5 minuter lästid

Att skriva en recension kan ibland vara svårt. Det kan vara ett spel som egentligen inte tilltalar mig så mycket eller ett spel som är rent ut sagt är riktigt tråkigt. Den kan även vara svårt när det är ett spel som är så ruskigt bra som Mutant Year Zero: Road to Eden. Jag vill att orden skall göra spelet rättvisa. Jag har skrivit om den här recensionen massvis med gånger bara för att försöka få fram det jag vill säga, oftast snubblar fingrarna på tangentbordet likt orden på en exalterad treåring. Och det var ungefär så kände jag mig när jag fick veta att jag skulle recensera Mutant Year Zero. Exalterad.

För den som inte vet någonting om Mutant så kan jag berätta att det är ett turordningsbaserat spel som grundar sig i ett svenskt rollspel som utspelar sig i just Sverige. Bra start bara där. Jag vill inte berätta allt för mycket vad spelet handlar om, mer än att du befinner dig i Göteborgs-området efter att den stora katastrofen ödelagt den värld vi känner till. Du är en s.k. stalker som bor i Arken, den enda trygga plats som människorna känner till. Arkens mekaniker har blivit kidnappad och behöver räddas. Och just det, du är en mutant också. I början av spelet har du två karaktärer att spela som: gräsandsmutanten Dux och vildsvinsmutanten Bormin. Ju längre in i spelet du kommer desto fler spelbara karaktärer låser du upp. Alla med olika förmågor som passar sig (och inte passar sig) i olika situationer. Lite som i Mega Man där du kan välja vem som passar bäst för vilka uppdrag.

Det är uppenbart att mycket fokus har lagts på att få spelaren att känna igen sig i den västsvenska miljön. Våra vackra lummiga skogar återspeglas på ett estetiskt och trovärdigt sätt. Det är nästan så att du kan känna lukten av mossa och fuktiga blad när man smyger över stock och sten i mutanternas värld. Små röda stugor (som liknar det hus jag själv bor i) och de små tjärnarna som skogen är full av har fått en självklar plats i miljön. Något större djurliv finns förstås inte kvar efter en apokalyptisk katastrof, men kajorna finns kvar och gör miljön mer levande med sitt flaxande och kraxande. Är det inte skogsmiljö är det stadsmiljö du smyger runt i, med typiska svenska affärer och reklampelare. I staden hittar du spårvagnarna och kommer du närmre havet hittar du de gula bilfärjorna vi har i skärgården. Allt jobb som lagts ner på alla dessa små detaljer lyser verkligen igenom.irriterande

Dialogerna mellan karaktärerna är lika råa som världen dom lever i. När du äntligen avfyrat ett dödande skott mot en svår fiende kan någon av dina kamrater påpeka att det var ju på tiden att du listade ut hur ett vapen fungerade. Även om vi inte får veta så särskilt mycket om Dux och Bormin kan deras dialoger ändå få dem att kännas mer levande än bara ett gäng pixlar på en TV-skärm. Storyn känns trovärdig och framförallt spännande. Världen där mutanterna rör sig kallas för Zonen och har många intressanta sidohistorier man kan läsa sig till i böcker som är utgivna av rollspelsförfattarna.

Bormin, vildsvinsmutant.

Vem gillar inte ett buggfritt spel som känns helt och flyter på utan att det hänger sig eller konstiga saker händer? I många stora spel som släpps nu för tiden tycker jag det känns som om buggar mer eller mindre hör till, men i Mutant har jag hittills inte stött på en enda liten irriterande bugg. Det är visserligen ett ganska litet spel, så det kanske inte är så konstigt egentligen. Men det känns verkligen som om det är helt färdigt och inget framstressat släpp från utvecklarnas sida. En kvalitetsprodukt skulle jag vilja kalla det.

Som den Göteborgstjej jag är kan jag inte annat än uppskatta ordvitsarna som läggs fram lite här och var. Reklamskyltar med affischer från Lyndex och Häxchoklad syns lite överallt i stadsmiljöerna och på vägarna finns Postmord-lastbilar ståendes i dikena. De tomma butikslokalerna du kan hitta resurser i är antingen Mica eller Hemmakvälj, och min personliga favorit, bensinstationen Skal (Shell, get it?). Alla med samma loggor som originalet men med olika stavning. Så enkla ordvitsar, men så rätt. Jag får heller inte glömma nämna att i vissa passager i spelet spelas klassisk svensk dansbandsmusik i bakgrunden.

Mutant är svårt, skitsvårt till och med. Men när jag väl förstått hur jag skulle lägga upp taktiken i olika fajter och hur jag skulle välja vilka karaktärer som passade till vad så gick det genast mycket enklare. Ett spel som är för svårt, i Dark Souls-klass, tröttnar jag snabbt på och lägger undan för att aldrig mer ägna en tanke. I Mutant är det snarare tvärt om, svårighetsgraden är precis så lagom att det är frustrerande men ändå givande. Jag kunde ligga vaken på natten och fundera ut hur i hela världen jag skulle göra vid en viss fajt, för att några minuter senare ropa Eureka! för mitt inre och sedan smyga igång mitt Playstation och att sätta mina planer i verket. Observera, lägg upp en taktik och kör sedan stenhårt på den. Vid en vunnen fajt belönas du rikligt med att levlas upp och med poäng att spendera i ett färdighetsträd på många olika och bra egenskaper.

Turordningsbaserat.

I Mutant följer du all action lite ovanifrån, vilket ger en väldigt bra överblick när du ska smyga, för smyga är en viktig del i spelet då det är en klar fördel att ha överraskningsmomentet på din sida. Blir du upptäckt får fienden spela sina drag först, om du inte blir det får du göra dina drag först och få lite bonus för att inte ha blivit upptäck. Då Mutant är ett turordningsbaserat strategispel med viss utforskingsmöjliget, likt Xcom, har du ett visst antal drag att göra per omgång, oftast är det två, men beroendes på vilken väg du valt att gå i ditt färdighetsträd, kan det till och med vara tre.  I början har du två karaktärer att spela med, men ju längre in i spelet du kommer desto fler har du att välja på, men bara tre är spelbara åt gången. Varje gubbe har som sagt olika färdigheter att välja mellan, och dessa är procentstyrda, så om du står nära en fiende kan det vara 75-100% chans att träffa, men står du lite längre bort eller skymd bakom något kan det vara så lågt som 0%. Dessa procentsatser ser du när du gör dina drag och väljer vilka vapen eller färdigheter du vill använda. När ett område är rensat från fiender så är räknas det som säkert då inga fiender respawnar tack och lov,  det hade blivit ett omöjligt spel att klara om dom gjorde det.

Som ni kanske förstår så får Mutant Year Zero: Road to Eden ett mycket högt betyg av mig. Det har alla de rätta elementen jag vill att ett spel skall ha. Det enda som drar ner det lite grann är att det är så kort. Jag hoppas att det är tänkt som ett episodiskt spel, precis som dess original i rollspelsform. Jag vill ha mer av Mutant. Jag vill veta mer. Jag vill vara en gräsandsmutant igen.