Call of Duty är som en ostmacka och varm choklad efter en lång dag på skidor. Du vet att det kommer smaka förträffligt trots att du avnjuter det för femtio-elfte gången. Som du nog kan gissa pratar jag om själva kampanjerna, där enorma mängder krut och pengar läggs på ett bombastiskt äventyr som klockar in på runt sex-sju timmar. Jag köper enbart Call of Duty-spelen för de här timmarna av stenhård action, där jag får leva ut min inre soldat och leka krig utan att skada något annat än mitt avtryckarfinger.

Flerspelarläget gör nästan enbart motsatsen för mig, trots att jag alltid hoppar in i första bästa ”Free for All”-match med ett grymt självförtroende för att någon timme senare ligga i fosterställning och lova mig själv att aldrig spela något FPS online igen. Mina tonåringar viker sig dubbla av skratt när jag ständigt blir ”teabaggad” och knivad i ryggen när jag ligger ”gömd” med mitt prickskyttegevär. Nu vet ni hur jag ser på serien som helhet och därmed lämnar vi nu resten av den här recensionen åt huvudnumret, Call of Duty: Modern Warfare.

ROLIGARE STRIDER: Slagfältets komiska sida i Metal Gear Solid 3

Realism är nyckelordet i år och det betyder att den gamla trogna IW-spelmotorn har fått ge vika för en sprillans ny motor som behärskar en massa ögongodis som bland annat ray tracing och långt mer detaljerade omgivningar. Något som gör sig bra ihop med det råa och väldigt samtida temat för själva storyn.

Faktum är att utvecklarna av spelet fick slopa flera scener i spelet som helt enkelt var för magstarka eller politiskt riskabla, och då ska man ha i åtanke att det bland annat förekommer barnsoldater och våld mot barn i den släppta versionen. Själva storyn utspelar sig i nutid och kretsar kring terrorism, krig och tvivelaktiga politiska beslut där främst Ryssland, USA och ett par fiktiva mellanöstern-länder spelar huvudrollerna. Som spelare växlar du ofta mellan olika huvudpersoner och får på så sätt olika perspektiv på det som händer under historians gång.

Ett är säkert, Call of Duty: Modern Warfare vill verkligen förmedla känslan av den panik och rädsla som uppstår i krig eller under ett terrordåd, där lemlästade kroppar ligger till höger och vänster om varandra och sårade människor skriker efter hjälp samtidigt som kaoset gör det svårt att skilja mellan vän och fiende. Att de lyckas blir väldigt tydligt i ett av spelets tidigare delar, där man ”personligen” får uppleva hela förloppet av av en terrorattack mot området Piccadilly Circus i London.

En väldigt stark scen utspelar sig under attacken mot Piccadilly, där en grupp människor hålls som gisslan på andra våningen i en affär. Samtliga är bakbundna och sitter på knäna runt en man som har en bomb apterad mot sin kropp. Man hör hur mannen skriker av rädsla och ångest, medan de övriga i gisslan gråter och jämrar sig. När jag som spelare når fram till gisslan och tagit död på terroristerna, är bomben nära att sprängas och jag och mitt närmsta befäl inser snabbt att vi aldrig kommer hinna desarmera bomben i tid. Då kastar sig mitt befäl framåt och sparkar ner mannen med bomben till första våningen. På så sätt räddar vi oss själva och de andra i gisslan, men det gnager ändå i samvetet och man frågar sig om man kanske hade kunnat nå fram lite snabbare och räddat alla.

Spelet är fullt av dylika dilemman och det stärker verkligen bilden av hur hemskt krig och terror, men också hur långt ifrån verkligheten alla glorifierande krigsfilmer, är. Men även om spel kan få oss att känna oss mer delaktiga än en film eller en bok, har spel ändå graverande nackdelar som dödar mycket av den nerv som byggs upp och får allt att falla ihop till något långt mindre emotionellt. För om du inte lyckas direkt och måste spela om delar, tappar man snabbt inlevelsen och allt blir en jakt på att komma vidare, inte att rädda någons liv. Det kan man i och för sig inte lasta spelet för, men det blir bara extra tydligt här.

