Etikettarkiv: Årets spel 2018

Alexanders favoritspel från 2018

2018 var lite av ett mellanår för mig när det kom till spel, mycket p.g.a. att 2017 var rent löjeväckande bra. Två av mina mest framemotsedda spel under fyra år släpptes rygg mot rygg, Super Mario Odyssey levererade mer än väl och jag överraskades av Mario + Rabbids, Nier Automata och Doki Doki literature Club. 

Årets utbud har varit lite mer lågmält vad gäller min personliga spelsmak. Bara två rejäla trippel A-spel hamnade på årets lista. Både God of War och Red Dead Redemption 2 lyser med sin frånvaro då jag fann de bägge för stora, utdragna och uppblåsta för sitt eget bästa. Bägge två har en välskriven historia, i synnerhet Red Dead men jag är inte intresserad av att gå igenom 60 timmars gameplay som jag finner oengagerande för att få uppleva en bra men för lång historia.

Faktum är att jag inte “snubblade” naturligt över många spel under året som gick som tilltalade mig utan jag fick “backtracka” och scanna året efter spel jag trodde kunde intressera mig men som jag missat av olika anledningar när de släpptes. Det bidrog till en väldigt intressant och spelfylld december. I år har spel till stor del hamnat på listan för de gjorde något intressant mekaniskt eller speldesign-mässigt. För även om en berättelse kan fånga mig har jag mer och mer problem att  göra samma sak med lite variation i 30-40 timmar än att få en mer fokuserad upplevelse med tydlig vision och som vet när det är dags att sluta. Det är till stor del det min lista reflekterar i år.

10. Rival Megagun

Jag skrev tidigare i år i min recension att Rival Megagun fick mig att känna mig välkommen tillbaka till shmup-genren, och bara det är värt att belöna genom att ge spelet en plats på årets lista. Men det riktiga skälet att spelet är på listan är för att det bjöd på ett av årets mest unika multiplayer-upplevelser man kunde ha insvept i ett skönt pixel-skal med medföljande chiptunes-hits. Spelet skiner som starkast om hur det erbjuder ett nytt och originellt sätt att ha multiplayer-duster i hemmet.

09. Minit

Jag gillar spel som leker med konceptet kring tid. Minit spelas i 60-sekundersstötar där hjälten dör när tiden tar slut. Det är ett Zelda-spel där man varje 60-sekunders-session försöker göra något framsteg som skapar permanent ändring i världen eller ens utbud av utrustning. Spelets största bedrift är dock hur det trots sin hektiska natur väldigt sällan upplevs som hektiskt och panikartat.

08. Forza Horizon 4

Skiftande säsonger, engelska miljöer och ett i överlag varierande paket är skälet att jag gav Horizon-serien en chans till slut. Det är ett solitt racingspel där uppdragen nästan aldrig tar slut och där körkänslan hittat en fin balans mellan realism och skumpig arkadracing. Sen finns det vissa uppdrag som verkligen gör upplevelsen till något extra. Playground har skapat en detaljerad värld där helheten styckats upp till väl fungerande och roliga individuella utmaningar. Det är ett hantverk som är värt beundran. Sen finns det också de där stunderna då man oavsett väder, vind och säsong bara vill gasa runt i en öppen värld utan lagar och konsekvenser där inget dömer en. För ibland vill man bara ha kul.

07. Iconoclasts 

Celeste och Iconclast var två spel som jag hade väldigt svårt att bestämma listordning på. Iconclast hamnar lite lägre för att det i överlag är mer traditionellt om än enormt välgjort. Berättelsen är intresseväckande, världen lockande, musiken är välgjord, och framförallt är varje enskild bosstrid inte den andra lik. Jag är otroligt imponerad om inte rentav förvånad av den grad variationen som presenteras i denna aspekt av spelet.

06. Celeste

På ytan ser Celeste inte särskilt anmärkningsvärt ut. Plattformspel presenterade med pixelgrafik-estetik är inget nytt men Celeste innehåller några klyftiga spelideér kring hopp, klättrande och uthållighet. Dessa tre komponenter utgör stommen som sen med hjälp av banornas olika miljöer varieras i stor utsträckning. Det är imponerande hur mycket som utvinns ur så lite. Och det som verkligen lyfter spelet in i listan och framför Iconclast är spelets slutetapp som är en riktig smart utformad powertripp, men det är av en annan natur än hur den brukar ta sig uttryck i liknande spel då den är väl grundad i spelmekaniken, och ju mer jag tänker på det ju mer beundrar jag Celeste.

