Etikettarkiv: Alexander Cederholm

Det bästa från E3 2018 enligt Alexander

Nu är det en vecka sen E3-mässan slog igen sina dörrar för i år. Därmed har jag börjat hinna smälta mycket av intrycken och kommit fram till vad som faktiskt var det mest intressanta som visades upp under årets mässa. Jag har skrivit ihop en lista som visar vilka spel som personligen intresserar mig på tre olika vis. Vill ni höra ännu mer detaljer kan jag rekommendera er att lyssna på vår serie med E3-poddar. 

Bästa från E3 2018

Vill helst spela

Detta är spelen som tilltalade mig i en sådan grad under mässan att jag personligen redan nu vill sätta mig i soffan framför min TV och spela dem senare i år eller i 2019. 

We Happy Few
Ett spel som haft stor jojo-effekt på mig. Efter sett väldigt spännande ut blev det fullständigt ointressant efter man såg vad själva gameplay-biten bestod av. Nu verkar det som Compulsion Games hamnat på rätt spår och jag hoppas därmed att We Happy Few kan tilltala mig i augusti genom att bjuda mig på både en spännande handling tillika bra gameplay.

Shadow of the Tomb Raider
Jag bommade Rise of the Tomb Raider i 2015 eftersom det var en Xbox-exklusiv titel och sen hade jag helt enkelt inte tid eller lust att spela det när det släpptes på PS4 ett år senare. Däremot tyckte jag aldrig att trailrarna gjorde mig sugen på det även om betygen höll sig höga. Trailrarna från E3 2018 gjorde mig däremot extremt pepp att återvända till Laras värld! Jag hoppas jag kanske kan hoppa in i tredje delen utan att missa för mycket.

Death Stranding
Det finns inte en chans att Kojimas nästa spel är ett 2019-spel, kanske inte ens ett 2020-spel. Kommer det bli ett next gen-spel eller rentav ett av Playstation 4:s eleganta svansånger? I år fick vi äntligen se spelet i rörelse och även om det bara innefattade mycket vandrande så fortsätter Death Strandings värld vara väldigt tilltalande för mig.

LÄS MER OM E3 2018: Death Stranding är käftsmällen vi behöver

Sea of Solitude
Sea of Solitude har vi varit bekanta med ett tag vid det här laget. Faktum är att det varit i Electronic Arts Originals-portfölj väldigt länge. Det har alltid sett ut som ett Journey-aktigt spel på vatten. Det har alltid sett vackert ut men när jag fick se huvudkaraktärens design mer i detalj i år blev jag såld. Det här ser inte bara ut som ett Journey-spel i mängden utan det bär på en egen stark identitet och det brukar vara något positivt.

Two Point Hospital
Det är över 20 år sen Theme Hospital lanserades och jag kan inte påstå att jag spelat något liknande sen dess. Med andra ord lider jag inte av sjukhuströtthet i spelform. Kraftigt Theme Hospital-inspirerade Two Point Hospital ser ut att ge precis mer av samma vara, så eftersom jag omöjligt kan vara trött på konceptet är min enda farhåga om upplägget håller än idag.

Ghost Giant
Ett av årets mest intressanta VR-titlar och det görs av vårt egna Zoink på västkusten. Man tar kontroll över ett enormt spöke som gör sig vän med lille ensamme Louis. Som spöke interagerar man med omgivningen och VR ser ut att nyttjas på finurliga sätt. Framförallt känns det som ett perfekt spel för just VR.

LÄS MER OM E3 2018: Mina fem favoriter från E3 (av Niklas)

Wolfenstein: Youngblood
Efter The Old Blood är det nu dags för Wolfenstein 2:s fristående titel där man tar kontrollen över Anja och BJ:s två tvillingdöttrar. Idén att få spela detta syskonpar under 80-talet är tilltalande och det är även chansen att spela co-op i ett redan bra äventyr. Det är svårt att inte vilja ha mer Wolfenstein efter tvåan och Youngblood lockar redan.

Overcooked 2
Första spelet blev en enorm succé i min spelförening MEGA här nere i Malmö. Det enkla konceptet att försöka hålla så många tallrikar snurrandes samtidigt visade sig var en hit. Få spel uppmuntrar teamwork och tydlig kommunikation på samma sätt. Tvåans största nyheter är nya recept men framförallt förmågan att kasta prylar över skärmen. Bara den lilla detaljen kan göra Overcooked 2 till en väldigt ny och fräsch upplevelse.

Forza Horizon 4
Detta trodde jag aldrig jag skulle säga men jag är väldigt sugen att köra längs Britanniens vidder i höst. Det var något särskilt med årets Horizon-demonstration som klickade för mig. Det ser läckert ut, multiplayer-komponenten gör att saker ser mer livligt ut än tidigare och säsongsystemet som förändrar landskapet är en smart idé för att skapa variation. Det här kan vara skälet att jag äntligen aktiverar mitt Gamepass.

