Finns det någon i det digitala rummet som över huvud taget känner igen killen här till höger? Så såg jag ut i början av min spelskribent-karriär under 2001. Det där är en bild på en ung 20-årig och ännu inte alltför besudlad spelkritiker.

Ni som följt min spelsajt-resa väldigt länge vet säkert att jag hade en rätt ikonisk frisyr med illröd lugg under min tid på Nintendo on Net och även under de första åren på GAMEcore.se. De flesta inom spelcommunityn visste vem jag var och hemma på Malmös gator blev jag rentav igenkänd p.g.a. detta signalljus. 

Det var inte alls vanligt med skarpt rött hår på denna tiden så jag stack ut som ett fyrtorn ganska rejält. Det var sällsynt att frisörer hade såna extrema färger i sin hårfärgnings-arsenal och det tog mig och min frisör ett år med experimenterande innan det slutligen tog rätt form och färg.

Hursomhelst. Jag var överlag nöjd med min punkrockiga look och bar den här frisyren från 2001 och framåt med små avbrott. Men så hände det något under 2005. Jag fick jag syn på något som inspirerade mig att göra den högra delen av håret längre. I retrospekt var det superduper-emo men på den tiden slängdes inte begreppet omkring på samma sätt. Faktum är att jag inte hörde ordet “emo” förrän minst två år senare.

Oavsett var det varken rock, punk eller emotionella svängningar som inspirerade frisyren utan det var faktiskt en spelkaraktär. Kan ni gissa vilken? Känner ni igen frisyren? Tja, det kanske inte är helt knepigt att gissa med tanke på omslagspojken här till vänster (eller ovan) när jag tänker efter.

Svaret är Leon S. Kennedy, Resident Evil 4-utgåvan av honom för att vara exakt. 

Jag blev fullkomligt stormförtjust i herr Kennedys stil och tänkte att det var förhållandevis genomförbart att emulera S.T.A.R.S-kadettens frisyr bra nog. Om jag nu ska avslöja alla mina cosplay-drömmar så hade jag redan 2001 blivit inspirerad design- och frisyrmässigt av en annan Capcom-kreation, nämligen Dante från Devil May Cry som jag på den tiden tyckte var definitionen av cool.

Nu när jag tänker efter har de två pang-pang-pojkarna faktiskt ganska likartade frisyrer men jag försökte mig aldrig på att efterlikna Dantes kritvita lockar. Men det var ganska uppenbart i retrospekt att jag var svag för vad som senare skulle kallas en synt- eller emo-lugg. Fast jag ville ge den min twist vilket var att håret skulle presenteras i svart och rött.

Väl hos frisören fick jag dock lite insikt i hur förbannat orealistiskt spelkaraktärens hår var uppbyggt. Jag och min frisör gick igenom bilden i detalj och jag minns tydligt hur hon konstaterade att Leons hår låg på ett onaturligt sätt och att hårstrån låg underligt, rentav orealistiskt. Det var väl inte helt oväntat med tanke på att vi försökte efterlikna ett fantasifoster från Japan. Leons hår må se realistiskt ut på avstånd men för en professionell frisör var den allt annat än normal. Jag hade väl inga vanföreställningar att bli en karbonkopia av Leon men resultatet blev ändå i slutändan bra. Förlagan hade mer av en spetsig böj än jag någonsin kunde önska att få till men å andra sidan hade jag en läcker blodröd rand som löpte vertikalt hela vägen från hårfästet till yttersta tippen av mina strån. Jag var nöjd.

Tyvärr skulle det visa sig ganska snabbt varför denna frisyr bara bärs av fiktiva personer. Det var en lugg som i stora drag var underhållskrävande på många sätt. Svårast var det att hålla färgranden rak för mitt hår är nämligen naturligt vågigt till viss grad och blev randen svajig så såg allt fel ut. Jag hade absolut fått ihop en egen prägel men jag hade också gjort det onödigt komplicerat för mig själv med en frisyr som var väldigt svårskött. För första gången i mitt liv behövde jag använda en plattång för att få bukt med min hårman när den blev längre än den någonsin varit tidigare och därmed också svängigare.

Till slut orkade jag inte längre, så ett drygt halvår senare under samma år klipptes allt och en frisyr jag knappt hade haft på fem år kom tillbaka och har stannat sen dess. Lustigt nog fick jag ett jobb ganska kort efter detta beslut. Eller nja, jag hade säkert fått jobbet ändå men det där klassiska uttrycket “Klipp dig och skaffa ett jobb” från 50-talet ekar ändå lite roande i mitt huvud när jag tänker på tajmingen. Mitt jobb var faktiskt väldigt coola med att jag hade rött i håret något år senare. Jag berättade för chefen att jag tänkte färga det och ville dubbelkolla om jag fick komma tillbaka från semestern och ha kvar mitt jobb. Han skrattade och godkände det.

Det svartröda har som ni hört gjort något gästspel från år till år men på det stora hela är min frisyr idag mer “normal” och traditionell. Även om jag har en plym jag är ganska stolt och nöjd med för att vara en 40-plussare så är mina Leon-inspirerade dagar bakom mig vid det här laget.

Det är lite lustigt men som ni kan se här har jag faktiskt cosplay:at Leon på en Sci Fi-mässa i Malmö tillsammans med min spelförening MEGA. Jackan jag bär på bilden är en äkta replika av hans jacka från Resident Evil 6 som jag fick av en vän som födelsedagspresent. Den där peruken gömmer sig fortfarande någonstans i lägenheten. Det var en schyst gåva men då kan det faktiskt vara på sin plats att berätta att det är inte bara Leons frisyr jag rådiggat genom åren utan även hans klädsel.

Hans bomber-läderjacka med fårskinn-detaljer från Resident Evil 4 är faktiskt en jacka jag aspirerar att bära än till denna dag. Den ser bara cool ut, och jag skulle inte ha något emot att se lite cool ut då och då. Den vilar alltid lite i bakhuvudet på mig när jag är i klädbutiker, men antingen har höga priser stoppat mig eller att jackan ifråga inte varit lik nog. En vacker dag kanske jag hittar jag den där drömjackan och till följd av det klipps håret på nytt så jag till slut kan känna mig som en äkta Kennedy.