3 minuter lästid

Maquette är ett kort men vackert pusselspel som likt spelet Superliminal leker med olika perspektiv. Stort blir litet och litet blir stort. Spelet börjar med att du går igenom en vacker lummig trädgård i månskenet, och längs med murar och i buskage uppenbarar sig korta skrifter som ger spelaren inledningen på en kärlekshistoria mellan Kenzie och Michael, som sedan följs enbart genom text och dina egna tolkningar av miljön du befinner dig i.

Maquette betyder modell (alltså inte fotomodell, utan en liten modell av någonting stort) och det är just där du befinner dig: i en modell av någonting stort, och framför dig har du en liten modell av det stora. Hänger du med? Det finns alltså tre olika dimensioner av världen du befinner dig i, den normala, den lilla och den enorma, och det du gör i den ena världen speglar sig i de andra världarna. Lägger du en nyckel från mellanvärlden i den lilla världen så har du plötsligt en enorm nyckel i den stora världen. Alltså löser du pusslen genom att ändra storlekar på de föremål du har att jobba med.

LÄS OM REN GLÄDJE: Saker som gjorde oss glada – vecka 10

Jag förstår att det kan låta krångligt när man läser om det, men när man spelar är det så genialiskt i sin enkelhet. Den lilla modell du har framför dig ger en bra bild av hur det du har runt omkring dig ser ut. I början av historien, då vi fått träffa de kära tu, gör vi det enbart genom att höra deras konversationer mellan varandra och via de texter jag redan nämnt. Denna smekmånad är kantad av ljusa färger, glädje, nöjesfält och strandbesök, men när det börjar gå utför flyttas vi istället till mörkare rum, med trasiga väggar, dålig belysning och skevare perspektiv. Pusslen blir också krångligare och lite mer ologiska, precis som det mänskliga sinnet då känslor är inblandat. Då spelet enbart presenterar Michaels perspektiv på det som händer så hade en uppföljare med Kenzies syn på saken varit mycket intressant och något att hålla tummarna för i framtiden.

Det som börjar så vackert med glada färger och bubblig nyförälskelse blir ju längre tiden går bara mörkare och dystrare. Hur historien i spelet kommer att sluta blir uppenbart ganska tidigt, det är som att se en tågkrock i slow motion. Du ser vad som kommer hända på mils avstånd och vill helst titta bort, men likväl kan du ändå inte låta bli att stirra på den stundande katastrofen. Lite så är det, och helt ärligt fick spelet mig att må rätt dåligt när det närmade sig slutet. Det dunkla och ledsamma, det trasiga och svåra, gjorde att jag faktiskt inte ville spela mer. Jag fick lite ont i magen av Maquette men det är som det är med all konst. Det är meningen att det ska framkalla en känsla hos betraktaren. I detta fall framkallade det nästan lite ångest i mig, även om det var inslaget i ett väldigt vackert och melankoliskt paket. Jag vet inte vad det säger om mig, men jag är säker på att alla som spelar Maquette kommer att få någon sorts själslig reaktion. Om den är bra eller dålig beror nog helt på var du befinner dig i livet rent känslomässigt.

Även om Maquette är lite tungt emellanåt så är det estetiskt trollbindande, även i de allra mörkaste delarna av upplevelsen. Det är inget spel du sätter dig och mysspelar en fredagkväll med en påse chips och ett kall cola, utan snarare ett spel du lider dig igenom med ett glas rött och någon svår ost. Det är svårt att betygsätta ett spel som parallellt får mig att må dåligt och bli förundrad, och jag njuter av hur förträffligt påhittig och snygg kärleksfärden är. Gillar man pusselspel bör man inte missa Maquette. Och har du 3-4 timmar över till lite emotionellt lidande vid sidan av huvudknåp rekommenderar jag det verkligen denna lillastora upplevelse med hjärta.