LÄS MER OM E3 2018: 2018 var året då PC Gaming Show fann formen

Concrete Genie
Här har vi ett spel som är under radarn för många och som gjorde sin debut under Paris Game Week förra året. Du spelar mobbade grabben Ash som med sin fantasi och magiska pensel väcker liv i den grå hamnstaden Denska genom att skapa förtrollade graffitiverk som inte är utav denna värld. I dessa konstverk får även hjälpsamma varelser liv som följer Ash längs stadens väggar och hjälper honom att lösa pussel och undvika stadens mobbargäng. Detta är utan tvekan ett av de spel jag ser fram emot mest i höst.

Stormland
Har har vi ännu ett VR-spel som kan vara av intresse. Insomniac Games har experimenterat länge med VR med småspel som ingen direkt har tagit notis om. Inför E3 presenterade de Stormland som ser oerhört ambitiöst ut då det verkar vara ett äventyr där man kan utforska en större värld fritt. Det ser ut som studion kommit på sätt hur man äntligen kan spela den här typen av spel i VR. Det skall bli spännande att se hur det går för dem. Synd bara att det är Oculus Rift-exklusivt.

Spider-Man
Stormland är inte det enda Insomniac arbetet med för snart är det äntligen dags för Peter Parker att släppas lös i New York. Spider-Man till Playstation 4 ser ut att vara det mest ambitiösa Spider-Man-spel vi sett på många herrans år och dessutom ett spel som har potentialen att bli minst lika bra som den aktade Arkham-serien. Det ser riktigt lovande ut och kan rentav bli ett av de bästa Marvel-spelen genom tiderna. I’m in.

Maneater
Någon som spelat Jaws Unleashed på Playstation 2? Det var dumt men förbannat kul. Maneater som är Blindside Interactives s.k. SharkPG ser ut att hämtat mycket inspiration från nämnda PS2-kultklassiker. Du axlar rollen som hämndlysten haj som är på jakt efter din mors mördare. Uppgradera förmågor, sluka oförsiktiga badare och är de på land kan du gå Deep Blue Sea on their asses. Lekfullt och dumt på alla rätt sätt. Just nu är det PC-exklusivt men hade passat konsoler perfekt så jag hoppas på portningar.

Bästa från E3 2018

Vill se spelas

Ibland diggar man saker man ser men inte i den grad att man själv vill köpa, investera energi eller tid att spela dem själv. Då är det bra med Youtube eller ha kompisar som är bättre inom vissa genrer än dig själv. Här är spelen jag inte nödvändigtvis måste spela själv men som jag likväl vill uppleva genom se andra spela.

Dying Light 2
Något har hänt sen Dying Light. Polska Techland har nu helt lämnat Dead Island-estetiken bakom sig. Dying Light 2 ser ut att ha betydligt mer personlighet och tydlig arketonisk profil. Hela idén kring modern mörk medeltid är ett smart drag och gör Dying Lights värld ofantligt mer tilldragande och unik. Att man använder Chris Avellones expertis för lore-konstruktion och manus gör inte saken sämre. Dying Light 2 ser dessutom ut att ha ambitionen att skapa förgrenat berättande vilket är beundransvärt. Men till syvende och sist är det fortfarande ett parkourspel ur förstaperson med zombies och jag vet inte om jag har orken att vilja spela något sådant själv när det finns så mycket annat därute.

Control
Remedy har alltid varit duktiga på att skapa en grundläggande action-gameplay-loop åt sina olika spel. Deras spel står oftast på en solid spelmekanisk grund. Men genom åren har jag också lärt mig att studion alltsom oftast blir lite för kära i sin mekanik och låter upplevelsen bli några varv för lång. Många Remedy-spel hade mått bra av att vara några timmar kortare. Controls handling och värld ser inbjudande ut men risken är att jag tröttnat på strids-loopen långt före berättelsen når sitt slut och sånt lämnar tyvärr en sur eftersmak.

Assassin’s Creed Odyssey
Kan detta bli det Assassin’s Creed som får mig att återvända? Detta har jag nog sagt med jämna mellanrum sen andra spelet. Det jag älskar med Assassin’s Creed Odyssey är hur färggrant allt är i miljön. Medan Origins upplevdes ha en monokrom färgpalett sprakar Ubisofts senaste kreation med färger. Det får världen att se ljus och inbjudande ut men i slutändan är det trots allt bara ett nytt Assassin’s Creed. Kan verkligen dialogval, romans, storslag och det Antika Grekland locka mig ända fram till handkontrollen? Kan klara livfulla färger bli min Akilleshäl? Jag är högst tveksam.

