8 minuter lästid

Det tog sin tid men nu är Crackdown 3 här och det med buller och bång! Säkerligen är många nyfikna på spelet som skulle bevisa hur Microsofts molnteknik kunde ge Xbox One så mycket extra kräm att hela världar skulle kunna demoleras i det närmaste totalt. Att ett sådant påstående fick igång fantasin hos alla action-fans vore att underdriva det hela och många inklusive mig själv såg framför sig maffiga städer där man kunde rasera hela hus och spränga broar i småbitar. Naturligtvis i 60 bilder per sekund och med next gen-grafik.

Det här fick åtminstone mig att köpa en Xbox One i hopp om att få smaka på denna destruktionens nektar. Detta var då 2014 och Xbox One behövde verkligen en skjuts framåt i kriget mot Playstation 4. Men som ni nu vet så kom det inget Crackdown 3 varken 2014, 2016 eller 2018. Besvikelsen ebbade långsamt ut i en känsla av svek, speciellt när det blev känt  att endast flerspelarläget skulle innehålla moln-understöd förstörelse och dessutom i form av någon sort Tron-liknande miljöer istället för ”riktiga städer”.

När vi nu 2019 fick chansen att testa spelet var ingen jättesugen längre på redaktionen och det slutade med att jag fick den mindre efterlängtade äran. För att förbereda mig och friska upp mitt minne av de två tidigare spelen i serien laddade jag ner Crackdown 1 till min Xbox One, ett spel som på sin tid blev hyllat för sin öppna värld med massor att göra och ett coolt uppgraderingssystem där du blir bättre på saker genom att göra det ofta. Med andra ord slåss du mycket blir du starkare och får nya förmågor, kör du mycket bil och göra olika stunts låser du upp nya fordon och så vidare! Som kompliment kan du även jaga lysande erfarenhetsbollar som förbättrar dina förmågor antingen enskilt eller totalt sett. Den jakten övar också upp din motoriska känsla för spelets kontroller och är dessutom lätt vanebildande.

MER ACTION: Ace Combat 7: Skies Unknown

Originalet håller faktiskt än idag, mycket tack vare ett fokus på att hela tiden förses med mängder av ”over the top”-action samtidigt som du hela tiden blir mer och mer kraftfull. Vad som saknades var en riktig story och intelligenta fiender där du blir utmanad på kreativa sätt och inte bara genom oschyssta övertag. I Crackdown spelar du en agent som ska återta kontrollen över en stad och då och då bryter en berättarröst in och ger dig lite information om vad som händer. Staden allt utspelar sig i är stor för att vara ett spel från 2007 men aningen torftig med dagens mått mätt.

Anledningen till att jag tog upp originalspelet direkt är för att Crackdown 3 i det närmaste känns som en remake/reboot, där man finslipat själva spelet och givit det mer kött på benen. Den här gången bjuds vi på en helknäpp introfilm som åtminstone försöker förklarar varför man är där man är när man startar sin karriär som supersoldat. Där finns faktiskt också en liten berättelse inbakade även om fokuset ligger på information om den uppsjö av bossar som härskar över olika funktioner i ”paradisstaden” New Providence.  Naturligtvis är det upp till dig att ta kol på de här elaka typerna och befria folket från ondskans herravälde.

Här kommer vi till en sak jag verkligen gillade, nämligen det faktum att din agent-handledare och en dam från motståndsrörelsen ständigt finns med dig och berättar olika nyttiga saker, kommenterar vad du gör eller driver med dig. Oftast med actionfilms-retorik uppskruvat till max och med en redig portion metahumor. Ett bra exempel är när jag försöker nå ett av spelets erfarenhetsklot som ofta kan vara placerade på lite svårtillgängliga ställen, och efter flera misslyckade försök säger min handledare: ”Du tror väl inte att det är så lätt att bli erfaren”. Deras närvaro gör att man aldrig känner sig ensam, och att få lite beröm då och då när man klarat något svårt är aldrig fel.

Nerven återfinns också i hur spelets fiender agerar och fungerar runtom i världen. Från början finns du inte ens på bossarnas radar och blir sällan attackerad av mer än de fiender som redan befinner sig på en bestämd plats. Men allteftersom du ger dig på olika samhällsfunktioner i staden, vaknar hela terrororganisationen till liv och hotar dig på olika sätt. Det kan vara i form av inspelade information som du lyckas hitta eller rena hot via högtalare, där varje boss har sin stil och motiv. I spelets informationsdel låser du sakta men säkert upp mer info om dina fiender.

För att locka fram en boss måste du först reta upp dem rejält och smiska stjärt med deras respektive undersåtar, som i sin tur är minibossar i sig själv. Det bästa sättet att få upp deras blodtryck är att ta över eller förstöra deras inkomster/områden. Du har full frihet att göra det i vilken ordning som helst. Vill du ge dig på slutbossen direkt kan du det, men då lär du får löjligt mycket pisk och en spark till månen. Den här friheten är guld värd och allt utspelar sig helt utan pekpinnar, du gör som du vill, och det gäller allt. Precis som i de tidigare spelen blir du hela tiden bättre på det du gör ofta, vilket sakta men säkert tar dig från en vanliga människa till en halvgud som kan hoppa över hus och kasta bilar som en annan kastar småsten.