05. Onrush

Onrush må inte ha nått framgång och antänt den återupplivande gnista som arkadracing-genren behövde men det var utan tvekan ett tappert försök. Onrush vågade göra nya saker och det är sånt jag uppskattar med genrens natur. Vid sidan av Mario Kart-kloner erbjuder oftast dessa typer av spel en enorm variation av körupplevelser och Onrush gick i bräschen om hur man kan tänka om inkörda mönster. 

Allt var inte perfekt men Onrush har roat mig ända sen det släpptes. De dagar då jag bara vill ha lite röjig körning passar Onrush min smak perfekt och det är också varför det landar framför Forza Horizon 4 trots att det spelet är ett hantverksmässigt bättre spel. Ibland är man helt enkelt bara ute efter en viss känsla, och de känslan levererar Onrush.

 

Alexanders favoritspel

04. The Missing:  J.J. Macfield and the Island of Memories

Kommer någon ihåg NeverDead från Konami? Det var ett spel på förra generationens konsoler där protagonisten hade förmågan att lemlästa sig själv på olika sätt för att lösa pussel. För att komma igenom trånga passager behöver man t.ex. bli halshuggen så ens förlupna huvud kunde rulla igenom.

The Missing lägger sin spelmekaniska grund i detta upplägg men är till skillnad från actiontunga NeverDead ett fysikdrivet pusselspel, och fungerar därmed betydligt bättre med detta koncept om att skapa nya förutsättningar genom att skada sin egen kropp. För att inte tala om storyn som inte är jämförbar.

Detta är även en Swery 65-produktion vilket gör att man på förhand vet att berättelsen kommer vara fängslande eller uppseendeväckande. I The Missing bjuder han på en av sina mest tänkvärda historier för att inte tala om ett ämne som är väldigt sällsynt, och i synnerhet av japanska spelutvecklare.

Det är här spelet vinner starka poäng. Den bjöd nämligen på årets “Oj!” eller “Wow!”-upplevelse enligt mig. Det är årets twist, inte så mycket för att det twisten i sig utan snarare hur spelet presenterade det. Under ett år med få överraskningar i mina spelhistorier så lyckas The Missing med ett otroligt starkt avslut efter en långsam build up med smart användande av ett SMS:ande spelet igenom. När det dessutom stundtals är ett av årets artistiskt mest slående spel blev resan genom ön en högst minnesvärd sådan.

 

03. Spy Party

Efter många herrans år släpptes äntligen Spy Party i någon form av mer färdigt än tidigare och det gjorde att jag slutligen beslöt mig för att skaffa det och ge mig vad jag trodde skulle vara en högst säregen och unik multiplayer-upplevelse över nätet.

I Spy Party är du antingen en spion som försöker utföra sina uppdrag så diskret som möjligt i en myllrande folksamling eller är du en prickskytt med ett skott i kammaren som försöker krama avtryckaren när spionen är oförsiktig. Detta bidrar till ett enormt spänd stämning då ett misstag kan innebära slutet på en omgång.

Bägge sidorna är roliga att spela och bägge bjuder på svettiga spelsessioner. Att som spion försöka genomföra uppdrag samtidigt som man behöver röra sig i ett trovärdigt AI-mönster för att lura skytten skapar en dynamik jag inte kan påstå att jag upplevt tidigare. Skytten å andra sidan måste ha både ögon och öron spetsade för att upptäcka när saker på spelplanen förändras eller sker. Alla som tröttnat på stökig och bökig multiplayer-skjutande med kan hitta något att uppskatta i Spy Party. Det är ett online-spel för den tålmodiga och observanta spelaren.

 

02. Spider-Man

Det här spelet överraskade mig. Det var klart att jag ville spela som Spider-Man, och i synnerhet när spelet verkade vara det bästa av sitt slag på åratal. Men jag hade mina förbehåll och kände att det vågade för lite. Det fanns risker att det skulle uppföra sig som Arkham-spelen och därmed vara kompetent men inte originellt. Marvel’s Spider-Man bevisade i slutändan för mig att det ibland räcker att genomföra sitt uppdrag. Så länge man gör det praktfullt behöver man inte alltid återuppfinna hjulet.

