Etikettarkiv: Capcom

Monster Hunter World: Iceborne tar monsterjakten in i kylan

Det har varit tal om en maffig expansion till Monster Hunter World under hela 2019 men under nattens State of Play-stream fick vi äntligen se gameplay ifrån denna expansion som bär undertiteln Iceborne. Nya monster att fälla, nya nersnöade trakter att utforska, en helt nyskriven berättelse och massor med andra godsaker.

Monster Hunter World: Iceborne lanseras den sjätte september 2019.

Veckans spelmelodi: Ghost Trick: Phantom Detective – A Dashing Enigma

Ledmotiv är något som spelvärlden är väldigt bra på att hantera. Oftast är det i rollspelens värld där dator- och TV-spelen skiner som starkast när det kommer till att använda ledmotiv för karaktärer, platser och situationer. 

Veckans spelmelodi kommer dock inte från ett rollspel men likväl från ett spel som hanterar just ledmotiv spektakulärt bra, nämligen Capcoms Ghost Trick, ett Nintendo DS-spel som släpptes 2011.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: The Sims 4 – It’s the Sims

Jag skulle påstå att Ghost Trick: Phantom Detective och Ace Attorney-serien bara vore en bråkdel lika bra utan sin musik av kompositören, Masakazu Sugimori. Musiken är så långt från i bakgrunden den kan vara. Den är näst intill stjärnan i spelet eftersom den förstärker dialogen och händelserna som enbart förmedlas via textrutor och skiftande karaktärspoträtt. Effekten av musikens närvaro är uppenbart tydlig.

Spelen arbetar ständigt med återkommande musikpartier. Somliga är knutna till ensemblen av spännande karaktärer, andra ytor runtom i stan man utforskar och vissa vill bara rentav sätta stämningen. Somliga melodier blir synonyma med specifika situationer och känslomässiga reaktioner på skärmen som i sin tur förmedlas direkt till spelaren som upplever den interaktiva berättelsen. Den emotionella effekten är märkbart påtagligare just tack vare spelets soundtrack.

Många spel använder såklart musik för att förstärka intryck men i ett spel där det i övrigt sker relativt lite på skärmen märker man hur musiken påverkar ens uppfattning om saker. Musiken blir en välbehövd del av pusslet som man lägger i sitt huvud. Det är limmet som hållet ihop resten. Det är lite som när man bygger en värld inne i sitt huvud när man läser en bok. Musiken i Ghost Trick har en jämförlig påverkan. Det är musiken som som gör att du utbrister “Oj, nu blev det allvar!” eller bidrar till lite jävlar anamma som peppar spelaren vidare på sitt äventyr. 

Dagens spelmelodi är en sådan typ av låt. När du hör A Dashing Enigma, även känd som Suspense Theme eller det mer skämtsamt döpta Hype Theme, vet du att något allvarligt har hänt i Ghost Trick. Mysteriet har fördjupats, det har skett en uppenbarelse under hjälten Sissels jakt på sin egen mördare. Så fort dessa toner kommer ur din bärbara enhet vet du att intrigen tätnat. 

Oftast följs denna låt upp av spelets huvudtema som i sin tur uppmuntrar mig som spelare att spela vidare. Låten som säger “Kom igen! Du kan göra det här!”. Men att bli påhejad hade inte varit hälften så härligt om det inte vore för vägskäl och stimulerande huvudbry emellanåt, och det är precis vad dagens musikslinga representerar i det här supercharmiga pusseläventyret som jag personligen anser vara ett av Nintendo DS absolut bästa spel.

A Dashing Enigma som det låter direkt från spelet.

https://youtu.be/z4cGUlBA9ks

En lite mer avslappnad och dämpad variant av samma låt.

Här hittar vi inte A Dashing Enigma men jag ville belysa andra låtar från spelet genom denna snyggt ihopsatta svit.

Mr. X ger skräcken ett nygammalt ansikte

Skräckspel finns det gott om, men sen finns det de där skräckspelen som vart vartannat år blir så kända så de ger spel-communityn kollektiv skrämselhicka. Spel som Silent Hill, Dead Space, Amnesia: Dark Descent, Outlast, Condemned, Alien: Isolation, P.T. och såklart Resident Evil är några av de som tillhör denna kategori.

