Förmågan att hoppa är bland de mest anrika och välanvända funktionerna i spelens värld. Från gamla Jumpman i Donkey Kong-maskinerna till Crash Bandicoots panikartade skutt är spelhoppet en så pass viktig aspekt i de flesta plattformspelen att det alltid får lite extra kärlek under utvecklingen. Därför känns ju detta som en klockren spelidé: ett äventyr där din enda förmåga är att hoppa. Jag spelar som en kung vars enda mål är att ta mig till toppen av… någonting. Och medan jag knappast kan klandra Jump King för sitt enkla och fokuserade genomförande är jag frågande till om visionen faktiskt var särskilt vass till att börja med.

När jag säger att min enda förmåga är att hoppa så överdriver jag inte. Jag spelar som en kung som fått höra att en snygg tjej gömmer sig uppe på toppen. En premiss som redan där känns ganska mossig även om detta inte är ett spel som lägger någon som helst vikt vid berättandet. För att sedan nå upp till den omtalade toppen måste jag utföra precisa hopp från en plattform till en annan. Det är dessutom väldigt viktigt att jag hoppar med måttlig höjd och längd, för jag kan inte göra något annat. Jag kan inte springa runt på plattformarna, jag kan inte ändra riktning i luften, jag kan inte dubbelhoppa eller något annat. Jag är verkligen en Jump King i titelns fulla bemärkelse.

Jag vill ge Jump King en eloge för sin enkelhet. Genomförandet av spelets vision är laserfokuserad och det verktyg jag tillåts använda fungerar utan några som helst problem. Visst hade det varit trevligt, och kanske roligare, med fler förmågor men jag får nöja mig med vad som finns. Enkelheten tillför även en extra utmaning eftersom samtliga hopp måste vara mer eller mindre perfekta för att jag ska nå upp till toppen. Det krävs en viss skicklighet för att lyckas hoppa med rätt styrka, något som påverkas av hur länge jag håller in knappen. Det finns något här som gör att jag vill plocka upp min Switch och bara ge det ett försök till. En enkel och tydlig utmaning. Sett utifrån var ribban är lagd hoppar Jump King över den utan större problem.

En aspekt som inte faller lika väl ut är avsaknaden av naturliga sparpunkter. Jag förstår att spelets upplägg bjuder in spelare som ser en rolig utmaning i att klara det hela i ett svep, men samtidigt finns en förmåga att spara mina framsteg (även om jag måste ut i huvudmenyn en sväng efteråt) vilket gör att automatiska sparpunkter känns logiskt. När jag lyckas ta mig upp till nästa skärm finns det inget som hindrar mig från att hoppa snett och ramla tillbaka ner till föregående skärm. Detta i sig kan vara ett roligt inslag som tillför lite mer nerv, men om jag ändå kan stänga av min pågående session för att sedan hoppa tillbaka in vid min senaste sparpunkt så försvinner den känslan. Om något leder det bara till en mer hackig spelupplevelse.

På det stora hela är Jump King ett spel som lyckas underhålla mig så gott det går utifrån dess förutsättningar. Det är lite som att baka en tårta med enbart botten och grädde, det kommer funka men det kommer likväl kännas som om något saknas. Jag är inte övertygad om att den grundläggande idén är något som kommer gå till historien, men jag kan knappast klaga på själva genomförandet.