3 minuter lästid

Som en i grunden snäll och god person kan jag relatera till Say No! More för det tog mig tokigt lång tid innan jag började våga säga NEJ till saker, för jag ville inte riskera att inte upplevas som en team player eller att jag var tråkig. Det ledde såklart också till att jag under många år kände mig som min omgivnings dörrmatta. Det är lätt att bli utnyttjad när man bara säger JA.

Ordet NEJ är ett väldigt negativt ord. Det är det för att vi har gjort det negativt. Det uppfattas som ett bakåtsträvande och pessimistiskt ord. Det gör också att många försöker utnyttja ordets stigmata genom att istället inpränta oss att JA är dess raka motpol. Det är positivt och livsbejakande att säga JA. 

Det är här tyska Studio Fizbin vill kliva emellan för att förstöra detta stigma och visa oss värdet i att våga säga NEJ utan att vi varken skall känna oss skyldiga, negativa eller skämmas. Detta gör de genom att syna vår arbetslivssituation genom en bisarr och förvanskad lupp där spelaren inleder sin första praktikplatsdag på ett företag där man hjärntvättas till att inte säga NEJ till något över huvud taget, oavsett hur orimligt det är. Denna situation börjar snabbt förändras så fort du får tag på en seminariekurs i att säga NEJ på en gammal kassettbandspelare och följaktligen sätter igång en bökig och stökig revolution inom företagsväggarna.

MER KORTA BERÄTELSEFOKUSERADE SPEL: Klart du hinner spela The Beginner’s Guide

Say No! More spelas som en ohelig allians mellan Playstation-klassikern Incredible Crisis och vansinnespåhittet Muscle March till Wii. Incredible Crisis är ett mer varierat spel medan Say No! More är mer konsekvent i sin mekanik och gameplay-loop eftersom Incredible Crisis var konstruerat på en bädd av minispel, på gott och ont. De gör att Say No! More känns mer enhetligt än sin tänkbara 90-talsinspiration. Men kontrollen är fortfarande otroligt simpel.

Det är långt ifrån den enda 90-talsinsticket man bjuds på i Say No! More då dess väldigt enkla men likväl uttrycksfulla blockiga grafik är ett medvetet kärleksbrev till den tidiga eran av polygon-spel. Det märks mer och mer att 90-talisterna som en gång var uppväxta med Playstation nu sitter bakom datorskärmar och kodar spel precis som 8- och 16-bitskullen gjorde före dem. Och jag får nog säga att karaktärsgalleriet i den här historien är både snabba att ta till sig och enkla att minnas och det är alltid ett positivt betyg när det kommer till karaktärsdesign. Och denna design förstärks även av extremt utsvängda animationer där galet sprattlande och överdrivet animerade ben anammar slapstick-känslan som genomsyrar upplevelsen.

När vi ändå talar om ben kan jag addera att Say No! More är en walking sim utan någon som helst riktningskontroll. Upplevelsen är 100% linjär och det gör att detta promenadspel spelas som den enklaste on-rails-shootern du någonsin tagit dig an. Kontrollen är supersimpel då du bara skall skrika NEJ med en knapp, justera tonlägen med styrkorset och bygga upp NEJ-utrop genom att sarkastiskt klappa händerna, skratta eller håna allt i din väg. Mycket djupare än så går inte kontrollen men det är inte heller syftet med den här produkten.

Say No! More Har alltid varit lite svårt att definiera sen jag såg det första gången. Det är lätt att tro det bara är en kavalkad av kontorskaos, nerrivna väggar och att skrika NEJ i ansiktet på folk stup i kvarten. Lyckligtvis är detta spel betydligt mer överraskande och mer varierat än så, och har dessutom självinsikten att dess mekanik är lite naken och gör därmed det bästa av situationen. Det är som redan nämnt oerhört linjärt och därmed också kort. Say No! More är ett spel som är över på två timmar. Men den linjära historien om arbetsliv, att konfrontera bokstavliga bossar i formen av chefer och våga säga NEJ tog mig till oväntade platser, både miljö- och berättelsemässigt. Say No! More är knäppt men har mycket hjärta.

ÄNNU ETT KORT SPEL: Klart du hinner spela Minit

Det är väldigt tydligt att Studio Fizbin försökt göra ett inspirerande och livsbejakande spel. Det är lätt att missa när man ser dess yttre men Say No! More vill att du ska trivas på jobbet. Det är knegarvänligt och progressivt.

Det är faktiskt inte heller så svartvitt som det låter. Det handlar inte om lära sig säga NEJ till allt. Det handlar snarare om att vi bör lära oss och framförallt våga säga NEJ mer. Say No! More vet vad det är och så länge du förstår att det är en interaktiv upplevelse och historia paketerad som ett komiskt actionspel så förstår du också vad du ger dig in på. Och förstår du det borde faktiskt Say No! More vara något du säger JA till.