Sen finns det en undergrupp bland dessa spel som utöver att ge oss men för livet dessutom ger skräcken ett ansikte, en fiende att frukta och fly ifrån. Här hittar vi Silent Hills Pyramid Head, Amnesias gatherer och Lisa i P.T. Det är de där varelserna som man helst håller sig så långt ifrån man bara kan. 

Skräck kommer i många former.

En serie som varit extra bra på att skapa hot som inte bara är just hotfulla men som också har minnesvärd design är Capcoms Resident Evil. Nemesis uppfläkta tandkött och Williams uppseendeväckande obehagliga ögonaxel-design har för evigt bränt sig fast på skräckkollektivets hornhinna. Därför är det lite lustigt att den varelse som på sistone fått sociala medier att gå varmt är Mr. X, jägaren som blev en gång i tiden blev överskuggad av William i ökändhet. 

Alla visste vem William var på den tiden men väldigt få var bekanta med den uppklädda Mr. X. Jag skall erkänna att Williams bakgrund och design gjorde honom väldigt minnesvärd men Mr. X är den individ som definitivt skrämt skiten ur mig mest i Resident Evil 2 varje gång han brakade rakt igenom en vägg eller liknande. Han avger från första stund en aura att frukta, och det är inte  nödvändigtvis på grund av hur han ser ut utan det är snarare för att han omedelbart låser blicken och kommer rakt emot spelaren med raska och bestämda steg som ekar genom polishuset. Dessa fotsteg är vad man fruktar mest genom spelupplevelsen. När Mr. X kommer genom en dörr stannar hjärtat.

För de som inte vet det är Mr. X är en mer intelligent form av en Tyrant (T-00) iklädd trenchcoat. Han är en föregångare till Nemesis, vilket är ganska tydligt med tanke på hans sätt att röra och bete sig. 

I remaken av Resident Evil 2 har man gjort en intressant sak med hans utseende. I originalet använde man en Tyrant som mall där man tonade ner hans omänskliga drag ganska rejält så som väl synliga vener och bölder. Och i spelet såg Mr. X i princip ut som en väldigt storväxt person.

Med dagens teknik till sitt förfogande har Capcom haft möjligheten att bibehålla hans mänskliga anlete samtidigt som man adderat mer omänskliga element såsom tydliga grå fåror genom huden utan att ta det hela för långt. Mr. X dyker rakt ner i uncanney valley vilket det gör honom obehaglig att se på och i sin tur spelare nervösa. Capcom valde även att sätta en trendig hatt på hans huvud och även om det kan tyckas fånigt gör det otroligt mycket för helhetsintrycket och den väldiga gestaltens skuggprofil. Så om man ser skuggan av en jättelik Dick Tracy vet man att det är fara och färde. Det var precis det som Mr. X saknade i gamla dagar. Han hade inget som utmärkt honom. Nu hjälper rock, hatt, väldig kroppsram och grå hud till för att ge karaktären en stark och minnesvärd profil. 

Mr. X
Ajdå.

Med det sagt får vi inte glömma att han fortfarande är en ständigt överhängande hot i Racoon Citys polisstation. En nagel i ögat som ständigt stör när man minst önskar det. Ur detta perspektiv har Mr. X mycket gemensamt Amnesia och hotet som vandrade runt i Brenneburgs många korridorer. Jag känner dock att Resident Evil 2 gör några saker rätt som jag inte tyckte Amnesia gjorde. Det hindrade mig alltid från att tycka om den moderna skräckklassikern.

Capcom lyckades med stor effekt scripta vissa sekvenser så att Mr. X inte alltid känns helt slumpmässigt placerad och det gör att han stundtals gör storstilad entré. De indikerar också genom hans monstruösa form och handlingar vilket hot han är. Han lunkar inte bara runt på måfå utan fyller en spelmässig och berättande funktion. Det är en smaksak men det här fungerar för mig.

