2 minuter lästid

Är du en av dem som bestämt anser att spelserier som F-Zero och Wipeout är kriminellt underrepresenterade i dagens spelklimat? Om du läser denna recensionen finns det en stor chans att så är fallet. Tillåt mig då att presentera Antigraviator! Om ett fanbrev skulle kunna representeras i spelvärlden hade Antigraviator mycket väl kunna vara ett sådant. Spelet vill se ut som Wipeout och gå som F-Zero och tragglar troget vidare med sitt kompetenta men något identitetslösa coverband.

Antigraviator må likna en billig kopia, men precis som många andra av den sorten fyller det sitt syfte. Kortfattat handlar det om ett otroligt snabbt och ofta bländande vackert, futuristiskt racingspel som trotsar gravitationen på alla sätt och vis. Allt krut har hamnat på vad som händer ute på fältet där det höga tempot och de färgrika banorna bjuder upp till en intensiv dans. Det finns även en möjlighet att kasta ut diverse fällor mot mina motståndare, men det blir sällan mer intressant än de fantasilösa raketerna. Spelet gör sig därför som allra bäst när det bjuds på renodlad racing.

Det är dock inte alltid det bjuds på renodlad racing. Under min tid med spelet bjöds jag på flera olika spellägen vilket såklart är trevligt, även om menyn inte innehöll något jag inte sett förut. En gammal favorit är spelläget där föraren som ligger sist efter varje varv elimineras, ett läge som också finns representerat här. Här ser vi ännu en aspekt som styrker det faktum att Antigraviator vet precis vad det vill vara (och efterlikna) vilket också eliminerar alla försök till innovation, även om det ofta är roligt att spela.

LÄS FLER RECENSIONER: Doom Eternal

Den tunga (och förståeliga) betoningen på själva kördelen innebär dock att upplevelsen utanför körbanan inte fått särskilt mycket kärlek. Medan jag installerade spelet tilläts jag endast testa spelläget ”quick race” samtidigt som den så kallade kampanjen laddades ner i bakgrunden. Men min besvikelse var stor när jag insåg att denna kampanj endast var diverse tävlingar efter varandra utan något som helst meningsfullt sammanhang. Det enda som påminde mig om att jag inte bara spelade slumpmässiga banor var det faktum att poängtabellen dök upp med jämna mellanrum.

Så är det här coverbandet något att ha? När jag var ungefär åtta år gammal fick jag lyssna på en coverskiva med låtar av världens bästa band: Iron Maiden. På den tiden visste jag knappt vilka de brittiska gubbarna var och var såklart helt förtrollad av deras låtskatt. Men när jag sedan fick höra de riktiga versionerna var det såklart bättre än någon cover jag hört innan. Skulle Iron Maiden å andra sidan inte släppa något nytt på flera år hade den där coverskivan varit ganska välkommen, och så blir fallet även med Antigraviator. Det är de säkra kortens säkraste kort och kan på så vis tillfredsställa den abstinens som många har samtidigt som nya spelare bjuds på en rejäl dos av vacker, blixtsnabb och något fantasilös racing.