7 minuter lästid

I Backspegeln-texter analyserar och reflekterar skribenter kring äldre skrivna alster.

Det dröjde inte länge innan jag föll rakt ner i den idag lite nötta ”är spel konst?”-gropen. Jag gjorde det förvisso ganska stiligt men det här var ett hett ämne för 15-20 år sen då vi, spelare som utvecklare, kollektivt ville att spel skulle bli tagna mer på allvar. Då var konstrundan den mest återkommande diskussion vi hade. Idag har konversationen breddats och våra begrepp för interaktiv konst och låta spel stå på egna fötter som uttrycksform och samhällskommentar har växt fram naturligt istället för att nästan tvinga folk att säga ”Ja, det är konst”. 

En annan populär diskussion runt Shadow of the Colossus var just Wanders syfte att besöka jättarnas rike och dräpa dem. I min recension är jag lite för ivrig att vilja viska om underliggande teman och om man verkligen gör rätt i att dräpa titanerna i detta land. Jag skulle med dagens mått mätt kalla det lite klumpigt av mig då jag inte tycker om att skriva folk på näsan på samma vis längre.

Jag hade förmodligen också hållit koloss nummer fem hemlig i min recension istället för att använda den som ett pampigt exempel. Idag försöker jag skriva om saker utan att bli för konkret eller förstöra en upptäckt för läsaren. Om jag upplevde något med ett överraskande eller beundrande wow så tycker jag idag att de som läser mina recensioner förtjänar samma möjlighet att bli wow:ade. Däremot får jag nog påstå att jag gillar hur jag drar parallellen med sandfågeln i Super Mario Sunshine. Den frustrerande upplevelsen är fortfarande vad jag tänker på när jag står på krängande flygande varelser i spel.

En annan detalj jag tänkt på mycket i efterhand och som jag tydligen lyfte redan 2006 är hur den sorgsna hjälten rörde på sig, hur han snubblade, snavade och föll av när marken skälvde. Wanders stundtals klumpiga rörelser gjorde honom mänsklig på ett vis jag sett i få spel därefter. Jag gillar även hur jag gör en analogi om denna detalj i en underrubrik för att få fram en känslomässig poäng.

Jag kritiserar faktiskt grafiken ur någon form av råstyrke-perspektiv men lyfter sen spelet igen ur ett estetiskt sådant. Ett tidigt exempel på när jag verkligen förlåtit tekniska brister för en exceptionell spelidé. Det var ganska sällsynt förr då många spel var summan av sin delar. Jag hade faktiskt även för mig att jag i slutändan ”bara” gav spelet en åtta i betyg men så var tydligen inte fallet utan det blev en nia, troligen p.g.a de tekniska tillkortakommandena, medan jag idag vet att det är en solklar tia i min värld då det än idag är en av de bästa och mest unika spelupplevelser jag haft. Och av det skälet så önskar jag att jag kunde gett min recension ett mer värdigt avslut än nedanstående meningar.

”Shadow of the Colossus känns episkt, monumentalt, avskalat, vackert och i synnerhet, som ett spel och inte en film. Vilka andra skäl behöver jag för att älska det?”

Detta är väldigt väldigt sant men det är inte hur jag hade velat avsluta och förära en text om ett av de bästa spelen genom tiderna. Denna klassiker förtjänade något mer tänkvärt eller starkare än en tråkig summering. Det lustiga är att alternativet faktiskt hela tiden legat och gömt sig i det öppna. Idag hade istället dessa högst sanna ord fått avsluta som man kan läsa lite tidigare i samma recension.

Spelet kommer säkert inte tilltala alla människor men hos dem som det gör intryck, kommer det göra enorma, ja rent ut sagt kolossala sådana.”

Så sant yngre Alex, så sant.

 

Löpbilden till recensionen som publicerades den 13 februari 2006 av Alexander på GAMEcore.se.

Landet ligger tyst och öde. Den en gång så aktiva världen har gått under och det enda som tyder på liv är dova muller efter de enorma stenjättar som mållöst vandrar runt längs med de vidsträckta och vackra landskapen. Mitt i allt står en pojke.

Till och från kommer det spel som suddar ut gränsen mellan vad som är interaktiv underhållning och ren konst. Vi har sett spel som Ico och Killer 7 passera våra TV-apparater genom åren.

Killer 7 är dock en högst abstrakt upplevelse, en äkta Picasso, medan Ico är mer av en konkret Monét. Det tog några år men till slut tyckte Sony att det var dags att åter ställa sina främsta konstnärer i Team Ico vid stafflit och måla en ny fantastisk duk. Verket denna gång heter Shadow of the Colossus.