Men mest lyckat blev omtolkningen av Mr. X utseende och hans sätt att röra sig. Det är sociala medier klart bevis på. Det är kul att se denna moderiktiga förföljare äntligen få sin välförtjänta tid i rampljuset efter levt i Williams skugga i 20 år. Vissa må tycka att han ser ut som om Dolph Lundgren spelade Colossus, men det har inte hindrat detta muterade väsen att på kort tid skrämma både en ny och gammal spelgeneration och blivit nästa stora skräckikon i spelvärlden.

Vägen mot Dr. Wily – en trio musik från Mega Man 3

För några veckor sen försökte jag välja ut ett av mina många favoritstycken ifrån Mega Man-serien. Då föll valet på Flash in the Dark, en låt från Dr. Wily-världarna i Mega Man 9. Idag tänkte jag presentera valet som låg strax under på listan. Det är nämligen också en melodi från Dr. Wilys fort, fast denna gång från Mega Man 3. Anledningen varför jag inte valde ut detta stycke var för att jag anser att Wily Fortress 2 fungerar bäst som en del av en trilogi av stycken snarare än helt på egen hand.

De tre Dr. Wily-melodierna från Mega Man 3 presenterar en tematisk helhet som sakta utvecklas och förvanskas. Upplevelsen är en perfekt orkestrerad upptrappning av händelserna och berättelsen på skärmen.

 

Wily Fortress 1

Här har vi en i överlag positiv och triumferade låt. Man kan tolka det som att den blå robotgrabben är glad och nöjd över att han äntligen besegrat de åtta robotbossarna och nått nått fram till Dr. Wilys mekaniska håla. Det finns även en viss känsla av dysterhet men den har vid det här stadiet tagit baksätet. Det är i överlag en melodi som säger “Full fart framåt mot Dr. Wily!”.

 

Wiliy Fortress 2

Här har vi den. Min nummer två. Efter första delen av fortet börjar börjar vindarna vända och stridskrämporna sätta in. Jag kan känna Mega Mans trötthet. Han är skadad av otaliga strider och på gränsen att haverera. Men oavsett vad den galna vetenskapsmannen kastar emot honom kommer han fortsätta. Det finns ett driv i den här låten samtidigt som den är nedslående och melankolisk. Den har en glimt av hopp likt en viss låt från Super Mario Galaxy 2 som jag också älskar av samma skäl. Den blå bombpojken måste framåt, vad som än krävs. Målsnöret är så nära så han kan inte ge upp nu även om det känns tungt.

 

Wily Fortess 3

Den tredje musikfasen handlar inte så mycket om Mega Mans kamp utan snarare om det som omger honom. Målet närmar sig och därmed har hoten tilltagit och farorna blivit dödligare. Här presenteras vi för musik som är otäck, nervkittlande och rentav olycksbådande.

 

Wily Guardian Battle

Innan jag avslutar tycker jag det kan vara värt att påpeka att samtliga bossar i Wilys fort delar ett musikstycke som är en tempo-accelererad version av den tredje låten som nästan springer fram. Det gör i synnerhet att musiken inför den sista striden känns länkad till det som kom före. Även om jag personligen tycker det är synd att Dr. Wily själv inte har en helt egen unik melodi tillhör den här kampen en av mina favorit-slutstrider i Mega Man-serien p.g.a. den maffiga bossen.

Jag tycker hursomhelst väldigt mycket om den här trion av låtstycken eftersom de fungerar så bra ihop som en eskalerande totalitet som levererar både en berättelse och känsla som sitter kvar.

Mega Man 11

Föreställ er det här: ni är ca 8–9 år, det är tidigt 90-tal, New Kids On The Block spelas på radion och på MTV, och din bästa kompis har fått ett NES i julklapp med tillhörande spel; Mega Man. Ni Sitter i kompisens källare och spelar tills fingrarna blöder och har testat hundratals olika sätt att klara banor och dess bossar.

Hoppa nu fram ca. 30 år i tiden. Nu sitter du själv hemma i soffan och har precis fått ett nytt spel, känslan är densamma som för 30 år sen. Pirret i magen när man stoppar in skivan i konsolen och startar upp är kvar. Inte mycket har ändrats sen dess. Visst är grafiken bättre och kontrollen mer ergonomisk, men spelet är ta mig sjutton detsamma. Dr. Wily stjäl åter robotar från Dr. Light och Mega Man hoppar in för att stoppa honom.