LÄS MER OM E3 2018: Jag tror på Assassin’s Creed Odyssey

Mega Man 11
Jag gillar Mega Man konceptuellt. Jag har spelat många klassiker under 90-talet men sen lämnade jag serien bakom mig. Jag tycker alltid om att se Mega Man spelas men inte alltid lika mycket att spela dem. Mega Man 11 är nog det första spelet på 20 år som jag seriöst överväger att själv spela. Double Gear-systemet är ett av de mest fräscha koncept serien haft på hur länge som helst. Utmaningen kan även den avskräcka mig men det nya spelet sägs ha svårighetsgrader som gör att även en orutinerad lirare som mig har en chans och kan få ut glädje av äventyret.

Just Cause 4
Den fjärde delen i Avalanche Studios actiongalenskap träffade en öm punkt under årets E3. Jag älskar nämligen naturkatastrof-element i film och spel och här kommer Avalanche dragandes med en jäkla tornado! Den rör sig till synes runt ön man befinner sig på och påverkar objekt i miljön, inklusive dig själv. Jag är väldigt imponerad och drömmer redan om vad för tokigheter Rico kan hitta på när hans gear får uppbackning av naturens krafter. Frågan är om gameplay-loopen kan förbättras för det är alltid den som brister för tar man bort Ricos arsenal av vajrar och lite annat är uppdragen i spelen ganska slätstrukna.

Bästa från E3 2018

Behöver se mer av

Här hamnar spelen som jag tror kan intressera mig i någon form men som än så länge inte övertygat mig eftersom det finns sparsmakat med information eller för att jag fått se för lite video från dem.

Ghost of Tsushima
Jag har redan uttömmande förklarat varför Sucker Punch nya tog mig med storm under Sonys presskonferens. Det är sannerligen en vacker skapelse men när jag tar några steg tillbaka och ser förbi dess vackra yttre måste jag ändå undra om även spelet i sig kommer bli kul att spela. På faktabladet ser saker lovande ut och bara det faktum att den demo vi fick se var ett rackarns sidouppdrag säger ju något om var ribban verkar ligga.

Starlink: Battle for Atlas
Jag skall inte neka till att Starfox gästspel i Starlink gav spelet lite välbehövd extra lyster. Men den stora fördelen med Fox implementation var att jag plötsligt ser likheter mellan Starlink och Starfox, något som helt klart är till Starlinks fördel. För om Starlink eventuellt kan erbjuda mig något Starfox saknar är chansen god att jag kikar närmre på det i höst.

Fallout 76
Bethesdas rollspel har aldrig varit för mig. Det finns mycket jag gillar på konceptplanet men det är något med den genomtråkiga generiska designen som framförallt Elder Scrolls lider av. Fallout känns lite bättre men aldrig tillräckligt för att jag velat spela. Ett av mässans coolaste titlar visade sig dock vara Fallout 76. Det kanske är så att det jag saknade i Fallout var att spela med någon annan, möjligheten att bygga hem och bomba skiten ur folk man inte tycker om. Mycket ser bra ut men jag behöver mer information för att bli helt övertygad.

LÄS MER OM E3 2018: Ghost of Tsushimas lövverk och grönska tog mig med storm

Sable
Att låta sitt spels inspiration komma från den inledande halvtimmen i Star Wars: Force Awakens är en sådan specifik och udda sak att det är svårt att inte ta notis. Utvecklarna har fångat den futuristiska ökenkänslan och Journey-spöket hänger tungt över den här produktionen. Spelets säregna visuella stil kan vara både på gott och ont för mig. Jag har inte riktigt bestämt mig om jag gillar den eller om det är för mycket.

Cyberpunk 2077
Här har vi spelat som alla snackar om. Jag är däremot inte sen tidigare ett The Witcher-fan så CD Projekt Reds nya får inte ett automatisk ett passerkort av mig. Tvärtom måste studion bevisa att de kan tilltala även mig men förutsättningarna finns där då sci fi, cyberpunk och andra futuristiska världar är mer min melodi än fantasy. Trailern var effektiv att skapa en känsla men den övertygade mig inte. Det var faktiskt inte förrän jag började höra beskrivningar från pressen som sett den privata demonstrationen som jag började höra om saker som tilltalade mig. En vertikal spelvärld, smart nyttjande av UI, en protagonist som är en i mängden och känslan av att vara en del av ett våldsamt, segregerat och framförallt förtryckande klassamhälle. Nu väntar jag ivrigt på att få se spelet med egna ögon innan jag beslutar mig att hoppa på hype-tåget.

