Efter att ha varit frånvarande som skribent i snart 1,5 år såg jag fram emot en mjukstart. Så när Tunic föll ner i knät kändes det helt rätt. Trailern visar en färgglad värld och en äventyrslysten och söt räv med ett svärd. Zelda-vibbarna från 8-bit-tiden vaknade direkt till liv i mig. Perfekt, tänkte jag!

I ärlighetens namn var det säkert ett år sedan jag tog mig tid till att sitta ner och njuta av ett spel för en enskild spelare. Så nu när jag unnar mig tid kändes det lite spännande att vakna upp på en okänd strand och börja utforska direkt. Jag inser ganska tidigt att det gäller att utforska noga, för här är vinklarna du inte ser avgörande. Bakom de där träden eller runt hörnet på berget du inte kan se bakom, där finns vägar och skatter. Kul! Det är ju trots allt utforskandet i spel som detta som utgör mycket av charmen.

Jag hittar lite skattkistor. Jag plockar upp föremål men vet inte vad det är eller vad det ska användas till, för det finns ingen förklaring. Allt är skrivet på ett okänt och oläsligt språk. men det ökar på spänningen och gör utforskandet mer spännande, tänker jag och letar vidare och fortsätter läsa obegripligheter.

Tyvärr dör spänningen nästan lika snabbt som det tog er att läsa fram hit. I början springer man runt med endast en kvist och slåss mot fiender. Det tar inte lång tid för mig innan jag börjar få svårt att klara av dem. Dem hoppar ofta på mig i grupp, jag får sällan några helande föremål och tar jag mig genom den ena fighten dör jag snabbt på den andra. Tunic är svårt.

Det finns på några få ställen helgedomar som agerar spar- och återhämningsplatser. Problemet är att när man använder dessa så laddas hela området om på fiender. Så om du kämpat dig vidare en bit måste du nu börja om. Det hela börjar nu ge ifrån sig väldigt starka Dark Souls-vibbar vid sidan av den mer lättsamma Zelda-känslan. Jag tänkte att jag måste ha missat något. Jag försöker mig in på några andra vägar, springer förbi jobbiga fiender. Jag låter fiender med svärd slå mig så att stenen bredvid mig går sönder och jag kommer åt stegen bakom. Till slut hittar jag ett eget svärd och kan då döda några av de tidiga fienderna lättare men det tar inte många minuter innan man står vid nästa gäng som älskar att se mina tårar rinna ner för kinden.

Oavsett hur jag gör slutar det lika illa: död. Död och åter igen en himla massa död. Jag vågar nästan satsa min veckopeng på att företaget som skapade energi åt Monsters Inc via barnskrik har upptäckt ett sätt att skapa energi på ilska och frustration genom Tunic. Trailern som visade en färgglad Zelda-kopia lurade mig helt. Detta är Dark Souls i fårakläder!

LÄS MER OM: Problematiken med termen ”soulslike”

Det finns en anledning till att jag inte spelat Dark Souls-spelen. Jag ogillar att göra om saker 300 gånger för att lära mig en kombo som jag aldrig mer kommer använda. Mitt gamla huvud är för fyllt med för mycket annan skit för att klara av sådant. Tunic erbjuder inte heller möjligheten att ändra svårighetsgrad, utöver det läge som heter No Fail Mode, vilket gör dig odödlig. Så ungefär två timmar in i spelet och efter oräkneliga misslyckande försök samt uttömda alternativ runt mig åkte detta gudalika läge på. Efter det köttade jag mig vidare i säkert en timme för att komma vidare till ett annat stort öppet område där jag hittade lite fler hjälpsamma tillbehör. Då stängde jag av odödligheten. Jag behövde verkligen den där knuffen, och jag är tacksam för implementeringen av No Fail Mode.

Jag vill inte riktigt avslöja exakt vad du kommer hitta, men du kommer hitta saker som hjälper dig och gör dig starkare mot fienderna. Dock i samma takt kommer du få fler och även svårare fiender, samtidigt som du lär dig hur spelet fungerar. Det tog mig cirka sex timmar innan jag fick en aha-upplevelse om en funktion som gjorde min karaktär mycket bättre. Fast det är så spelet är utformat. Det pratas mycket om pussel men jag saknar klassiska pussel och utmaningar à la Zelda. De flesta grottorna saknar komplexiteten som jag är van att finna under Links strapatser. När Tunic pratar om pussel känns det som att man pratar om två saker.