Spider-Man lyckades remastra nätsvingandet genom New York. När vi talar om remasters eller framförallt remakes av spel talar vi ofta om hur de lyckas fånga känslan som originalet hade trots att man klart och tydligt förbättrat många aspekter. De bästa remakes är de som är i linje med dina minnen. Genom alla år har vi kritiker talat om briljansen i Spider-Man 2:s nätsvingar-mekanik. Nu kan detta spel med råge känna sig besegrat men inte utan att frammana minnet av PS2-klassikern och känslan av att vara Spider-Man.

Det är på den här punkten som spelet lyckas lika väl som sina Arkham-kusiner. Det har aldrig känts bättre att slåss som nätsvingaren. Spider-Mans smidighet gör att han passar Arkham-modellen ypperligt och ibland rentav gör det bättre än Batman-motsvarigheten. Jag får även påstå mig överraskad över hur kul jag hade när jag behärskade smygandets konst i spindelregi. Alla de prylar och pinaler man har till sitt förfogande gör att man kan skapa sig varierade sätt att komma runt eller igenom sina fiender.

Man känner sig verkligen som hjälten, både när det kommer till kompetensen som superhjälte men framförallt för spelet lägger stort fokus på Peter Parkers liv vilket gör Marvel’s Spider-Man till det mesta intima Spider-Man-spelet till dags dato. Berättelsen är genuint engagerande och framförallt välspelad och som extra grädde på moset bjuder spelet på regisserade kameraåkningar och stridskoreografi som jag inte ens sett dess like av i Marvels egna filmer. Vissa mellansekvenser är rent ögongodis och skapar ett livligt trippel-A-paket som ingen bör missa.

 

 01. Return of the Obra Dinn

2013 var ett år liksom 2018 då jag tyckte att AAA-spel som passade mig lyste med sin frånvaro men i deras ställe etablerade sig indieutvecklare istället. Det var året då vi fick The Stanley Parable, Gunpoint, Gone Home, Spelunky, Brothers och även Papers, Please, spelet där man agerade passkontrollant. Det var en makalös bedrift i hur något så enkelt som dokumenthantering gavs tyngd, påtaglighet och upphov till starka känslor.

I 2018 släppte Pope äntligen sitt första spel efter succén med Papers, Please. Denna gång axlar man rollen som försäkringsjusterare. Det låter kanske tråkigt på pappret men då är det tur att Pope är en mästare att göra just pappersarbete inte bara kul utan oerhört fascinerande och involverande.

Return of the Obra Dinn är en allt annat än vanlig historia. Det är märkligt nog att du besitter en kompass med den övernaturliga förmågan att ta dig till en individs dödsögonblick, men det blir raskt märkligare när mysteriet tätnar och dödsanledningar blir mer och mer bisarra. 60 passagerare och besättningsmän samt deras dödsorsak skall identifieras genom slutledningsförmåga, observation och klassiskt dektektivarbete. Det här är det mest imponerande exemplet jag sett på ett detektivspel som annars tenderar vara ganska linjära historier och där du allt som oftast får svaret givet till dig. Return of the Obra Dinn är väldigt svårt att “brute force:a” och därmed är det bara att vandra runt på den övergivna båten tillika i minnet på de avlidna och ta sin tid för att nå sina svar.

Redan vid den här punkten är Return of the Obra Dinn ett otroligt tilltalande spel men rejäl karaktär får det genom sin monokroma presentation. Spelet ser sådär imponerande ut på stillbilder men i rörelse är det hänförande vackert, fyllt med partiklar och estetiska detaljer som aldrig fått samma effekt med en mer realistisk look.

Det klyftiga draget att låt ett minne inledas med en konversation för att sen i dödsögonblicket klippa till en stillbild och riva igång den stämningsrika musiken är mäktigt och stundtals chockerande. Spelet ramar in vad du inledningsvis skall se men de riktiga insikterna kommer först när man börjar vrida sig och röra sig runt i den interaktiva tavlan man befinner sig. Allt är inte heller alltid vad det först verkar vara. Det är ett exceptionellt hantverk i all sin enkelhet och mitt favoritspel från 2018.