Generation Zero
Äntligen ett spel som utspelar sig i Sverige. Ord kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag såg svenska löpsedlar och älgskyltar i trailern för Generation Zero. Det finns något väldigt potent i att befinna sig i sitt eget land. Amerikanarna kanske har tröttnat på det men som svensk är jag banne mig inte bortskämd med detta i AAA-produktioner så bara det gör Generation Zero från Avalance Studios värt att hålla ögonen på. Tyvärr ser själva spelet otroligt platt och standard ut så jag hoppas själva speldelen kan övertyga längre fram lika väl som premissen och platsen.

Battletoads
Vi såg nästan ingenting. En bekant trudelutt, en logotyp och en speed tunnel-insinuering. Det var allt. Det och ett datum är allt vi tilldelats hittills. Jag är inte ens säker om animationsstilen de viskar om tilltalar mig men just nu är jag mest bara glad över att Battletoads gör comeback på riktigt. Det var aldrig ett felfritt spel men däremot ett spel fyllt med ideér och mycket variation. Av samma skäl som jag beundrar Yoshi’s island beundrar jag även Battletoads och kan Microsoft förstå att det är variationen och kreativiteten som gjorde spelet speciellt är halva striden vunnen.

Det var min lista. Hur ser eran ut? Vad var bäst på E3?

Vem är Alexander Cederholm?

Jag är då Alexander Cederholm och jag har varit spelkritiker i snart 17 långa år. Jag började som chefredaktör på spelsidan Nintendo on Net i 2001 som blev landets största oberoende Nintendo-site, för att sen gå grunda GAMEcore.se i 2003 som var en medelstor spelsida i 10 år innan vi lade ner. Jag har även producerat Radio Format, en av Sveriges första spelpoddar som lades ner i samband med GAMEcore. Efter lite eget bloggande rev jag även igång hemsidan POW, som fortfarande är någorlunda aktiv. Men när är jag alltså här, på nystartade Player 1, sittandes med en redaktörsroll och höga ambitioner.

Alexander Cederholm, redaktör på Player 1

Utöver detta är jag delgrundare av spelföreningen MEGA och dessutom dess ordförande sen tre år tillbaka som driver på spelkulturen och vikten av socialt spelande här nere i Malmö. Jag frilansar även lite och har hjälpt till att producera TV-spelsmusikkonserter (Joystick) med Malmö konserthus. Jag älskar att tänka och reflektera kring spel och det genomsyrar ganska mycket om vem och hur jag är i dag. Spel har onekligen haft en positiv och stark inverkan på mig och de val jag gjort i livet. Jag försöker alltid hitta nya vinklar om spel och anser mig vara en optimist när det kommer till spelkritik. Jag är en väldigt icke-snarky person. Det betyder inte att jag kan kritisera men jag kan även se tjusningen i små detaljer och sånt älskar jag att belysa. Det behövs mer positivitet. Bloggen här kommer vara en perfekt plats för mig att vädra om mindre tankar.

Inget medium fascinerar mig så mycket som elektroniska spel. Det som började som försiktig nyfikenhet gentemot arkadkabinett blev fullskalig kärlek när Super Mario Bros. tågade in i hemmen. Spelens världar eggar fantasin, industrins händelser gläder och upprör, speldesign väcker tankar och spelens dess roll i samhället engagerar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark även en halv livstid senare.

Spel som jag alltid talar om med nykärt kvitter i rösten är Yoshi’s Island, Shadow of the Colossus, Heavy Rain och kusliga P.T. Andra spel som utmärkt sig genom åren för mig är Rock ’n’ Roll Racing, Final Fantasy 6 till 10, Banjo-Kazooie, Sim City, Portal-serien, Geometry Wars, Limbo, Flower, Journey, Stardew Valley, Metal Gear Solid-serien, Persona 4, Phantasy Star Online, Twisted Metal, Day of the Tentacle och Lemmings.

Jag har förälskat mig i Zelda-serien mer och mer sen Ocarina of Time, jag är alltid nyfiken på vad indieutbudet kan erbjuda varje år. Sen får jag inte glömma att nämna att jag har en förkärlek till galen arkadracing och sörjer Burnout-serien dagligen medan Mario Kart 8 Deluxe kämpar tappert för att hålla genren vid liv.

På redaktionen känner jag mig just nu lite som en outsider ur det avseendet att jag kommer från ett annat håll än resten av gänget som till stor del jobbat ihop tidigare på sidor som Eurogamer och IGN. Jag är hursomhelst jättespänd på vad jag kan skapa tillsammans med det här nya glada gänget jag fått lära känna och bara komma lära känna mer.

Jag ser fram emot vad Player 1 kan bli och jag hoppas du som läser detta vill följa oss och min även min egen färd på den här sidan. Det skall även tilläggas att jag alltid skriver för att jag vill skapa diskussion så jag hoppas ni vill hålla flera sådana med mig i framtiden.

Förresten, du hittar mig på @Dogma_ på Twitter. Hit me up. Vi höres!