Efter all pompa och ståt den senaste veckorna där jag presenterat storskaligt orkesterstycke efter orkesterstycke tycker jag vi växlar om till något lugnt, stämningsfullt och vackert. Vi skall kika på den lilla interaktiva berättelsen To the Moon från 2011 som äntligen fick en uppföljare förra året döpt till Finding Paradise.

När jag spelade To the Moon första gången gick jag in förhållandevis blind. Det enda jag visste var att det skulle vara mer fokus på berättande än gameplay. Det stämde också överens med upplevelsen, men oj vilken upplevelse! To the Moon bjöd i 2014 mig på för mig årets sötaste och mest gripande historia, alla medier inräknat. Det var ett spektakulärt sätt att avsluta året på för att inte glömma när jag delade upplevelsen med min flickvän ett år senare och fick även henne tårögd. To the Moon är ett rörande och tankeväckande spel trots sin simpla men bedårande grafik och spelets musik lyfter upplevelsen rejält. Det var den tvungen till då spelet är röstlöst. Det är ett solklart exempel på hur mycket känslor musik kan förmedla i ett annars helt tyst äventyr.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Ninja Gaiden – Unbreakable Determination

Dr. Watts och Dr. Rosalenes färd genom den döende Johns livstid av minnen är en unik upplevelse som lyfter ämnen om livet, drömmar, kärlek, sjukdom, minnen och livet på dödsbädden. Detta är ämnen vi sällan ser belysta i spel. To the Moon gör det dock och gör det dessutom med bravur. De är ett spel som öppnar upp för både reflektion och introspektion.

Dagens musikstycke är det mest hjärteknipande av dem alla och spelas mot slutet av spelet. Jag vill helt ärligt inte sätta det i mer kontext än så och säga mer för jag tycker ni borde spela det själva och få den upplevelse som jag fick. Everything’s Alright är ett naket och skärrat pianostycke fyllt med känslor. Spelets kreatör Kan Gao ligger bakom musiken i spelet fast till specifikt det här stycket tog han hjälp av artisten Laura Shigihara för både komposition och sång. Det är svårt att inte känna något när Shigiharas röst blir som mest sprucken. Det tar mig tillbaka till alla känslor som överväldigade mig den där ensamma kvällen i 2014 när så lite fick mig att känna så mycket.