 

LÄS GÄRNA VÅRA RECENSIONER AV SPELEN I LISTAN

Rival Megagun

Forza Horizon 4

Iconoclast

Celeste

Onrush

Marvel’s Spider-Man

Niklas favoritspel från 2018

Jag har alltid fascinerats över spelkritik och bedömningen av ett spel. Tv-spelsmediet ligger precis vid skärningspunkten mellan teknik och kultur, och är ett uttryck av både hantverksskicklighet och konstnärligt uttryck. Vilket i sin tur leder till kritik av densamma som både har formen av konsumentjournalistik och tydliga betygsskalor samtidigt som det finns ett mycket otydligare element av subjektiva känslor och bedömningar.

För egen del handlar det mycket om att se vad ett spel försöker uppnå, och sedan bedöma hur väl spelet når upp till den ambitionen. Det är därför ett spel som God of War och Red Dead Redemption 2 med dess absurda produktionsvärde kan ligga jämsides egensinniga titlar som Celeste och Return of Obra Dinn på min topplista.

Under ett år som såg många besvikelser och återupprepningar var det också ett år som producerade vansinnigt vackra, genomtänkta och originella upplevelser. Bara det att Red Dead Redemption 2, denna koloss till speltitel, inte helt naturligt hamnade längst upp i toppen säger en hel del om 2018.

1. God of War (Playstation 4)

Inget annat spel lyckades så bra med sitt syfte än vad God of War gjorde. Det var en fullträff på alla områden; både ett tekniskt mästerverk med fantastisk art direction och en intressant och välskriven berättelse med genomgående bra skådespeleri. Det skadade inte heller att de tidigare God of War-spelens hyllade stridsmekanik förändrades helt till det bättre. För mig är det utan tvekan ett av de där spelen som hänger med mig än och troligtvis under lång tid framöver. Läs min recension här.

2. Celeste (Switch, Playstation 4)

Jag är ingen plattformsmänniska. Gillar dessutom varken svåra spel eller pixelgrafik. Trots det fortsatte jag spela och spela Celeste tills jag tillslut, efter 789 dödsfall, nådde toppen av det titulära berget. Kanske för att spelet hela tiden försäkrade mig om att jag skulle klara det tillslut, eller för att speldesignen var så perfekt. En stor del handlade dock om hur perfekt spelet lyckades få berättelsen att motivera spelmekaniken och spelmekaniken att motivera berättelsen.

3. Red Dead Redemption 2 (Xbox One, Playstation 4)

Red Dead Redemption 2 var bitvis en plågsamt lång och långsam upplevelse, näst intill en absurd nivå. Att plocka en blomma tog tid, klappa hästen tog tid och att rida till en sjö för att fiska tog jäääääättelång tid. Till och med berättelsen puttrade på i sin egna takt fram tills mot slutet. Ta varje del för sig och du får en uppsättning frustrerande spelelement. Men när du sakta rider över bergstopparna och spanar ut över en soldränkt dal, eller kliver av tåget i en högljudd stad med människor och rörelse överallt – då är det verkligen helt fantastiskt.

4. Astro-Bot Rescue Mission (PSVR)

2018 var året då Playstation VR satte ner foten för att tysta kritikerna. Förutom att priset låg nere och nosade på 2000 kr under Black Friday släpptes löjligt många kvalitetstitlar till hjälmen under året – och bäst av dem alla var utan tvekan Astro-Bot Rescue Mission. Japan Studio har alltid varit den lite mer blygsamma av Sonys alla egna studios, men med Astro-Bot Rescue Mission har lekfullheten från The Playroom och deras spelmekanik från Knack och Gravity Rush äntligen kommit till sin rätta.

5. Forza Horizon 4 (Xbox One, PC)

Forza-serien har ju alltid varit fantastisk, men med den här fjärde titeln fick Playground Games äntligen till den där fullträffen de alltid strävat efter. Det handlar inte om något revolutionärt utan är snarare en vidareutveckling av vad de gjort tidigare. Den här gången lyckades de bara få alla rätt. Det är vackert, välgjort och otroligt beroendeframkallande.

6. Assassin’s Creed Odyssey (Playstation 4, Xbox One, PC)

7. Tetris Effect (Playstation 4, PSVR)

8. Spider-Man (Playstation 4)

9. Return of the Obra Dinn (PC)

10. Moss (PSVR)

Hedersomnämnande: SonicFox tal under Game Awards var helt fantastiskt, och viktigt för HBTQ-personer både inom esporten och inom spelbranschen generellt.