Rain of Reflections är uppdelat i tre kapitel varav jag har spelat första, vilket också är det enda släppta än så länge. Vissa åsikter kan negeras vid nästa kapitel.

Rain of Reflections är ett peka-klicka-äventyrsspel med ett taktiskt-turordningsbaserat-stridssystem och hacking-element. Spelet tar plats i en dystopisk framtid där människor inte längre kan födas naturligt utan de istället odlas fram i labb. Med klar cyberpunk-inspiration från filmer som Blade Runner, och handlingen från Children of Men har svenska Lionbite Games kastat ett brett nät men inte lyckats fånga en enda av mina ordspråksmässiga fiskar.

ANNAN SORTS PUNK: Frostpunk

Rain of Reflections börjar nämligen skakigt redan i sin inledning. Huvudkaraktären Wilona går runt i sin lägenhet, tittar på saker, tar på sig sin osynlighetskappa (benämnd som Cloak) som hon tydligen har byggt på sin fritid. Hon ska precis lämna lägenheten när hon blir uppringd av sin mor. Efter en kort stund av styltig dialog mellan de två låser mamman in Wilona i sin lägenhet ’för hennes egna bästa’. Wilona får då hacka dörren och flyr från lägenhetskomplexet för att möta upp sin kollega Luc. Storyn är igång och det finns ingen tid att förlora, tydligen(?).

Dialogen är väldigt elementär och slår spelaren över huvudet med sitt budskap på ett onaturligt sätt. Mor-dotter förhållandet visar på ett problem som kommer kvarstå genom hela första kapitlet, men ett av de största problemen som fortgår är att man inte får sitta något med några av karaktärerna. Alla bara introduceras och försvinner, och om inte spelet bryr sig om dem kommer inte jag göra det heller.

Hej och hej då

Spelet har också en förmåga att förklara för lite och för mycket på samma gång. För många av karaktärerna bara berättar vad de vill och tycker rätt upp och ner utan nyans, men storyn får du istället upptäcka själv, men inte på ett tillfredsställande, expansivt sätt.

Wilona ska under natten hjälpa terroristorganisationen InfraRed att bryta sig in i ett labb där hon jobbar. Hur får du serverat till dig under spelets gång. Frågan ”Varför?” lyser med sin frånvaro, förutom några vaga moralistiska anledningar som du som spelare har svårt att ta ställning till i och med att du vet så lite om världen. Fienden OneForce är intetsägande och ensidig med sina anonymiserande masker och saknar också motivation.

Tonalt sett finns det en hel del whiplash-moment i spelet. Varav man möts av det första i husets foajé i form av den första bossen. Vad som borde vara det första riktigt spännande momentet i spelet blir istället en förvirrad springmarsch. Motståndaren går runt och slår sönder möblemang, vilket påpekas av dess följeslagare som konstigt… vilket det är. Om det är ett försök till humor är det malplacerat och för tidigt lagt i spelet. Samma sak med nästa boss som tydligen enkelt hade missletts av en av dina följeslagare, men sedan samtidigt är någon sorts Batman-skurk med en genomarbetad lya, inklusive fällor och andra manicker. Det är antagligen spelets roligaste stridssekvens, men tonalt sett är den ute och cyklar jämfört med vad jag tror spelet siktar på.

Försök att inte tänka på Ridler, eller Vaas från Far Cry 3, I dare you!

Peka-klicka-spel är vid det här laget en retrogenre, med dess storhetstid bakom sig. Någon gång vid mitten av 00-talet slutade utvecklare göra såna här spel längre vilket är synd; jag har många goda minnen med Sanitarium, Den längsta resan, Sam and Max (och många andra Lucas Arts-spel för den delen). Rain of Reflections når inte på långa vägar upp till några av de nämnda spelen. En sak som jag alltid tyckte om var att när man klickade på något för att få en förklaring så fick man också en härlig inre dialog, man fick lära känna karaktären man innehade just då. Man fick en känsla om de var roliga, sarkastiska, dryga eller vad som helst.

