5 minuter lästid

Omedelbar feedback måste väl ändå vara bland det bästa som finns? Att tydligt se sina framsteg och få ett kvitto på något en lyckats med. En genre som ofta är väldigt bra på just denna typ av feedback är metroidvania-spel. Där ser en snabbt sina framsteg på kartan och belönas genom att ges tillträde till nya platser med hjälp av nyligen införskaffade förmågor eller föremål. Allt medan en plöjer sig igenom dussinfiender i jakt på stora stygga bossar. Detta för oss osökt in på Bloodstained: Ritual of the Night.

Jag inser ganska snabbt att jag kommer fängslas av det här spelet i samma sekund som jag ser att det i menyn finns procentmätare för hur mycket av kartan jag har upptäckt, hur många olika sorters monster jag har mött, vilka uppdrag jag har klarat av, osv. För här ger spelet feedback på just det sätt som metroidvania-spel gör bäst, och som jag älskar. Kartan i sig avslöjar precis så mycket att det blir fortsatt intressant att söka sig tillbaka till platser jag redan har besökt för att finkamma dem i jakt på loot eller andra hemligheter. Till exempel lägger jag redan från början märke till ställen som för stunden är utom räckhåll så länge jag inte först lär mig att dubbelhoppa, flyga eller liknande.

Handlingen i Bloodstained är sådär härligt japan-skruvad. Maktgalna alkemister har skapat s.k. shardbinders: människor ingjutna med kristaller. På grund av manus bestämde de sig sedan för att offra samtliga shardbinders och på så sätt göra världen tillgänglig för demoner av alla de slag. Men skitsamma, det är inte storyn som är spelets fokus. Den är bara ett alibi för att jag som spelare med gott samvete ska kunna avverka demoner på löpande band. Detta gör jag genom att ikläda mig rollen som Miriam, en shardbinder som tursamt nog besparades alkemisternas offerrit. Nu är det upp till henne att förgöra demonerna en gång för alla. I hennes skor får jag springa, hoppa och attackera, men också utforska och använda mig av många olika magiska förmågor. Så långt är spelets gameplay helt okej, men hjärndött stridande kan lätt bli tjatigt efter ett tag. Tur då att det finns något som varierar spelandet.

FLER RECENSIONER: Judgment

Den kanske viktigaste delen i spelet är nämligen att utnyttja de shards som ibland tappas av fienderna en dödar, ett spelelement som är mer eller mindre direkt kopierat från Castlevania-serien. Eftersom Miriam är en shardbinder har hon förmågan att absorbera dessa shards, vilket ger henne olika färdigheter som också motsvarar egenskaper hos de fiender som tappat dem. De olika specialfärdigheterna tar sig uttryck i flera olika former. Bland annat ger passive shards Miriam passiva egenskaper (duh!); familiar shards ger henne en följeslagardemon som på eget bevåg attackerar fiender; och conjure shards frammanar en offensiv attack av något slag. Jag önskar att jag vore mer experimentell, men ganska snabbt hittar jag min personliga preferens: mycket skada så snabbt som möjligt. Eftersom jag i vanliga fall föredrar att hålla mig på avstånd och prickskjuta ner mitt motstånd får jag här istället nöja mig med att snabbt plöja ner dem innan de hinner fram till mig.

Med ett enkelt tryck på L1-knappen (i mitt fall) kan jag utföra en undvikande manöver där Miriam tar ett hastigt skutt bakåt.

Smått osäker på vad jag hade att vänta mig av spelet när jag satte igång det valde jag att spela på den enklaste svårighetsgraden: normal. Med facit i hand är jag glad att jag inte valde en högre svårighetsgrad. För redan vid första bosstriden, som uppenbarar sig efter bara några minuter, visar det sig att spelstilen ”guns blazing” verkligen inte hör hemma i det här spelet. I Bloodstained är det nämligen en aning fruktlöst att hacka eller skjuta sig igenom kartan utan att stanna och tänka efter först. Många fiender kan jag avverka utan någon vidare ansträngning men bossarna och de kraftfullare fienderna kräver mer taktik och undvikande. Innan jag hunnit utöka min hälsomätare ordentligt krävs det inte många attacker innan den där fruktade game over-skärmen gör sig påmind.

Jag får dessutom lära mig den hårda vägen att det här spelet inte jobbar med autosparning. Dör jag får jag börja om från senaste sparfilen. Och spara går endast att göra via särskilda sparrum, som finns jämnt utspridda på kartan. Tack och lov låser jag dessutom upp olika teleporteringsrum allteftersom jag utforskar spelet. Detta gör det avsevärt smidigare att återvända till tidigare besökta platser utan att behöva kämpa sig dit den långa vägen, men framförallt förenklar det återbesök till butiken i byn så att jag kan se till att alltid ha på mig ett rejält lager hälsodrycker.

Spara görs bäst i bombastiska fåtöljer.

Tyvärr lever inte utsidan upp till innehållet då Bloodstained inte är ett särskilt snyggt spel. Jag var mer imponerad av de skissartade stillbilderna som visades i prologen. Jag vet inte riktigt vad det är men cel-shadingen gör att grafiken känns aningen underväldigande – plastigt, rentav. Det är möjligt att det är ett försök till någon form av retroflört, men i så fall går den mig helt förbi. De olika karaktärernas springanimationer är fantastiskt stela, och övriga animationer är ganska intetsägande. Jag är inte den som i vanliga fall klagar på grafik i spel men jag hade väntat mig något mer visuellt tilltalande från ett spel från 2019. Musiken är knappt nämnvärd annat än för att den inte riktigt matchar spelet den är en del av; den är mest där. Det fungerar alldeles utmärkt att stänga av ljudet och sätta på någon skön podcast istället.

NYTT FRÅN NINTENDO: Första titten på Nintendo Switch Lite

Det här spelet innehåller egentligen ingenting jag inte sett tidigare. Jag kan utan större problem (såvida jag sparar generöst) plöja mig igenom de flesta fienderna och experimentera med olika kombinationer av shards och utrustning för att hitta min personliga spelstil. Så fort jag låser upp en ny förmåga söker jag mig sedan tillbaka till ej helt utforskade platser för att se om jag kan hitta en gömd kammare eller någon annan spännande hemlighet. Om jag skulle vilja kan jag också ta mig an något av de otaliga dussinuppdrag som erbjuds av folk i byn. De vill ofta ha hjälp med sådana stimulerande saker som att ”hitta det här föremålet” eller ”döda si och så många av den där monstertypen”. I byn finns även Miriams vän, alkemisten Johannes, som erbjuder möjlighet att både bygga ny utrustning och tillaga måltider med särskilda närande egenskaper.

Bloodstained: Ritual of the Night erbjuder som sagt inget jag inte sett tidigare. Men jag har heller aldrig tråkigt när jag spelar det. Kort och gott kan jag konstatera att det gör vad ett metroidvania-spel ska göra, och det gör det bra. Det är ett utmärkt exempel på att allt inte behöver inte vara banbrytande eller häpnadsväckande. Ibland kan det vara ganska najs att återvända till det familjära – bara för att rensa paletten lite.