Mega Man 11
Här ränner den blå bombaren runt på Fuse Mans elektriskt laddade bana.

Jag kan inte påstå att jag minns allt från det första Mega Man, men en sak minns jag – det var skitsvårt. Och det är Mega Man 11 också. Fula ord har gapats och jag har ragequittat ett flertal gånger. Jag har skavsår på mina tummar efter att eventuellt tryckt lite för hårt på knapparna. Varje gång jag dog svor jag värre än en sjöman och min avkomma som satt bredvid mig tittade på mig och frågade varför jag blev så arg på den söta blåa roboten. Men för att kunna skriva en bra recension måste man kunna spela spelet någorlunda bra, så jag gjorde det som vem som helst hade gjort och satte svårighetsgraden på en femårings nivå, superenkelt alltså. Spel där man kan välja svårighetsgrad är toppen, inte minst när det gäller spel som är kända för att vara svåra.

LÄS MER: Remasters – en bra grej för unga spelare

Bounce Man i all sin gummi/stål-prakt.

Är man intresserad av att jaga trophys har man en stor möjlighet att få ihop en hel del här. De ramlar in lite titt som tätt bara av att spela igenom spelet och döda fiender. Självklart finns det de som är lite klurigare att få, t.ex, att klara hela spelet på högsta svårighetsgrad. En omöjlighet för mig.

För att återgå till handlingen så fungerar det som tidigare versioner. Här finns åtta banor med olika robotbossar där du kan själv välja i vilken ordning du vill spela dessa. För varje avklarad boss assimilerar du deras vapen och egenskaper in i din egen blå robotpojke. Ju fler avklarade bossar desto fler vapen och egenskaper har du. Där har ni Mega Man i ett nötskal. Som hjälp på traven har du robothunden Rush som kan hjälpa dig att hoppa högre eller ta dig fram lite snabbare. Jag har min klara favoritbana, nämligen Bounce Man där jag studsar fram på färgglada bollar och på köpet blir galen då det stundtals blir toksvårt att styra på vissa ställen, men kul är det!  När alla åtta bossar är besegrade är det sen dags att ta sig an Big Boss Dr. Wilys banor.

Nytt för Mega Man 11 är något som heter double gear-systemet, som är två olika mekaniker. Den den utgörs av power gear som gör att Mega Mans skott gör betydligt större skada under en kort tid, den andra är speed gear som saktar ner tiden runt honom vilket gör det en aning lättare att klara de lite stressigare situationerna som spelet stundtals kastar mot dig. Aktiverar man båda dessa tillsammans har man det bästa av två världar men man får samtidigt vara försiktig eftersom simultant bruk av systemen gör Mega Man sårbar och svag efter det deaktiverats. Så det skapar lite av ett risk & reward-upplägg. Systemen är hur som helst mycket praktiska vid svåra bossar och ger mig chans att faktiskt klara spelet trots sin löjligt höga svårighetsgrad. Annars är spelet väldigt likt tidigare versioner i serien.

Efter blod, svett och kanske någon tår av ilska kan jag inte säga annat än att jag ändå gillar Mega Man 11. Det är ett härligt spel som väcker många fina minnen till liv för en som mig som inte spelat serien på länge. Senast jag spelade ett Mega Man-spel var nämligen på Nintendo DS och det minns jag som en besvikelse. Då tappade jag hoppet till Capcom och hela varumärket men detta spelet har verkligen bevisat varför serien har anrikt arv och är stämplad som en klassiker. Det är ett spel som gått tillbaka till rötterna, vågat lite mer än vanligt men ändå mycket tydligt fortfarande är det Mega Man som vi alla känner till.

Veckans spelmelodi: Mega Man 9 – Flash in the Dark

Hur kan jag ha skrivit om spelmusik i snart ett år och inte en enda gång lyckats lyfta fram ett Mega Man-stycke som veckans spelmelodi? Det är trots allt en serie i spelhistorien som konsekvent lyckats leverera musik i toppkvalitet.

