Har man växt upp på 90-talet så känns den estetiska mentaliteten i Pizza Tower igen. Det dryper av 90-talsattityd rent stilmässigt för man kan tydligt se Nickelodeon-inspirationer som Rocko’s Modern Life, AHHHHH! Real Monsters, stumpar av Ren & Stimpy medan spel som Earthworm Jim och Boogerman också gör sig påminda. Det är denna bisarra men även stilbildande s.k. Nicktoon-era av tecknad film som studion Tour de Pizza jagar. 

Pizza Tower är rent krasst uttryckt fulsnyggt, och jag är fullkomligt störtkär i vad spelet åstadkommit rent visuellt. Faktum är att jag även är otroligt imponerad av Pizza Tower överlag och tycker att alla plattformsspelare med självrespekt bör ge det en chans, men åh så otroligt mitt i prick deras artistiska mål är! Det må se ut som att det är målat i MS Paint, men pricksäker design kan få allt att fungera. Det har lyckats hålla sig borta från att se sjabbigt och billigt ut genom extrem uttrycksfullhet, humor, schyst karaktärsdesign men framförallt superslipade animationer.

Den olyckligt döpta Peppino Spaghetti är ett mästerverk till karaktärsdesign. Hans look hade lätt kunnat lyfta en tecknad serie just p.g.a. hur animerad han är. Han har alla de där extrema ansiktsuttrycken som Nicktoon-serierna introducerade och som vi sen såg utvecklas, förädlas och göras än mer bisarra i senare kreationer som Spongebob Squarepants och mycket annat. Hans ögon lever. De tittar överallt hela tiden. Det får mig alltid att tänka på Rockos eller Courage likartade osäkra blick. Stackars Peppino har solklart allt från ångest till problem med att hantera sitt ursinne. Han är en liten ängslig pizza-kock med smak för fart. Därmed känns det lämpligt att jämföra honom med en annan känd fotdriven söndagskörar-ligist: Sonic.

Sonics Roadrunner-inspirerade springanimation är vi alla bekanta med. Peppino har den med men till skillnad från Sonic som ständigt ska se cool och samlad ut så stiger italienarens animerade vansinne ju mer han får upp farten. Redan i detta skede när han ser ut att rulla fram på larvfötter finns det något oroväckande i hans blick. Han är hypnotiskt låst framåt och ansiktet börjar ge ifrån sig en Wario-liknande grimas. Men till skillnad från Sonic har herr Spaghetti även en efterföljande fartfas. Den förvandlar honom till ett hulkande monster på fyra ben vars hela kropp blir en roterande galenskap som inget kan stoppa, inte ens väggar, något han spelmekaniskt ärvt av Wario Land-serien men här tas det hela till en helt annan särklassig nivå.

Uppe i högra hörnet har man valt att porträttera och fånga Peppinos sinnesstämning i en TV-ruta som tar upp en ansenlig mängd skärmutrymme. Beroende på vad som händer pizza-bagaren så ändras innehållet på monitorn. Eftersom Peppino inte har traditionell hälsa utan snarare bara stoppas av fiender så skildrar rutan hur han mår. Det är Doom-porträttet taget till en extrem, både i uttrycksfullhet och inzoomad dårskap. Och varje gång man förvandlar sig till något bisarrt syns även detta på skärmen.


En annan skärm som är värd att ta notis om är att varje nivå i spelet inleds med unik artwork ackompanjerad med banans titel. Här har man gett spelets art director gott om spelrum att få utlopp för sitt aparta artisteri. Designen visas här upp i all sin skamlöst sjaviga prakt. Detsamma kan sägas om vs.-skärmarna som ser ut att vara häftigt JoJo’s Bizarre Adventure-inspirerade som förvandlar Peppino och hans boss-duellant till uppblåsta muskelberg redo för strid.

Sen har vi även skärmen som avslutar varje runda. Spelet betygsätter nämligen din prestation på klassiskt Sonic- och Devil May Cry-manér med ett bokstavsbetyg men bäst är de stillbilder som visar upp Peppinos grad av glädje och missnöje. Det är ett väldigt enkelt men otroligt effektivt vis att fortsätta ge Peppino och spelet överlag liv och charm.

Min själsligt obalanserade pizza-kreatör ångar fram längs banorna likt ett ostoppbart lok, intar den ena märkliga formen efter den andra samt brakar igenom och bestiger väggar i jakt på stöttepelaren som ska få all denna ritade anarki att slutligen rämna.

Det må vid första anblick se billigt ut men Pizza Towers lågpris-anda skapar mot alla odds och ironiskt nog en otroligt rik atmosfär och karisma som gör betydligt mer gott än ont. Det är visuellt vansinne när det är som bäst.