ETT SPEL SOM ÄR LIKA ROLIGT SOM DET SER UT: Concrete Genie

Jag får ingen känsla som helst av Wilona. Klickar jag på en trasig byggnad påpekar hon bara att byggnaden är trasig utan någon målande beskrivning eller kul kommentar. Jag ser redan att den är trasig. Det är så ytligt, och ett bortslösat tillfälle att få lära oss mer om henne. Lionbite verkar ha siktat på en förtryckande miljö och en mer realistisk ton än många andra peka-klicka spel, men då kanske det hade varit lika bra att, ironiskt nog, skippa reflektionerna helt och hållet. Konversationerna med NPC:erna i spelet har tillsynes fler vägar än en, men det är svårt att säga i kapitel 1 och kanske utvecklas i senare iterationer.

Jag pekar, alltså klickar jag

Striderna är separata kartor i ett taktisk turordningsbaserat stridssystem kallat Encounters. Likt spel som Xcom är striderna på ett bestämt rutnät där du antingen måste besegra alla fienderna på skärmen eller ta dig till en viss fysisk punkt som avslutar striden automatiskt. Dessa punkter är vid flera tillfällen trappor eller stegar som tar dig till nästa del av spelet. Du har ett visst antal Action-Points som du kan använda för att röra dig över kartan, ta skydd, skjuta, eller motivera dina kamrater med slagord som även kan motarbeta dina motståndare.

Spelet lägger vikt vid smygande och för mig kändes det mer naturligt att försöka smyga mig igenom en Encounter än att börja skjuta. Detta förstärks med Wilonas cloak, och att vissa delar av kartan som vatten och energifält gör ifrån sig ljud som röjer din position för fienderna. Just motivationen är stridens variant på HP och om den tar slut gör även striden det. Den påverkas negativt av att bli upptäckt av vakter eller bli beskjuten och den påverkas positivt om man lyckas gömma sig från sagda vakter, klarar något delmål eller liknande. Om du får ner motståndarens motivation till noll börjar de fly, varpå du kan välja att döda dem eller låta dem gå, vilket kanske kan ha inverkan på vissa story-element. Det är svårt att säga i nuläget då jag bara spelat kapitel 1, men det skulle inte förvåna mig då Lionbite har lagt en del krut på mellansekvenser och dialog vid dessa tillfällen.

X-com esque, nón?

Hacking… Det var inte kul i Bioshock, sen var det inte kul i Deus Ex: Human revolution, och det är inte kul nu heller. När ska spelutvecklare förstå att hacking-minispel aldrig någonsin kommer bli roliga? Här kommer de i tre varianter; digital golf där du ska få ner en boll i ett hål, ett sonar-aktigt där du med målets ’ping’ ska höra dig fram till målet, och ett där du ska passa en form till rätt mönster. Jag erkänner att det är tillfredsställande att klara av ett hack, men det enda det gör är att störa resten av spelets flöde och det är alldeles för många tillfällen där problem löses genom att hacka dem. Ett ord kan summera: utfyllnad

Det ser lika kul ut som det är

Rain of Reflections är ett fint omslaget paket med en tom kartong. Varför gör karaktärerna som de gör? Spelets twists tar totalt bort meningen av det man åstadkommer. Gillar du Xcom eller peka-klicka-spel så kommer du antagligen inte gilla något av elementen i det här spelet för du hinner knappt smaka på dem innan det är dags för nästa del. Karaktärerna är oslipade karikatyrer med matchande dialog. Det fungerar inte att rollspela som Wilona då du får för få valmöjligheter. Det har lagts mycket tid på grafiken, det märks, men det hjälper tyvärr inte spelupplevelsen. Jag hade hellre sett något mindre grafiskt ambitiöst och att man istället slipat ordentligt på manuset och dialogen de där extra månaderna.

Årets bilfärd

Det är oortodoxt att avsluta med ett spels ljudmässiga kvalifikationer, men jag kände att jag ändå ville avsluta positivt efter så många hårda ord, men är det något Lionbite fick till så var det just ljudet. Både musiken och ljudeffekterna är helt perfekta och hade passat i vilken dystopisk sci-fi film som helst. Tankarna går till Blade Runner och John Carpenter-filmer från 80-talet. Retrosyntar blandas osökt med orkestrala bitar och tidigt in i spelet är det en bilfärd som gärna hade fått vara längre. Ljudet av regnet på vindrutan, radion som är på i bakgrunden, till och med ljudet av GPS:en smälter mig och jag vill bara ha den där cyberpunk-framtiden nu på en gång. Bara inte den i Rain of Reflections.