5 minuter lästid

Jag har haft ett horn i sidan till musikspel sen många år tillbaka. Kanske främst gäller detta Singstar, till följd av en pinsam nyårsafton då en nära vän lyckades vinna över mig i en duell i Totos klassiker Africa. Till saken hör – utöver att det är en av mina allra mesta favoritlåtar – att jag var spiknykter och min vän halvlåg kraftigt berusad över en saccosäck. Där och då bestämde jag mig för att denna typ av spel inte längre var värda att lägga min tid på. Sen dess har jag hunnit bli vuxen och fått ett aningen mer moget förhållningssätt till spel, så varför inte ge genren en ärlig chans att vinna tillbaka mitt hjärta?

A Musical Story inleds med en uppenbart Jimi Hendrix-inspirerad karaktär som ligger i koma. En EKG piper taktfast i bakgrunden och ganska snart blir jag uppmanad att trycka på handkontrollen i takt med pipen. Härmed presenteras spelets huvudidé: att med knapptryck matcha de rytmer som hörs och visas på skärmen. Målet är att spela varje rytmisk sekvens felfritt från början till slut. Efter varje lyckad sekvens belönas jag med en kort, musiksatt animation som speglar händelser i koma-karaktärens liv.

Kontrollerna går väldigt fort att lära sig: rytmerna spelas med valfri knapp på vänster respektive höger joycon. Jag kan trycka höger, vänster eller båda samtidigt. Samtliga rytmer dyker upp längsmed ett slags trekvartscirkel som markerar början och slutet på varje sekvens. Det finns korta anslag eller långa anslag, där det senare innebär att jag håller in knapparna tills rytmen börjar blinka. Vidare är spelet indelat i ett tjugotal ”banor” om tre eller fler rytmsekvenser. Lyckas jag spela samtliga sekvenser på samma bana felfritt på första försöket belönas jag med en liten stjärna. Dessa stjärnor används till att så småningom låsa upp ytterligare banor.

Jag gillar verkligen estetiken i det här spelet. Det är mycket pastellfärger och sparsmakad animation, men ändå väldigt vackert och uttrycksfullt. Helt dialogfritt porträtteras den komatösa karaktärens tidigare ambitioner att bryta den gråa, trista vardagens mönster genom att starta ett band ihop med ett par vänner och spela på Pinewood-festivalen, ett flertal dagars roadtrip bort. Jag blir särskilt imponerad av hur karaktärerna animerats med korrekt instrumentteknik på åtminstone gitarr och trummor. Vanligt brukar vara att animatörer inte vet exakt hur ett ackord tas eller vilken trumma som gör vilket ljud och låter därför bara karaktärerna vifta lite med händerna på måfå när de spelar, men här ser allt väldigt regelrätt och välsynkat ut.

FLER MUSIK- OCH RYTMSPEL: Kingdom Hearts: Melody of Memory

Inledningsvis är A Musical Story ganska snällt och låter mig höra slingorna en eller två gånger innan jag måste spela dem själv. Gången innan jag ska spela dem visas också de visuella rytmerna. Skulle jag upprepade gånger misslyckas med rytmerna börjar en markör sakta tona in och förflyttar sig längsmed cirkeln för att mer tydligt visa när jag ska trycka. Spelet har också ett assistansläge där tidigare nämnda hjälpmarkör är ständigt närvarande och förflyttar sig mellan rytmerna för att på ett tydligare sätt visa när de ska spelas. Aktiverar jag det läget försitter jag dock möjligheten att samla på mig stjärnorna.

Tyvärr är musiken bara okej. Jag vet att det är ett skitdåligt värdeord men jag kan inte riktigt beskriva den bättre. Allt jag hör är liksom lättförglömligt. Inget sticker ut särskilt mycket och jag skulle inte kunna återge något av det så här i efterhand. Ganska snart märker jag också att hela spelkonceptet avstannar en aning i och med att inga egentliga förändringar i spelmekanik sker efter de första 20 minuterna. Även det cinematiska blir tråkigt (om än snyggt) att titta på efter ett tag och själva berättelsen känns ganska slätstruken.

Allteftersom upptäcker jag den extremt krävande svårighetsgraden i A Musical Story. Inledningsvis fick jag känslan av att konceptet helt enkelt kräver en viss musikalitet hos spelaren, men det blir snudd på ointuitivt emellanåt. Musiken blir successivt mer obskyr och jag kan inte tänka mig att den tilltalar något slags bred massa. Ibland är den rentav ful och rytmerna känns skrivna enbart för att vara svåra. Otydliga anslag och brist på distinkt puls verkar ha varit ledorden här. Det kan såklart argumenteras för att just detta är i linje med den psykedeliska och experimentella proggmusik som porträtteras, men i mitt tycke hör sådant inte hemma i ett spel som går ut på att härma rytmer. I exempelvis Guitar Hero-spelen har all musik redan funnits när spelet utvecklats och mekaniken har tagits fram för att matcha själva låtarna. Musiken är skriven på förhand och spelet kommer sist. I A Musical Story känns det nästan tvärtom.

Ett par banor in ger jag upp och byter till spelets assistansläge. Här stöter jag dock på ett annat problem: det visuella tenderar att ibland förvirra mer än det hjälper. Eftersom cirkeln på vilken rytmerna målas upp inte är sluten upptill (det ser lite ut som en pizza med en bit bortplockad) är det också svårt att veta exakt när markören kommer hoppa över till början igen, så det går inte att helt sätta sin lit till det som visas på skärmen heller. Det jag upplever som en upptakt rent audiellt kan ibland ändå visas på skärmen som att komma på vad jag uppfattar som ”ettan” i takten.

LITE POSITIVT OM DENNA GENRE: Rock Band – musikspelet som aldrig slutade ge

Det blir inte lättare de gånger spelet är väldigt otydligt med periodkänsla och taktindelning. När musiken man ska härma består av ett enda instrument, utan någon puls att förhålla sig till, och samtliga anslag är på synkop kan jag inte för mitt liv förstå hur den genomsnittlige spelaren ens ska ha en chans att klara av en sekvens på första försöket utan assistansläget. Detta i sig hade inte varit ett problem om det inte vore för att spelet inte låter dig gå vidare förrän du har spelat hela sekvensen helt rätt. Inte ett enda misstag är tillåtet. Guitar Hero, Rock Band och Singstar är allihop (vad jag minns) väldigt generösa med hur mycket du kan spela eller sjunga fel och ändå klara av en låt. Här får man börja om helt från början på en fras varenda gång man gör minsta misstag.

Jag betvivlar inte att spelet till fullo förmedlar skaparnas vision, med stigande svårighetsgrad och successivt flummigare bildspråk. Dock är ingen av dess beståndsdelar särskilt intresseväckande eller underhållande i vare sig mina ögon eller öron. Musiken är som bäst medelmåttig, spelmekaniken är repetitiv och berättelsen banal. Det estetiska är nog spelets mest positiva aspekt, men det bjuds på alldeles för lite av den varan för att bära upp resten.

Jag önskar att spelets längd (läs: korthet) hade varit ett plus, men jag känner att det lika gärna hade kunnat vara ännu kortare. Eller förresten, det hade nog varit bättre att inte spela detta alls. Det grämer mig att jag tvingas låta så negativ men det gav mig ärligt talat ingenting att spela A Musical Story. Jag hade hoppats på ett ödmjukt återtåg till musikspelgenren, men jag känner mig om något ännu mer avig till den nu.