En tanke som jag tror slår många nån gång i livet är hur det skulle vara att vara på två ställen samtidigt. Det är i många fall drömmen. Men i World Splitter får vi uppleva hur det skulle vara i praktiken.

Det är just det som ger det här spelet sin charm och gör mig otroligt fascinerad. Det hela utgår ifrån att kunna husera på två platser samtidigt och att kunna färdas precis man vill mellan två helt skilda platser. Man spelar som en liten utomjording vars uppdrag är att samla ihop sina polare, kort och gott. Men här är det inte berättelsen som har huvudrollen i mina ögon, utan speldesignen. För jag tror inte jag stött på nånting som är så knepigt och samtidigt så njutningsbart som detta på ett bra tag.

I teorin är reglerna enkla: spelet är utformat som ett plattformsspel, där du ska ta dig från punkt A till punkt B och samla ihop så många av dina små rymdpolare på vägen som möjligt. Man kan gå och hoppa. Kruxet är att du styr en teleportör samtidigt. Spelplanen är kluven i två och du som spelare styr hur världen delar sig. Rakt igenom skärmen löper en linje, där du på ena sidan har en värld och på andra har en alternativ motsvarighet. Genom att flytta, rotera eller höja och sänka linjen manipulerar man de båda världarna för att kunna ta sig förbi hinder. Det låter knepigt, vilket det också är, men det är också precis detta som gör att spelet är så unikt.

LÄS MER: Superliminal

Just för att allting annat i spelet är så enkelt så får verkligen denna speldesign skina och vara ledmotivet för upplevelsen, förmodligen därav namnet World splitter. Tänk dig att du spelar ett spel med split screen, men att du har ständig kontroll över splitten och dessutom kan hoppa mellan delarna och styra hur stora de ska vara. Utan denna funktion hade spelet bara varit ett i mängden av söta 2D-plattformsspel men genom att tvinga spelaren att använda de två helt olika världarna i tandem skapar spelet ett intressant utrymme för hjärngympa. Vilket verkligen är spelets vinnande och säljande punkt.

Det är svart på vitt, hjärngympa. Spelet utmanar mig att tänka annorlunda. Linjen som representerar delningen av världar går att flytta på så många sätt. Ibland är gränsen mellan att lyckas och inte helt enkelt åt vilket håll du roterat linjen eller från vilken vinkel du kommer. Det hela handlar egentligen om perspektivet, för minsta lilla fel kan skicka ner dig i ett hål precis innan banans slut, vilket föga förvånande är väldigt frustrerande. Det är otroligt utmanande. I synnerhet eftersom svårighetsgraden ökar drastiskt mellan banorna, men ändå inte på ett fullkomligt obarmhärtigt vis. Spelet lurar en i korta drag. Det man ser när man inleder en bana är en enkel plattform med några hinder och utomjordiska kompisar att hämta med sig. Äsch, det tar väl några sekunder tänker man, och sen inser man att det gått en timme innan man tillslut lyckats vrida linjen så att den hamnar i ett gyllene läge som tillåter målgång.

LÄS MER: Maquette

Många timmar av frustration har jag känt medan jag spelat men känslan av att klara en bana är hysteriskt underbar. Det blir en annan form av belöning än den man känner av att klara av en stor boss. Man får helt enkelt känna sig, ja, smart. Och det är ju alltid välkommet.

2D-pusselspel guppar runt i ett stort hav av liknande titlar och då är det svårt att sticka ut. Det finns många i samma gulliga stil med knepiga pussel men World Splitter känns likväl nytänkande och innovativt. Det lurar in en i en falsk känsla av säkerhet med sin gulliga grafik och mysiga musik för att sedan krossa alla idéer och drömmar om att man är duktig på pusselspel. Men man förlåter det, gång på gång, hur frustrerad man än blivit, för det är så belönande att övervinna hinder och komma vidare till nästa bana där det hela börjar om igen. Det är en evig loop av hopplöshet och triumf och jag älskar det!

I korta drag är World Splitter en ny upplevelse som känns genuint rolig att ta sig igenom. Så om du någonsin drömt om hur det är att vara på två ställen och gillar att utmana dig själv, då är World Splitter förmodligen för dig.