Det kanske är därför det varit så svårt att bestämma sig för ett stycke. Antingen är precis allt legendariskt och därmed har musiken hörts till leda, eller beror det på det kolossala musikbiblioteket vilket gör det extra svårt att hitta en favorit. För visst har jag Mega Man-favoriter. Otaliga bossar från NES-spelen har odödliga ledmotiv.

Eftersom Mega Man 11 släpptes i veckan tyckte jag att det var dags att ta sig an denna skrämmande vita val. Lyckligtvis kom jag på en metod för att göra gallringsprocessen enklare. Jag skulle helt enkelt ignorera alla robotbossarnas ledmotiv och fokusera mig på nivåmusiken man hör i samtliga Dr. Wily-nivåer.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Legend of Mana – Song of Mana

Även här finns det klassiker men jag har valt att sålla bort en självklarhet som “Dr. Wily Stage 1” från Mega Man 2 och jag har planer att belysa en trio av doktorslåtar  från Mega Man 3 vid ett senare tillfälle. Det jag vill att vi skall lyssna på idag är inte ens ett stycke från NES-eran utan från den retro-återupplivning serien upplevde i 2008 i samband med fantastiska Mega Man 9. Ett spel som både tog serien tillbaka till sina spelmässiga och musikaliska rötter.

Det finns inte många melodier i Mega Man 9 som jag kan kalla dåliga och dagens låt, “A Flash in the Dark”, även känd som “Dr. Wiliy Stage 1”, är en av spelets höjdarstycken och min personliga Dr. Wily-favorit genom tiderna. Även vid sidan av Mega Man 2:s klassiker känns “A Flash in the Dark” mer fräsch, spännande och framförallt inte uttjatad.

Mega Man 9
Mega Man många former genom tre decennier.

Melankolin som låg tät i många föregående spel är nu lämnad bakom oss. Det här är en relativt rapp och upplyftande låt som har syftet att ingjuta hopp i spelaren, hopp om att inget hinder är för stort, och hopp om en bättre framtid. Det är ur många perspektiv ett heroiskt musikstycke som pressar hjälten genom faror och fiender. En ständigt smattrande och nästan galloperande trumma gör att man aldrig vill sluta springa och det hela bygger till ett kraftfullt crescendo. Tonartshöjningen som sker i låtens sista 15 sekunder är inget annat än ljuvligt hög och mästerlig. Det är gåshud-skapande toner. En riktig minnesvärd upplyftande och stegrande fanfar som aldrig släpper taget om ens öron.

Allt detta på makalösa 50 sekunder på äkta Mega Man-manér. Att lyckas klämma in så mycket awesome på så kort tid kräver sin respekt. Varenda ton, takt och loopade slinga lyckades med konststycket att återuppväcka glada minnen om den lilla blå robotens forna äventyr och gjorde oss hungriga på massvis fler. 

Teamet som gjorde Mega Man 9 försökte helhjärtat återuppväcka våra minnen av den blå bombaren och vad de fyra kompositörerna lyckades med är inget annat än oerhört beundransvärt. Sådan är kraften i musik, och denna vecka påbörjas ett nytt spännande blad om heroiska duster i 20XX, med nya banor och nya bossar, att skrivas. Och musiken, den kommer som alltid följa och leda Mega Mans väg.

Ny Resident Evil 2-trailer gör oss nostalgiska

Remakes som lyckas med konststycket att ge oss intrycket att förlagan såg ut och kändes som nytolkningen är de remakes som är värda att ta notis om. Trots att klassiska Resident Evil 2 aldrig någonsin såg ut som trailern ovan väcker den känslor av bekantskap och nostalgi. Det var såhär det kändes att spela originalet för 20 år sen trots att grafiken var blockig och röstskådespelet skrattretande.

Det enda jag faktiskt reagerade på var att Ada Wongs iögonfallande röda klänning ersatts mot något lite mer passande och praktiskt. Tiderna ändras och Resident Evil hänger med. Resident Evil 2 lanseras nästa år den 25 januari.

Undisputed Street Fighter – en bok för fansen

Vilken är min favoritspelserie? Splatoon eller Overwatch? Halo eller Metroid? Persona eller Mass Effect? Kanske är det Street Fighter ändå. Det är något speciellt med fightinggenrens främsta spelserie. Cool och härligt fånig. Sexig och barntillåten. Lättillgänglig och svårbegriplig. Street Fighter är Mario och Mortal Kombat på samma gång. Här får vi allt, och ännu mer, på samma gång.

