5 minuter lästid

Året är 2059. De kallar mig Fortuna.

Varför just jag? Ingen aning.

Men mitt uppdrag är tydligt: ta mig till månen och undersöka vad som hänt på månbasen Copernicus.

Ni har säkert hört berättelsen förut. Inom en inte alltför avlägsen framtid (läs: år 2032) börjar jordens resurser att ta slut. I ett försök att lösa sin situation väljer mänskligheten att kolonisera månen. Där byggs en Microwave Power Transmitter – MPT – som med hjälp av en fusionsreaktor kan skicka ren energi direkt till jorden. Energi utan förorening, kallar de det. I ett strömavbrott 2054 bryts dock kontakten med månbasen och MPT:n slås ut. Ingen vet varför. Nu är det upp till mig att ta reda på sanningen, och förhoppningsvis återställa MPT:n för att på så sätt rädda jorden.

Deliver Us The Moon: Fortuna är ett pusselspel i tredjepersonsperspektiv. Som den enda besättningsmedlemmen (!) i expedition Fortuna har det fallit på min lott att ta mig till månen för att undersöka vad som har hänt på den numera övergivna basen Copernicus. Jag styr huvudkaraktären med mus och tangentbord och använder mig av enkla kommandon för att interagera med de föremål jag stöter på. Stundom stannar jag upp för att via ett så kallat astroverktyg på min handled lyssna på ett meddelande eller för att uppdatera mig om vad min uppgift för stunden är.

LÄS MER: Vad gör ett spel bra?

Överlag känns spelet atmosfäriskt, stämningsfullt och med grafikreglagen i topp väldigt snyggt. Indiestudion Keoken Interactive har verkligen lyckats förmedla känslan av tomhet och oändlighet i rymden. Speciellt under ett kort segment när jag får köra ett Mako-liknande fordon över månens yta. För en stund finner mig själv i ett ganska fridfullt tillstånd med måndammet och stjärnhimlen som enda sällskap. Vad som också bidrar till tomhetskänslan är frånvaron av andra karaktärer. Eller åtminstone sådana jag tillåts interagera med på annat sätt än att lyssna igenom kvarlämnade ljudinspelningar. Händer mig något är jag i princip helt lämnad åt mitt öde – känns det som, i alla fall.

Ibland växlar perspektivet till förstaperson, till exempel när jag måste återställa en rymdstation i omloppsbana över månen till gångbart skick. Här får jag navigera mig fram i den övergivna stationen i viktlöshet, genom att styra i både höjd- och djupled och vid behov även rotera kring min egen axel. Detta är en mekanik jag inte kan minnas att jag har råkat på tidigare i spel, så inledningsvis känns det rätt så innovativt och spännande. Tills det går över i irritation och förvirring över att jag inte vet vad som är upp eller ner och åt vilket håll jag ska. En kul idé som inte riktigt träffar rätt.

Tidigt i spelet får jag via astroverktyget möjlighet att scanna saker i min omgivning. Oh käre värld, vad jag älskar att scanna saker i min omgivning! Ända sedan jag först stötte på fenomenet i Metroid Prime har möjligheten att digitalt logga mer eller mindre viktiga föremål längsmed vägen mot mitt mål varit något som förhöjt mina spelupplevelser. Det är ett spelmekaniskt grepp som verkligen kittlar samlarnerven i mig – förutsatt att det görs på rätt sätt. Och det gör det tyvärr inte i Deliver Us The Moon. Likt de flesta andra linjära och storydrivna spel erbjuds ingen möjlighet till backtracking. I praktiken innebär detta att om jag vill scanna 100% måste jag spela om spelet minst en gång till. Ett rätt så billigt knep för att förlänga speltiden, kan jag tycka. Alternativet är att jag från start finkammar samtliga platser med nästan manisk precision för att inte missa något, men då känns det istället som att spelet stannar upp. Så jag sväljer min samlariver och tar mig vidare.

Lite senare får jag till följeslagare en egen liten Wheatley från Portal 2. Jag kallar den det för att det är precis så den ser ut. Nästan så att det börjar lukta lite upphovsrättstvist. Med hjälp av Wheatley – eller ASE:n som den egentligen heter – kan jag exempelvis öppna låsta dörrar, slå av och på strömtillförsel till olika delar av basen, samt från förstapersonsperspektiv styra enheten genom ventilationstrummor á la John McClane för att utforska nya områden. Denna lilla manick besitter dessutom en något rudimentär videoinspelningsfunktion, vilket möjliggör för mig att spela upp sporadiskt utspridda inspelningar som lämnats kvar av stationens tidigare invånare, som också de har haft tillgång till varsin ASE. Dessa inspelningar är nämligen tillsammans med de scanningsbara föremålen bitar i pusslet om vad som hände på månbasen fram till strömavbrottet.

Jovisst ja, jag tror jag nämnde att detta är ett pusselspel. Som sig bör stöter jag längsmed vägen således på en handfull tankenötter som måste knäckas för att jag ska kunna ta mig vidare i spelet. Det rör sig bland annat om att i hitta rätt kombination av knapptryckande och spakdragande under en raketuppskjutning, att förse delar av rymdstationen med ström innan min syrgastank tar slut, och att reparera en trasig ASE. Överlag upplever jag dessa problem som en smula simpla. Kanske beror det på att jag nyligen har spelat Breath of the Wild som inte håller en i handen alls, men jag vet inte. För trots att spelet lyckas stimulera mitt intellekt både en, två och tre gånger ligger utmaningen på en nivå jag närmast skulle beskriva som lagom. Jag behöver inte slita mitt hår för att ta mig vidare, men jag har heller inte tråkigt.

Men så precis när berättelsen börjar bli intressant slutar den. Smått fundersam googlar jag mig därför fram till att spelet jag spelar bara är den första delen i en längre berättelse, och att det i skrivande stund inte finns något officiellt releasedatum för fortsättningen. Från vad jag har kunnat utröna är Deliver Us The Moon från början finansierat via Kickstarter. Dess finansiärer har troligtvis backat spelet i vetskap om att det rört sig om just en första del i ett längre äventyr. Men för mig som inte känner till spelet sedan innan känns det lite snopet när det plötsligt bara tar slut.

LÄS MER: Det är dags att sluta räkna speltimmar

Å andra sidan känner jag egentligen inget sug efter en fortsättning om det innebär att jag måste vänta på den. Handlingen är inte fängslande och jag har inte fått någon direkt relation till någon av personerna i berättelsen. NPC:erna porträtteras endast via röst och ansiktslösa streckfigurer i de videoinspelningar jag stöter på, och inte heller vet jag vad som driver det tomma ark till karaktär jag själv spelar som. Jag hade roligt ett tag och kände mig stundvis till och med harmonisk. Men jag tror inte jag kommer återvända till månen än på ett tag.

Fortuna out.