Inget spel från 2023 kör så hårt som Pizza Tower och musiken är absolut inget undantag. Även om jag vid det här laget föredrar de episka 5-minuters-mästerverken “Bye Bye There!” och tresats-symfonin “Unexpectancy” så är det med “It’s Pizza Time” som allt började. Det är spelets musikaliska fanbärare och mest ikoniska tema. Den återkommer i slutfasen av varje nivå sekunden du raserar Pillar John och måste ge järnet därifrån innan hela banan rasar ihop.

TIDIGARE MELODIER: Spelmelodier vi minns: Harry Potter and the Chamber of Secrets – Diagon Ambient

Nästan direkt går ett alarm igång och elgitarrer med proggrock-riff börjar ljuda. Väldigt 8-bits-liknande toner börjar långsamt trappa upp i tempo och knappa tio sekunder senare har den ödesmättade stämningen bytts ut mot takthållande trummor som sakta börjar ta över ljudbilden. En elgitarr vaknar till liv samtidigt som oljefat initialt presenterar melodislingan innan 8-bitssynten tar över som ska se till att denna slinga snart ska borra sig djupt, djupt in i din hjärna.

Sekunden efter en talad ljudsampling har sagt sitt sparkar en fyllig version av låten igång och här håller den sig några varv ända tills den spårar ur fullständigt genom att pitchshiftas uppåt för att sen lobba iväg melodiansvaret till kyrkklockor.

Direkt efter kommer en gammal klassisk 90-talsgoding på besök. Det är det där s.k. orchestral hit-ljudet som kom inbakad i alla jäkla Casio-syntar på 80-talet, och det här ljudet gillade bland annat många musiker på Konami så det var väldigt förekommande i deras Super Nintendo-produktioner.

Stycket fortsätter nu påfyllt med orkestersmällen för att ge mer dimension åt det stigande vanvettet. Men det blir ingen omedelbar resa till dårhuset för “It’s Pizza Time!” har bestämt sig för att lite oväntat bli försiktigt ambient innan den tillåter det musikaliska äventyret att fortlöpa. Och när det väl sker är det dags för elgitarr-solo, med långa utdragna dissonanta toner. Det går också att höra frenetiskt bankande från trummorna men det glöms snabbt bort när ett pipande ljud växer sig starkare och markerar återgång till öronmasken till melodi.

Efter ytterligare några varv tornar en tågvissla upp sig i ljudmattan och ett tickande ljud gör spelaren påmind om att tiden håller på att rinna ut. Detta är den klassiska Super Mario Bros.-situationen när räkneverket nått 100 och skruvar upp musiktempot. Pizza Tower kör samma knep men med en frenesi som skulle fått stackars Mario att hyperventilera ner i en påse med tanke på den bpm-galenskap som väntar en handfull sekunder senare. För en rask pizzabagare som Peppino passar det dock alldeles utmärkt för han brukar i regel i slutskedet av flykten fara igenom banan som ett herrelöst ånglok utan tanke på att stanna. Det är den där sista kicken i ändalykten som behövs för att ta sig den extra milen på orimlig tid.

Men efter stormen kommer till slut lugnet. Det är nästan så att man kan känna hur kompositören blev andfådd själv av att pressa ut så mycket ljud på kort tid. Det är som om luften pyser ur spelaren. Det hela känns som när man i Journey inte orkar mer och utmattad faller ihop i snön efter sin största kraftansträngning. Låten avslutar med ett bromsande ritardando direkt följt av några trötta trum-dunk innan fullständig och välkommen tystnad följer den kakafoni som rådde.

It’s Pizza Time! är den perfekta GTFO-låten och passar sitt syfte med knivskarp precision samtidigt som det är en sån där melodi som krälar in i minneskontoret för att ockupera permanent plats i hjärna och hjärta.