Denna härliga brokighet framgår i all tydlighet av boken Undisputed Street Fighter, som släpps i anslutning till firandet av seriens trettioårsjubileum. Författaren är oberoende, men han har fått full tillgång till Capcoms arkiv. Boken bjuder således på massor och åter massor av underbara bilder från hela spelseriens historia och författaren har intervjuat många av nyckelpersonerna bland såväl spelskapare som spelare.

Boken består av två rätt olika delar. Den första halvan är en översikt över Street Fighters historia, där två parallella skeenden berättas: dels hur det gick till när spelskaparna skapade spelen i Japan och hur spelen togs emot i Amerika. Vi får följa hur spelargemenskapen växte fram med turneringar och hur några av de första diskussionsgrupperna någonsin på internet tillägnades Street Fighter II.

I efterhand är det lätt att tro att de fem olika arkadversionerna av Street Figher II berodde på att Capcom ville mjölka sin succé så mycket som möjligt, men det japanska huvudkontoret hade aldrig några planer på att släppa mer än en version av spelet. Det andra spelet, Champion Edition, släpptes tack vare James Goddard, som var spelarnas röst på Capcom USA och Jeff Walker som var försäljningschef på Capcom USA. Goddard ville kunna spela som bossarna i spelet och Walker ville att man skulle kunna spela spegelmatcher där båda spelarna spelar med samma karaktär. Ledningen för Capcom krävde att den amerikanska filialen sålde tusen arkadmaskiner i förväg för att det skulle bli något spel. Och det lyckades man med. På fem minuter.

LÄS MER: Kärleken, jag och Street Fighter

Det tredje spelet, Street Fighter II Turbo: Hyper Fighting, släpptes i sin tur för att Goddard upptäckte att det fanns en hackad piratutgåva av spelet där hastigheten var trettio procent högre. När han väl hade testat den kunde han inte gå tillbaka till att spela det vanliga Street Fighter, som nu rörde sig som i sirap. Även den här gången var de japanska spelskaparna skeptiska, men ett speltest på en japansk spelhall visade att spelarna var som tokiga i den nya, snabbare versionen, och det blev således ett spel till.

Den andra halvan av boken är en översikt över spelseriens samtliga spelbara karaktärer, med fokus på bilder från spelen och illustrationer av karaktärerna, tagna från alla möjliga håll. Lägg till en mängd kuriosainslag som intervjuer med samlare, illustratörer och cosplayare och vi har en bok som spretar åt alla möjliga håll och där varje uppslag bjuder på något nytt.

Undisputed Street Fighter är inte den slutgiltiga boken om Street Fighter. Det är inte boken som avslöjar spelseriens innersta sanning, men den bjuder på massor av intressant läsning, udda detaljer och härliga bilder i fantastiska färger. Det är ett kontrollerat kaos, när berättelser från klassiska turneringar blandas med animefilmer, som blandas med spelskaparnas teorier hur man skapar intressanta karaktärer och tips från proffsspelare om man bemästrar de olika karaktärerna. Insiktsfulla analyser och nonsens i en enda härlig röra.

Det främsta klagomålet är att bokens trehundra sidor gärna hade fått vara det dubbla. Allt det man förväntar sig att man ska få läsa om i boken är med, från Daigo Umehara legendariska comeback mot Justin Wong på EVO 2004, till Chun-Lis ökända duschscen i den animerade Street Fighter II-filmen, till producenten Yoshiniro Onos Blanka-figur som han alltid bär med sig på sina många resor. Samtidigt önskar man att boken gick djupare, grävde sig längre ner i myllan. Man går rasade snabbt från det ena ämnet till det andra i ivern att täcka allt. Att Street Fighter II får det mesta utrymmet är inget skandal, men att de senaste årens trendsättande Capcom Cup och Capcom Pro Tour bara nämns i en bitsats medan vissa turneringar från 90-talet får flera sidor är besynnerligt.