1. Hitta gömda passager. För de är dolda och man har en hyfsat stor karta att leta genom när man väl sitter fast. Det tar sin tid och kartan visar inte var du varit tidigare eller liknande. Så det kan bli lite jobbigt att utesluta områden.

2. Hitta manualsidor. Utspritt på kartan finner du glänsande pappersark. Det är i själva verket en manual likt dem man fick med spelen på 8-bit-tiden, med design som verkligen känns hämtad från den eran. Från början har du bara någon enstaka sida. Många sidor är dessutom helt skrivna på det påhittade språket. Du kan dock ibland lista ut information tack vare illustrationer och ledtrådar på kartorna som du hittar. En stor del av pusslandet i Tunic handlar om att tolka och dechiffrera manualens många hemligheter.

För mig är pussel att hitta sätt att få igång mekaniker, kombinationer med knappar/spakar, eller ett faktiskt pussel. Det kanske finns något sådant längre in i spelet men det känns inte som att det uppfyller mina förväntningar på den biten hittills.

Nu i skrivande stund är jag ungefär åtta timmar in i äventyret. Det sägs att spelet är mellan 6 till 16 timmar långt, så jag vet ärligt inte hur långt in jag är. Jag kanske är så fruktansvärt dålig att jag inte ens är halvvägs genom det. Jag frågade mig själv precis om jag kommer spela vidare. Jag har inte riktigt bestämt mig men det lutar åt ett nej. För personligen behöver jag en berättelse eller något mer som knuffar mig fram och det finns ingen som helst story i Tunic. Det är endast en utmaning för ditt tålamod och i slutändan troligtvis en Steam-achivement.

Det var helt klart ett misstag av mig att gå in med de förväntningar jag hade. Utvecklarna har medvetet valt att vara otydliga och inte ge spelaren några genomgångar eller instruktioner. Det gör att man rentav kan missa viktiga steg för att göra sin karaktär starkare och hur vissa föremål skall användas och var. Ja, det är massor att lära sig.

BESÖK EN ANNAN PLATS FÖR ÄVENTYR: Koholint – den lilla ön med stort hjärta

Jag satt igår och pratade med Alexander, vår chefredaktör här på Player 1. Han spelar också Tunic och vi insåg att vi båda upptäckt olika saker och olika vapen. Han är också betydligt mer förtjust i Tunics upplägg än vad jag är. En viktig funktion jag trodde jag låst upp sent i spelet visade sig ha fungerat hela tiden från start, jag kände bara inte till det. Så med den vetskapen inser jag att spelupplevelsen blir unik för varje spelare beroende på vad man upptäcker gällande spelmekaniken och vilka manualsidor man letar upp. När jag var 6-7 timmar in i spelet och frustrerad över att inte komma vidare blev det riktigt kul att hitta nya funktioner eller vägar. Fast personligen hade jag velat ha lite mer vägvisning från start, det är bara hur jag gillar att få saker levererade till mig. För det är också frustrerande att veta att man i flera timmar missat en viktig funktion. Man känner sig lite dum då.

Överlag känns spelet stort med sin öppna karta. Du inser att du kommer behöva komma tillbaka till tidiga områden när du fått andra verktyg eller nyss nämnda kunskap som kan ta dig vidare. Musiken är okej, även om den ibland försvann helt för mig. I övrigt hade jag inga problem med buggar eller liknade. Och med risk för att upprepa mig för mycket önskar jag att det fanns någon som helst story i spelet; i alla fall en mer uttalad sådan som kunde motivera mig att fortsätta framåt. Krydda det sedan med en näve klassiska pussel och en nypa instruktioner så hade vi kunnat landa på en 8:a i betyg. Nu nådde det inte fram dit, inte ens på långa vägar, och det beror just på hur Tunic väljer att ständigt istället ta mig på otaliga omvägar.