Utöver det fysiska förmågorna blir du hela tiden matad med nya förmågor, fler vapen och granater, coola bilar med mera. En favorit är köldvapnet som fryser ditt offer varpå du kan slå denne i bitar med en rejäl högersväng eller spindelbilen som gör att du kan köra uppför husväggar. När du kombinerar det fysiska med alla prylar blir det riktigt kul. Känslan att köra längs väggen på ett hus och sedan i full fart kasta sig ur bilen och över byggnaden, för att landa bredvid några skurkar med en maffig ”ground pound” som får dem att flyga åt fanders, samtidigt som bilarna i närheten exploderar, är obetalbar. De har verkligen lyckats med att skapa ett roligt spel med mängder av kreativt våld.

Det är dock inte bara du som växer och blir starkare utan även motståndet! Sakta men säkert börjar dina fiender förstå hur farlig du är och sätter in fler och fler motåtgärder, det skickas in fler enheter från andra delar av spelet när du försöker förstöra något viktigt eller nya mer effektiva soldater som mekaniska robotar och annat kul. AI:n blir mer vaksam och tar skydd istället för att bara bli kanonmat och du tvingas förbättra din teknik och nyttja olika vapen beroende på vem du strider mot. Det gör varje strid mer minnesvärd och ger dig hela tiden blodad tand att bli bättre. Detta är då ändå på spelets normal-läge, det finns även högre svårighetsgrader att välja om du gillar att bli slagen gul och blå.

ÄNNU MER ACTION: At Sundown: Shots in the Dark

Staden i sig är rejält stor och motsvarar ungefär fyra gånger storleken på det första spelets stad och är uppdelade i olika områden som i sin tur är svårare och kräver att du tuffar till dig innan du klarar av att besöka de värsta delarna där det största motståndet finns.  Allt sträcker sig även rejält i höjdled med byggnader som är över en kilometer höga. Därtill finns en dygnscykel som ”belyser” spelets serietidningsstil extra väl på natten, där spelet då drar åt Tron-filmerna, med hologram och ljusskyltar i starka färger. I övrigt är grafiken inte något speciellt i sig, men den fungerar väl som kuliss åt all action och är inte ful, bara lite oinspirerad, bortsett från nätterna som är ett ”ljus” i mörkret! Samma sak gäller ljudeffekterna och musiken, däremot är röstskådespeleriet härligt ostigt och bjuder på en hel del skratt eller åtminstone småfnissande.

Utöver själva kampanjen finns det även ett separat flerspelarläge som heter ”The Wrecking Zone” där du kan spela fem mot fem på speciella banor där nästan allt går att förstöra och alla dina krafter är maxade redan från början. Det finns två olika speltyper: ”Agent Hunter och Territories” är av mer traditionell dödsmatch-typ och den andra handlar mer om att ”ta över alla zoner och försvara dem”. Gimmicken är att du kan smasha sönder nära nog allt, dock är det aningen trist när man snabbt konstaterar att det nästan bara har användning när man ska försöka fly från någon motståndares sikte och då smashar en vägg för att komma in och undan från någons låsta markering på en. Det är nämligen så att när du låser ditt sikte på en motståndare syns det som en linje från din kropp till din fiendes kropp, där en vit linje betyder att de låst sikte på dig och en röd att de börjat skjuta på dig. Då man inte tar fallskada blir det primärt att man krossar väggar för att hitta motståndare och för att fly snabbare. Men kanske ligger där mer finesser bakom det hela, det får tiden utvisa.

I början var jag besviken på förstörelsens inverkan men efter några rundor förstår man att det faktiskt är ett ganska kul sätt att använda tekniken på. Och det ger onekligen en kick att se förstörelsen när tio supersoldater drabbar samman och krossar allt och alla. Tyvärr är det dock lite väl spartanskt med bara två lägen och endast fem mot fem, men det kanske kommer mer?! Vi får väl se om det räcker för att folk ska fortsätta lira flerspelarläget.

Om du vill spela med någon annan kan du också göra det i kampanjen, där kan du spela igenom hela spelet med några kompisar över nätet. Själv har jag tyvärr inte testat det då jag inte kände någon som lirade det under tiden jag recensionsspelade Crackdown 3. Spelet kräver Xbox Live för The Wrecking Zone på Xbox One, men inte på Windows 10.

Jag har för övrigt testat båda versionerna och de är båda väl optimerade för sin respektive plattformar. PC-varianten bjuder på stora möjligheter att tweaka alla grafiska inställningar så att allt flyter även på en lite äldre burk. Speciellt den dynamiska skaleringen är effektiv och rekommenderas för bättre flyt på lite klenare PCs. Jag föredrog handkontroll men det funkar fint med mus och tangentbord också. Spelet är cross play mellan Xbox och PC oavsett vilket läge du spelar, alltid positivt.

Crackdown 3 är som en nöjespark där man ständigt blir överraskad av nya häftiga utmaningar, där du alltid belönas för hur just du spelar och inte för att du gör som utvecklarna tänkt. Där varje vapen och ny pryl fyller en tydlig funktion och inte bara är där för att få in fler saker i spelet. Det är nästan omöjligt att inte ha roligt i sällskap med Crackdown 3 även när du spelat många långa timmar och tror dig veta det mesta.