LÄS MER: Street Fighter som brädspel

Undisputed Street Fighter är en bok för fansen. Du kan läsa en bok som Critical Path: How to Review Videogames for a Living av Dan Amrich med god behållning trots att du själv inte tänker bli speljournalist. Eller fascineras av spelskaparnas berättelser i Blood, Sweat, and Pixels av Jason Schreier, trots att du inte är en fan av just de spelen som boken gräver ner sig i. Undisputed Street Fighter är däremot en högst besynnerlig läsning om du inte redan känner till Street Fighter. Med den fullständiga störtflod av detaljer som boken bjuder på är det förmodligen en överväldigande upplevelse för en utomstående. I och med att boken aldrig riktigt går på djupet, utan snabbt kastar sig till nästa turnering eller nästa karaktär eller nästa Hollywood-fisko, så finns samtidigt risken att de riktigt inbitna fansen redan känner till det mesta som boken bjuder på.

Undisputed Street Fighter är en inspirationsbok av sällan skådat slag. Att läsa boken utan att det leder till att man kopplar in arkadstickan i konsolen och köra ett par matcher är omöjligt. Är du enbart ute efter snygga illustrationer är SF25: the Art of Street Fighter är ett bättre alternativ. Men känner du dig lockad av en veritabel störtflod av bilder och blandade historier från spelskapare, turneringsspelare, cosplayare och samlare så kommer Undisputed Street Fighter att göra din kärlek till Street Fighter starkare än den någonsin varit.

Kärleken, jag och Street Fighter

Min kompis Daniel älskade TV-spel. Han hade en Super Nintendo och mer spel än någon annan jag kände. Hans kusin Roger älskade också TV-spel. Eller mer korrekt: han älskade Street Fighter II. Ja, han var besatt av spelet. Förutom sin besatthet av Street Fighter II var Roger också känd för sitt märkliga skratt. Det liksom kluckade och gick runt runt i halsen på honom och han blev alldeles röd i ansiktet när han skrattade. Det var så roligt att så fort han började skratta började alla andra att skratta, varpå Roger skrattade ännu mera och så höll vi på. Att han hade lätt till skratt gjorde att det här till allas förtjusning hände mest varje gång vi träffades.

Trots att Roger bodde i en by flera mil ut på landet brukade han ofta sova över hos Daniel för att få spela Street Fighter II. Eller sova, han satt mest hela nätterna framför TV:n i Daniels rum och spelade. Daniel brukade vakna upp mitt i natten av att Roger satt och skrattade mot TV:n och sedan somnade han om igen.

Roger var mitt första möte med en spelare som var fullständigt förlorad i ett spel, och jag har bara positiva känslor när jag tänker på honom och på Street Fighter II. Jag tror att de här minnena, av hans underbara skratt och av att han kunde sitta i en timme och bara snacka om Blanka och de andra karaktärerna i Street Fighter II medan vi andra tålmodigt lyssnade på honom, som är grunden till min egen kärlek till Street Fighter, som blossade upp många år senare.

Mitt nästa möte med Street Fighter blev den animerade Street Fighter II-filmen, som en annan kompis hade på VHS. Det var en av de första anime-filmerna jag såg och här kan vi snacka om kärlek vid första ögonkastet. Nu var det anime i allmänhet som jag blev förälskade i när jag såg filmen, snarare än Street Fighter som spelserie, men jag tror knappast jag kan underskatta betydelsen av denna film, som är den bästa film baserat på ett spel som jag har sett.

Jag såg om filmen nu efter nyår, nu på Blu-ray, och den har åldrats med värdighet. Häftig och cool, våldsam och spännande, sexig och rolig, mänsklig och gripande: den animerade Street Fighter II-filmen har det mesta. Om vi bortser från att min stora favorit Cammy knappt är med i filmen gör filmskaparna i princip allting rätt. Och ännu en pusselbit i Street Fighter-pusslet är på plats.

LÄS MER: Street Fighter som brädspel

Snurra fram klockan många år och jag sitter på Youtube och tänker att jag äntligen ska kolla in det där e-sport som alla pratar om. Jag har gjort några små försök att titta på e-sport förut, men inte förstått så mycket av vad jag har sett. Vad fanns det för spel som inte var svåra att begripa och som man som tittare kunde leva sig in i  trots att man inte spelade spelet själv? Ja, varför inte Street Fighter? Det är bara två kämpar som ger varandra massor av spö, och jag älskar ju wrestling och Street Figher har massor av sköna karaktärer, så det här borde jag kunna titta på?

