2 minuter lästid

När jag har spenderat runt 100 timmar i ett spel hamnar jag oftast i ett av två scenarion: antingen är jag så mätt och trött på spelet att jag håller på att smälla av, eller så vill jag bara ha mer. Hade du frågat mig åt vilket håll det lutade för ett par månader sedan hade jag troligtvis sagt att jag kände mig rätt klar med Assassin’s Creed Valhalla, men efter att ha spenderat ytterligare 15 timmar med spelets senaste Wrath of the Druids-expansion skulle jag faktiskt kunna tänka mig ytterligare några spelsessioner i Ubisofts senaste vikingsimulator.

Vid första anblick är det här nya äventyret farligt bekant. En plötslig inbjudan till en okänd kung, en berättelse om krig och diplomati, vackra landskap. Men under den här välkända ytan gömmer sig ett fängslande äventyr och en riktigt stark Assassin’s Creed-expansion. Wrath of the Druids bjuder på en bekant berättelse som även kryddas med mystiska sällskap, en färgstark ensemble och larvigt vackra miljöer. Expansionens stora stjärna är dock det övergripande handelsystemet som nästan på egen hand klistrade fast mig vid TV-apparaten och Valhalla under stora delar av den gångna helgen.

Kort efter min ankomst till Irland, som är skådeplatsen för mitt äventyr, blir jag upplyst om landets många handelsplatser. Det enda jag behöver göra är egentligen att resa till platsen i fråga, rensa bort eventuella fientligheter och leta reda på försäljningskontraktet. Efter det har jag startat ett stadigt flöde av värdefulla resurser. Olika handelsplatser förser mig med olika grejer och material från mina plundringståg kan användas för att uppgradera varje plats på olika sätt. Cirkeln sluts när jag tillåts byta in mina tyger, smycken och annat krimskrams mot alla möjliga belöningar hos min kontakt i Dublin. Sen hjälper det såklart ytterligare att belöningarna ofta kommer i form av ett gäng nya och riktigt häftiga rustningar, nya vapen, nya utsmyckningar till långskeppet eller bara gammalt hederligt silver. Det faktum att min inkomst är knuten till spelets inbyggda klocka gör också att jag gärna fortsätter spela ytterligare lite till bara för att låsa upp nästa belöning i Dublin. Jag får nästan lite vibbar från Fable II när jag hade mitt Xbox 360 på under natten för att samla in pengar från alla mina fastigheter, och en jämförelse med Fable II är bland de finaste komplimangerna jag kan ge ett spel.

LÄS VÅR RECENSION: Assassin’s Creed: Valhalla

Jag har nämnt det tidigare, men det tål att upprepas: herre min skapare vilket vackert spel detta är. Valhalla var otroligt snyggt grafiskt sett redan vid lansering och de irländska grönmarkerna har knappast gjort det fulare. Det har varit på den nivån att jag vid flertalet tillfällen fått stanna upp och bara snurra kameran ett par varv för att ta in spelvärlden och dess atmosfär i all sin glans. Utsikten på flera platser i Wrath of the Druids är så sanslöst läcker att jag till och med glömde notera de ankommande fiendesoldaterna innan de var för sent.

Så när jag nu spenderat en bra bit över 100 timmar i Assassin’s Creed Valhalla med mitt senaste avstamp i Wrath of the Druids kvarstår frågan: är jag mätt eller vill jag ha mer? Just nu skulle jag nog säga att jag är redo för något annat en stund, men frågar ni mig igen lagom till att nästa expansion står för dörren kommer jag utan tvekan stå där med krigsyxan, ett handelskontrakt i högsta hugg, eller vad Ubisoft nu kan tänkas utrusta mig med härnäst.