I vanlig ordning när det gäller Call of Duty-serien håller skådespelarna bakom huvudpersonerna hög kvalitet, speciellt den ”Urzikstanska” rebelledaren Farah utmärker sig med otroligt bra skådespeleri och lyckas verkligen fånga känslan av att allt hon berättar om verkligen har hänt. Då historian kretsar kring verkligheten 2019 och involverar både USA och Ryssland är det inte alltid lätt att skilja på fiktion och fakta. Något som Ryssland inte uppskattade och som faktiskt har blivit en mindre diplomatisk konflikt i verkligheten.

Jag försöker undvika spoilers i största möjliga mån, men en favorit rent spelmässigt sker under en nattlig räd mot en ockuperad flygplats. Här växlar man mellan att till fots avancera djupare in på fiendeområde och att radiostyra drönare med mörkerkamera och en apterad bomb. Det häftiga är att du går från att helt utan fara styra en drönare och göra skrot av fientliga tanks till att med ständig fara för livet ta sig fram i mörkret med kulor vinande runt öronen mot en bakgrund av öronbedövande explosioner.

Story-läget i Call of Duty: Modern Warfare bjuder på högoktanig action under ca 6-7 timmar och ståtar med sanslöst vacker grafik som höjer ribban för framtida krigsspel. Variationen är konstant och man har inte tråkigt en sekund, vilket i mina ögon är något som fler spel skulle må bra av att bjuda på. En stor anledning till att de lyckas så väl är korta uppdrag som utspelar sig på ett begränsat utrymme, där transportsträckorna är nästan obefintliga. Här har svenska Battlefield-serien en hel del att lära i mitt tycke, även om deras War Stories är ett steg i rätt riktning.

Nog om själva kampanjen! Hur står det då till med det övriga innehållet? Här är det just nu lite barskrapat jämfört med tidigare delar där Zombies och Battle Royale stått för massor av skoj. Istället får vi nöja oss med Special Ops som består av en klassisk del där du ska försöka överleva under massivt motstånd på ett gäng olika kartor. Det är ganska torrt gjort och inget som jag gillade speciellt mycket, trots att jag normalt sett gillar den här typen av spelande. Det beror nog mycket på att det inte känns som de lagt någon direkt kärlek på att göra det till mer än en checkbox för att kunna ståta med mer innehåll.

VACKERT PÅ ETT ANNAT SÄTT: Eastshade

Bulken är onekligen lagd på den nya Special Ops-modellen där man i fyrmanna-trupper ska ta sig igenom en hel radda av olika uppdrag som har anknytning till kampanjen. Här rör man sig på stora områden och ska samarbeta med tre andra, vilket inte var en höjdare för mig som inte hade någon vän att spela med. Att spela med okända människor var inte kul, speciellt då jag är rätt kass… Men gillar man Battlefield och har goda vänner att lira med är nog detta en höjdare!

Mitt primära flerspelar-nöje utgjordes istället av mer klassiska former som ”Team Deathmatch” och ”Free for All”, där jag kunde lira mot de lättaste bottarna och slapp känna mig dum hela tiden. Årets bottar är bättre än på länge och bjuder på bra motstånd och känns mindre ”datoraktiga” än tidigare. Tillsammans med den vassa grafiken och ett schysst utbud av vapen finns här mycket skoj. En kul nyhet i årets Call of Duty: Modern Warfare är två mot två, där man på en liten yta ska försöka decimera motståndarnas hälsa genom att använda helt slumpmässigt tilldelade vapen. Det lag som har mest hälsa efter 40 sekunder vinner! Riktigt tajt och kul för folk som en annan med begränsade mängder speltid.

För första gången finns det crossplay fullt ut och det mot alla plattformar som spelet finns på. Dessutom kan du lira med mus och tangentbord på Playstation 4 och Xbox One. Jag testade det som hastigast och det fungerade riktigt bra rent tekniskt, men det känns lite ”jobbigt” att lira med mus och tangentbord mot en stor TV-skärm.

Med det sagt är jag mycket nöjd med årets upplaga av Call of Duty: Modern Warfare där det mesta håller excellent kvalitet in i minsta detalj. Jag håller redan tummarna att vi får flera häftiga soloäventyr nästa år.