För någon vecka sedan nådde jag och min fru slutet på The Last of Us: Part II. Det tog oss merparten av två månader att ta oss igenom det tillsammans. Nu är spelet slut. Berättelsen har nått sitt mål. Känslorna vi har känt genom det här spelet har varit många. Hat, kärlek, medömkan och avsky är blott ett axplock av det emotionella sammelsurium vi upplevt. Konstigt nog så har vi inte gjort så mycket mer sen spelet tog slut än att lite lätt prata igenom våra intryck och tankar. Inte har vi mordhotat nån i alla fall.

Vad pratar han om nu? kanske ni undrar. För att göra lång historia kort har röstskådespelaren Laura Bailey fått motta mordhot (både riktat mot henne själv och mot hennes familj) för – håll i hatten – saker som hennes karaktär gör i just The Last of Us: Part II.

Utöver att detta är hemskt, avskyvärt och vedervärdigt är det också så otroligt dumt. Låt oss titta på den här skitstormen i etapper. Vi börjar med det mest uppenbara i den här idiotin, d.v.s. det resonemang som måste ha förts (eller inte) av de upprörda spelarna: ”Jag hatar en av spelkaraktärerna för de handlingar hon utför, därför vill jag att en verklig person ska få stå till svars.” Redan här börjar nog de flesta slå sig för pannan.

Men att dessa spelare då inte vänder sig till en av manusförfattarna eller spelskaparna, utan istället ger sig på röstskådespelaren till tidigare nämnda karaktär är så urbota dumt. Det är lite som att klaga på en av orkestermedlemmarna i en symfoniorkester för att stycket de spelar innehåller partier man inte gillar. Eller hata på kocken för att serveringspersonalen var otrevlig. Det saknas liksom ett par (läs: mååånga) steg i den här logikkedjan.

Tydligt räckte det inte med att utsätta en verklig person för obehag och mental terror, utan de var till och med tvungna att greppa efter de halmstrån som innebar att klaga på att Abby har alldeles för muskulösa armar. Passande nog lyckades de inte tänka hela varvet runt och inse att en verklig person med just sådana armar har fått agera modell i skapandet av Abby som karaktär. Ytterligare en skitdum aspekt i den här soppan!

Det absolut mest korkade i det hela är ju det faktum att så många människor har applicerat karaktärens handlingar, värderingar och åsikter på själva röstskådisen. Vi har sett det förr med Per Morberg i Rederiet och Jack Gleeson i Game of Thrones, skådisar som har fått utstå skit i sina privatliv för rollerna de har porträtterat på duken (eller skärmen). Vad är det egentligen för tappade nötter som inte kan skilja på verklighet och fiktion så till den milda grad att personerna bakom rollfigurerna tvingas motta både mordhot och faktiskt våld? Alltihop är så jävla dumt! Hur bajsnödigt det än kan låta anser jag att om du inte kan hantera att spel får dig att känna obekväma känslor så borde du inte ens få spela dem. Du försakade ditt privilegium att underhållas av TV-spel så fort du gick till personangrepp. Din jubelidiot!

Så! Nu har jag gnällt färdigt.

Om vi lämnar det rent korkade i hela situationen och istället fokuserar på vad Naughty Dog försöker säga med sitt spel så är åtminstone min övertygelse att det är meningen att spelaren ska kastas mellan alla de här olika känslorna och åsikterna. Det ska inte stå svart på vitt vad som är rätt och fel. Poetisk rättvisa finns inte i The Last of Us skitiga värld.

Den som spelar igenom hela spelet (vilket många av tidigare nämnda nötter troligen inte ens bemödade sig med att göra innan de i sin vrede valde att ge sig på oskyldiga människor) kommer att komma ut på andra sidan med en sur eftersmak i munnen – precis som i det första spelet. Skillnaden är väl att det denna gång är uppskalat tre-fyra gånger. Både Ellie och Abby gör hemska saker spelet igenom och spelarens relation till dem ska avsiktligen svaja. Det här är så mycket mer än en popcorn-rulle i spelform; det ska inte avnjutas lättvindigt och utan eftertanke. Det ska genomlidas.

Här står jag nu hursomhelst, med The Last of Us: Part II i ryggen. Känslorna är många och jag vet inte riktigt vad jag känner. Inte fan mår jag bra, i alla fall. Att verkliga personer till råga på allt har fått lida för spelets skull gör ju inte det hela bättre. Men hur dåligt jag än mår till följd av det här spelet känner jag inte någonstans ett behov av att skicka ens ett litet mordhot. Inte till någon.