5 minuter lästid

Jag måste säga att jag inte var särskilt sugen på att spela det här spelet efter att ha sett trailern. Snutfilmer från 80-talet har aldrig varit någon större favorit hos mig, och jag kunde inte föreställa mig att ett spel på samma tema skulle göra något egentligt intryck. Men med facit i hand får jag ändå medge att det inte tog lång tid innan jag satt klistrad i fåtöljen med spelkontroll i hand.

I spelets inledning presenteras jag för polisinspektör Jack Kelly som blir misstänkt för att ha stulit juveler från en av New Yorks senatorer efter att ha skjutit en inbrottstjuv hemma hos denne. Medan internutredningen pågår plockas Kelly bort från sin tjänst och omplaceras istället som patrullerande polis i Brooklyn.

Från start är det uppenbart att Beat Cop är en 80-talshomage rakt igenom. Redan startskärmen ackompanjeras av en nästan lite för påtaglig rip-off av Push It To the Limit från Scarface. Spelet är helt klart gjort av människor som älskade 80-talet och dåtidens snutfilmer, men som också kan se den problematik som finns i dessa. På Brooklyns gator visar sig direkt både de positiva och negativa aspekterna med denna tidsperiod. Vi pratar skränig synthrock, neonbelysta snabbmatssyltor och flashiga vrålåk såväl som öppen rasism, usel kvinnosyn och liberal syn på droger.

När själva spelandet börjar är det första dagen på nya jobbet och i rollen som Kelly blir jag beordrad av min kollega och fadder Fat Mike att besöka och bekanta mig med diverse kontakter i det nya distriktet. Detta innebär ett par blixtvisiter till bland annat delikatessbutiken, pizzerian, juveleraren, kyrkan och kemtvätten. Det blir snabbt väldigt tydligt att inte alla dessa etablissemang har rent mjöl i påsen. I stort sett samtliga har något slags samröre med antingen italienska maffian eller det afro-amerikanska gäng som konkurrerar med varandra om makten i distriktet, och de flesta är inte sena med att muta polisen för att titta åt andra hållet.

LÄS MER: Konamis 10 bästa spelserier

När Fat Mike i slutet av dagen blir skjuten på gatan vid en plötslig drive-by är det upp till mig att ta över i det nya distriktet. Alla kontakter är nu mina att upprätthålla och vårda för att hålla ordning i kvarteret. Eftersom jag behöver pengar till att bland annat betala underhåll till min ex-fru är jag så illa tvungen att behålla min något prekära position tills internutredningen är klar.

Självklart får jag inte betalt för att bara patrullera mitt distrikt helt bekymmerslöst dag ut och dag in. Jag måste givetvis fylla min dagliga kvot genom att skriva och sätta böteslappar på ett visst antal bilar i området. Ibland är detta så enkelt som att bara vara uppmärksam på zoner med parkeringsförbud eller utgångna parkeringsautomater. Men vissa dagar kräver statistiken (d.v.s. polischefen och borgmästaren) att jag även bötfäller slitna däck eller trasiga billampor. Misslyckas jag med att nå miniminivån får jag löneavdrag, men om jag däremot dubblar min kvot får jag en bonus i slutet av dagen. Det hör också till min befattning att jaga ikapp och fånga eventuella ficktjuvar och rånare. Emellanåt händer det även att jag får order uppifrån att springa skitärenden åt folk i kvarteret, bara för att de råkar ha viktiga kontakter inom polisväsendet.

Varje dag är jag dessutom tvungen att balansera hederlighet och plikt med att hålla mig på god fot med maffian och med de afro-amerikanska gängen i kvarteret. Det kan röra sig om att stoppa det pågående rånet och på så sätt göra mitt jobb kontra att vakta maffians tveksamma ”varor” i utbyte mot skälig kompensation under bordet. Väljer jag att jaga efter skurkar får jag vara beredd på att springa tvärs igenom distriktet innan jag kommer ikapp dem. Lyckas jag dessutom fånga en måste jag tyvärr stå och vänta tills en kollega har möjlighet att komma och plocka denne med sig i sin tjänstebil. Därför kanske det egentligen är mer tidsekonomiskt att göra skitjobb för maffian. Löneavdraget jag får för att ha låtit tjuven smita kommer ändå att vägas upp av kompensationen jag får för mina tjänster.

Alla ovanstående aspekter gör att varje dag blir en kamp mot klockan då mitt arbetspass sträcker sig från 08.00 till 17.00 och jag har ständigt saker som behöver göras – ofta flera på en gång. Dock kan jag prata med alla jag behöver och ta in vad de säger i lugn och ro. I en skön metareferens talar en snäll pojke på gatan nämligen om för dig att ”det är som att tiden stannar under konversationer.” Men även med denna lilla fördel blir det ibland svårt att hinna med exakt allt jag skulle vilja göra. Så länge pengarna fortsätter att trilla in får jag försöka nöja mig med min insats.

LÄS FLER RECENSIONER: Sekiro: Shadows Die Twice

Som om det inte vore nog uppmanas jag av en pålitlig kollega att vid sidan av mina polisiära förpliktelser försöka ta saken i egna händer och lösa mysteriet med de försvunna juvelerna. Jag har nämligen bara tre veckor på mig att rentvå mig själv innan någon mystisk, högt uppsatt aktör kommer sätta dit mig. Spännande, tänker jag, då ska jag försöka göra mitt yttersta för att vara en bra polis, mäkla fred mellan de kriminella instanserna och leka privatdetektiv. Men just denna del av spelet verkar inte vara något jag direkt kan påverka på eget initiativ. Det verkar istället gå mest av sig självt efter ett på förhand bestämt schema. Till exempel är det först när jag får ett anonymt tips från en uteliggare som jag kan gå och förhöra en särskild person med möjlig koppling till mitt fall. Detta gör tyvärr att mysterie-biten blir aningen sekundär och dränks lite i p-böterna, tjuvjakterna och knarklangningen. Jag kan ju ändå inte driva på handlingen själv så jag kan lika gärna försöka göra lite nytta i kvarteret så länge. Men det börjar så småningom nystas i omständigheterna kring den härva jag hamnat i, och utan att spoila visar det sig att det ligger mer under ytan än vad en först hade kunnat tro.

Som jag nämnde i inledningen visade sig Beat Cop ha mycket mer att ge än bara hjärndöd pang-pang-underhållning. Varje enskild dag kan få helt olika utfall beroende på hur du spelar och vad du prioriterar. Vissa val leder till löneavdrag, andra till osämja med maffian och ytterligare andra kan resultera i din död. Jag har ännu inte tagit mig fram till slutet men jag väntar med spänning på att nå dit. Dels för att få veta vilka vändningar storyn tar men också så att jag kan börja om igen och se vad jag skulle kunna göra annorlunda.