Det tog bokstavligt bara sekunder innan jag var fast. De kommande månaderna tittade jag knappt på något annat än Street Fighter 4-turneringar på Youtube och Twitch. Spänningen, intensiteten och de fantastiska karaktärerna – både de i spelet och de härliga människor som spelade – gjorde att jag inte kunde få nog.

ALEXANDER TYCKER : Fightingspel – den ”enkla” e-sporten

Framför allt tror jag att de inlevelsefulla kommentatorerna som gjorde att jag fastnade. Deras kärlek till fightingspel i allmänhet och Street Fighter i synnerhet sken igenom redan de där första sekunderna när James Chen med ett varmt leende hälsade oss välkomna till helgens turnering. Trots att jag inte förstod hälften av alla de tekniska begrepp som de hävde ur sig ville jag bara stanna kvar och höra mera och uppleva mera.

Jag skulle kunna rabbla favoritmatcher en lång stund här, men jag ska bara berätta om min stora favoritmatch: PR Balrog mot Infiltration på EVO 2013.

Vi befinner oss i topp 8 på årets största turnering och vinnaren av matchen kommer att fortsätta till topp 3. Infiltration vinner den första matchen av fem, men PR Balrog vänder på det hela och vinner fyra ronder i rad, och nu står det 2-1 till honom och han har allt momentum på sin sida. Medan PR Galrog vänder sig om och vinkar till publiken sitter Infiltration  helt stilla och stirrar in i skärmen, och plötsligt byter han från Akuma till Hakan, en karaktär som ingen spelar.

Det är fascinerande att se hur PR Balrog plötsligt tappar sitt spel. Han blir förvirrad och osäker på vad han ska göra, och varje gång det ser ut om han ska vinna träffas han av en Ultra Combo från alla möjliga håll och kanter. Även om han alltid har en aggressiv spelstil blir han till sist alldeles för aggressiv och gör enkla misstag. Infiltrations chanstagning gick hem och han vann med 3-2 efter en gastkramande sista rond.

När jag sökte efter Street Fighter 4-turneringar på Youtube fick jag också syn på dokumentärfilmen ”I Am Street Fighter” som Capcom själva lagt upp. Det här är ju egentligen en reklamfilm där alla pratar vänligt om Street Fighter men även här är det en sak som går rakt genom rutan: kärleken. Det går inte att ta miste om att de intervjuade älskar Street Fighter och åtminstone jag kan jag själv inte låta bli att gripas av känslor av den här filmen.

Jag är ingen stor konsument av kringprodukter till spel. Det beror mer på att vi inte har någon spelbutik här i staden längre än att jag har något emot att hosta upp slantar för planscher och T-shirts. Men Street Fighter-muggar med Cammy-motiv samlar jag på. De är den enda muggar som jag dricker ur. Tyvärr har jag inte hittat någon mugg med enbart Cammy på, så det här fått bli dessa sköna muggar än så länge:

Jag avslutar denna insikt om mig med ett tips: gillar du Street Fighter måste du införskaffa SF25: The Art of Street Fighter, en underbart tjock bok som samlar alla möjliga tecknade bilder från spelserien. Den är uppdelad i kapitel utifrån de olika illustratörerna på Capcom som har formad seriens design, så man hittar snart sin egen favorittecknare. Boken innehåller också intervjuer med alla illustratörerna där de på japanskt vis tycker att de själva är amatörmässiga och usla och att alla andra är mycket bättre. Man kan sitta i timmar och bara betrakta alla bilderna och läsa illustratörernas kommentarer till varje bild. Här är en favorit som också fungerar som omslag till boken:

Från Rogers besatthet av Street Fighter II, till den animerade Street Fighter 2-filmen som väckte mitt intresse för anime, till alla turneringar på Capcoms Twitch-kanal till muggarna som jag dricker ur, så går det en röd tråd: kärleken till en spelserie som definierade en genre och tog över mitt hjärta.