Har du någonsin undrat hur det skulle vara att spela sten-sax-påse bland rymdskepp? Med laserkanoner. Och där du hela tiden kan se din motståndares val. Lite så är det att spela Pawarumi.

Shoot ’em up-spelen har haglat över oss ända sedan deras begynnelse i TV-spelens vagga. Och varför inte? Det finns något väldigt grundläggande i underhållningen som är att skjuta ner fiendeskepp samtidigt som du undviker att köra på både dem och deras skott. Att ta sig så långt som möjligt och kunna visa upp sitt åstadkommande med en rejäl poängsumma. Jag uppfattar Pawarumi lite som en hommage till den gamla skolans arkadspel där det var just rymdskjutande och höga poäng som gällde, för det finns väldigt mycket av bäggedera i det här spelet. Dessutom har de försökt bygga en handling kring något så banalt som att skjuta på saker tills de går sönder, men om du är som jag kommer du glömma det ganska snabbt.

Låt mig förklara sten-sax-påse-liknelsen lite närmare. Skeppet du styr har tre olika typer av laserkanoner till hands: röda, gröna och blåa. Fienderna du möter har också någon av dessa tre färger och det gäller att attackera dem med rätt vapen för att förgöra dem så snabbt som möjligt. Röd attack gör nämligen mer skada på blå skepp, blå på gröna skepp och grön på röda – ni fattar. Det är i princip lite samma koncept som älskade shootern Ikaruga, men med tre färger. ”Enkelt match,” tänker ni kanske. ”Då är det ju bara att lära sig det här färgmönstret och glassa igenom spelet.”

FLER RECENSIONER: Pure Mahjong

Men icke! Genom att attackera med andra färger än den som gör mer skada fyller du upp en av två mätare. Skjuter du till exempel röda skepp med blå laser börjar du fylla på mätaren till en starkare attack. När denna mätare är fylld kan du släppa loss en superattack som snabbt sopar skärmen ren från de flesta fiender. Skjuter du istället röd färg på röda skepp laddar du upp mätaren för din sköld. Och tro mig, denna kommer du behöva.

Jag tror inte att jag nämnde att Pawarumi är ett svårt spel – åtminstone för mig. Fiendeskeppen står som spön i backen och deras skott korsar ofta din färdväg. Så hur bra du än är på att skjuta och styra ditt skepp kommer du med största sannolikhet att bli träffad lite då och då, även om du spelar på normal. Varje träff tar en stor bit av skölden, och när skölden är helt nere är det one hit kill som gäller. Därför är det mycket viktigt att variera sina attacker för att ömsom göra mer skada och ömsom fylla på antingen sköld- eller superattackmätaren.

Just på grund av den här balansen kan jag aldrig riktigt skylla på spelet när jag dör. Felet är helt och hållet mitt eget eftersom de flesta dödsfall beror på att jag egentligen borde ha laddat upp skölden eller gjort ner motståndet snabbare. Medan detta såklart är frustrerande blir jag samtidigt sporrad att försöka igen.

Tyvärr blir det hela snabbt ganska repetitivt. Eftersom du hela tiden får börja om från början kommer du att få se den där första isbanan många gånger om. Hur mycket det än är mitt eget fel att jag dör gång på gång blir det tråkigt i längden. Van vid dagens generösa checkpoint-mentalitet och autosparande känns det minst sagt segt att hela tiden behöva börja om helt från start. Men jag antar att det är just så det var att spela på arkad. Så jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och nöta den första banan för att ta mig vidare. Efter femte omstarten utan att ens ta mig till bana två avtar dock spelglädjen och jag lägger ner Switchen för att göra något annat istället.

Dock inte för gott utan så småningom återvänder jag efter ett par timmar för att göra ett nytt försök. Med samma resultat. Och så håller det på lite fram och tillbaka. Ibland lyckas jag överträffa mig själv och ta mig så långt som till tredje banan men lika snart är jag tillbaka på startskärmen och får börja om på nytt igen.

LÄS MER: Jag prövade vingarna i Sky: Children of the Light

Jag var inte helt uppriktig när jag sade att det alltid är mitt fel att jag dör. Det är nämligen en aning svårt att avgöra perspektivet ibland. Eftersom Pawarumi jobbar med höjdskillnader skeppen emellan samtidigt som det spelas ur ett ovanifrånperspektiv blir det stundvis svårtolkat rent visuellt. Jag kommer till exempel till partier där vissa skepp befinner sig på marken medan jag själv genomgående är i luften. Ibland går skeppen på marken att skjuta, ibland inte, och att inte kunna avgöra någotdera blir aningen problematiskt i ett spel som just går ut på att skjuta – speciellt när det rör sig om flera anfallande skepp åt gången.

Jag testar även de andra svårighetsgraderna mest för att se vad som skiljer dem åt. Den stora skillnaden är inte helt oväntat hur mycket skada fienderna tål, hur många de är, och hur många skott som är i luften samtidigt. Av någon anledning är banorna också i lite olika ordning. Jag klarar knappt fem minuter på hard och easy är hör och häpna aningen enklare än normal. Men ingen av svårighetsgraderna erbjuder någon direkt omväxling.

Varje gång du dör i Pawarumi hamnar dina poäng i sann arkadanda på en hi score-lista. Här blir det tydligt att det här absolut är ett spel som är gjort för att kunna skryta för sina kompisar med sina feta poäng genom att ladda upp dem online. Men för mig som ofta spelar Switch när jag åker kollektivt eller är på ställen där det inte alltid finns tillgång till internetuppkoppling blir det överflödigt och en smula småstörigt. Speciellt när spelet så fort jag dör kastar ut mig i systeminställningarna för att leta WIFI så att poängen kan laddas upp online. Varje död blir således mer långdragen än den behöver vara. Detta gör sig nog bättre på stationär konsol än på resande fot, såvida du inte alltid lyckas hitta en WIFI-uppkoppling.

Pawarumi är absolut inget dåligt spel rent mekaniskt med tanke på att det gör precis det som det utlovar. Men eftersom det inte erbjuder någon större variation efter de tio första minuterna och det troligtvis är just dessa tio minuter du kommer att få återuppleva x antal gånger tycker jag inte det är värt att betala pengar för. Om det mot förmodan skulle dyka upp som arkadmaskin kan jag tänka mig att det skulle vara värt att betala en och annan tia för att få tävla mot sina kompisar. Men tills dess tycker jag att det kan få ge plats för andra mer intressanta titlar.