Apati i en död värld
Berättelsen är höljd i mystik ända in i det bittra slutet. Vem är pojken? Vem är flickan? Vem är kolosserna? Man har valt att låta spelaren fantisera själv och lägga sitt eget lilla pussel. Man blir med andra ord inte hållen i handen stup i kvarten och det känns faktiskt befriande som en omväxling.

Shadow of the Colossus utspelar sig på en förbjuden plats. Det är en enorm stycke land där 16 väldiga stenjättar döpta till colossi vandrar runt utan särskilt mål eller mening. De bara lufsar runt bland skogarna, på slätterna och i simmar runt i sjöar. Det enda som stör deras till synes fridfulla liv är ingen annan du själv.

Det här väcker en intressant aspekt. Varför dräper pojken alla jättar? Är det hämnd? Har de gjort honom illa? Är han bara självisk och låter sin maniska strävan efter att få se sin vän i ögonen åter förblinda honom? Kärlek kan övervinna alla hinder sägs det ju och i Shadow of the Colossus verkar det mer relevant än någonsin. Kärlek får pojken att mörda. För visst är det mord även om det man fäller ser stort, skräckinjagande och elakt ut. 

Men ser kolosserna verkligen elaka ut? För mig verkar de snarare apatiska. Ögonen rör sig inte, och även om de ser ut som maskiner på grund av sin stenklädda hud har de även organiska drag. När de dör bara slockar deras ögon och de faller samman med ett brak. Kollosserna verkar lika döda som levande hela tiden. Men det känns i högsta grad som jag dödar något. Och till vilket pris?

Minnen huggna i sten
Shadow of the Colossus vågar något som få spel vågar. Det bygger hela sin primära spelmekanik på bombastiska bossfighter. Man kan förvisso rida igenom ändlöst vackra och öde landskap och njuta av hur färgpaletten skiftar från brunt till blommande grönt när man når vegetationen i utkanten av en skog men i huvudsak får spelet liv när när konfronteras med en koloss. Dessa stenjättar har bjudit på några av de mest laddade spelupplevelser jag haft på flera år. Känslan att hålla fast i en koloss för glatta livet medan den febrilt försöker slunga mig av dess kroppshydda är sannerligen en känsla som sätter sig i magen och det kommer dröja länge innan jag glömmer hur kändes att desperat och krampaktigt hålla sig fast i en fågelliknanade koloss vingar under en flygfärd som får sandfågeln i Super Mario Sunshine att verka mesig. Jag kan ännu känna de hårda regndropparna slå mot ansiktet.

Denna resa har dock ett pris för det märks att Playstation 2 börjar bli en gammal maskin. Till och från bryts nämligen illusionen av att bilduppdateringen halkar efter och att navigera längs med en jättes kropp är ingen enkel uppgift för en kamera att följa och det märker man då den placerar sig på de mest mystiska platser ibland. 

Tekniskt sätt har Shadow of the Colossus uppenbara brister. Inte ens grafiken är on par med vad vi börjar bli vana vid. Ryck och flimmer stör helhetintrycket men när man väl låter sig sjunka in i upplevelsen, lyssnar på de pampiga musikstycken, njuter av den stillsamma tystnaden när man reser över landet och förundras över kolossernas makalösa gestalt glömmer man allt det där. Vad gör det att grafiken ser aningen föråldrad ut när spelets anonyma estetiska innehåll är i toppklass? 

Shadow of the Colossus är ett spel som kan göra dig frustrerad när du inte förstår den pusselaktiga lösningen som gömmer sig längs med kolossens kroppspansar och håriga anatomi. Men det är även ett spel som får dig att stolt sträcka på dig när du åter en gång får en titan att rasa i backen så det dånar över bergen. Känslan att vara David som fällt Goliat är svårslagen.

Några stenmonster må kännas som triviala paranteser men majoriteten av dem har lyckats etsa sig fast i mitt minne.

Att nästan tappa fotfästet
Spelet kommer säkert inte tilltala alla människor men hos dem som det gör intryck, kommer det göra enorma, ja rent ut sagt kolossala sådana.

Man kommer aldrig glömma när man för första gången fick känna marken skälva och bilden hamna ur fokus efter att en koloss angripit med full kraft. Bara den detaljen att man snubblar och ramlar omkull av dessa skalv ger hjälten en mänsklig aspekt som jag uppskattar. Man får inte heller glömma det gripande slutet på sagan som i alla fall inte lämnade mig orörd. Jag vågar rent ut sagt säga att det är ett av de bästa avslut på ett spel jag någonsin skådat.

Shadow of the Colossus känns episkt, monumentalt, avskalat, vackert och i synnerhet, som ett spel och inte en film. Vilka andra skäl behöver jag för att älska det?

Betyg 9 av 10 – En upplevelse med tekniska fadäser som fullständigt överskuggas av dess innehåll.