lite mer petiga en liten stund: Assassin’s Creed: Mirage har liksom alla de andra nyare spelen i serien ett färdighetsträd som tyvärr lämnar en del att önska för mig. Det finns tekniskt sett tre separata träd som man kan investera sina poäng i. Ett som fokuserar på lönmördartekniker, ett som fokuserar på verktyg och ett tredje med Basims örn Enkidu i fokus. Problemet för mig är att det inte finns något utrymme för en personlig investering i det man vill fokusera på, det vill säga om man vill specialisera sig i tillexempel smyga, styrka eller snabbhet. Det som kan påverka detta är de kläder som man väljer att ha på sig. Personligen hade jag velat ser fler valmöjligheter på trädet, just nu känns det lite som en lista att bocka av saker på.

De andra verktygen som Basim har till förfogande är bland annat kastknivar, giftpilar och små bomber. Alla dessa saker har en liten meny där man kan välja att ge dem olika färdigheter, styrkor och svagheter. Man kan tillexempel välja om kastknivarna ska kunna kastas längre eller om de ska göra mer skada, de kan inte ha båda två. Detta är något som jag verkligen gillar, det ger mig möjlighet att bygga upp min arsenal så den passar mig.

Jag måste erkänna att jag tycket väldigt mycket om både Assassin’s Creed: Origins och Odyssey medan Valhalla var en stor besvikelse. Jag håller med om att dessa spel saknar en del av vad som kanske gjorde Assassin’s Creed-serien till vad den var. Jag har en stor förkärlek för open world-spel men jag inser också hur dessa spel kunde upplevas som en besvikelse för seriens största fans. Så när jag började spela Mirage blev jag glatt överraskad över hur stor vikt som lagts på att vara en lönnmördare, på att smyga och beblanda sig med omgivningen för att inte bli upptäckt. Visst, du kan fortfarande smyga runt i buskar och höstackar, men nu kan du även stå i närheten av grupper av människor och vara osynlig eller sitta på en bänk medan ingen lägger märke till din existens. Som jag nämnt flera gånger tidigare är Bagdad en enormt stor stad som Basim spenderar mycket tid i. Det finns saker att hitta och upptäcka i de olika distrikten, samtidigt som det finns en öppen värld utanför staden att utforska. Det finns något här för alla. Viktigast är hursomhelst att Basim kan klappa och kela med varenda katt i hela vida staden, vilket gör det till ett perfekt spel i mina ögon. Vem vet, det kanske finns fler fördelar med att gosa med dem än bara för att det är mysigt?

Jag spelade Playstation 5-versionen av Assassins Creed: Mirage och som vanligt snurrade jag runt i menyerna så fort jag fick chansen. Jag blev mycket glad över att se hur Ubisoft som vanligt tar inkludering på största allvar. Det mesta går att justera, allt från ljusstyrka, textstorlek till assistans för färgblinda. Spelet kommer också med flera olika dubbningar där bland annat arabiska finns med för den som vill spela spelet med en autentiskt flärd.

Assassins Creed: Mirage – som Origins, Odyssey och Valhalla – är ett otroligt vackert spel. Det känns verkligen som att man befinner sig i Bagdad. Världen är återspeglad så som den skulle ha sett ut år 861, och fraser och interaktioner känns trovärdiga och naturliga. Det finns en hängivenhet till att visa upp dessa platser och människor på ett sätt som gör det nästa omöjligt att lägga ifrån sig kontrollen. Känslan av att vilja upptäcka, se och läsa alla kodexinlägg om alla historiska platser är fantastisk och tar aldrig slut, precis som mördandet. För efter 15 år har jag inte riktigt tröttnat på det heller och det påminde Mirage mig om nu när jag precis började bli mätt på assassinernas mer öppna och extravaganta äventyr. Då var en sån här tillbakagång till källan precis det som behövdes.