3 minuter lästid

När Guacamelee släpptes 2013 var det lite av en udda fågel i indielandskapet. En färgglad och lekfull tolkning av den återuppfunna genren “Metroidvania” med influenser från klassiker som Super Metroid och Castlevania: Symphony of the Night. Guacamelee hade humor och personlighet, och framför allt tajta slagsmål och utmanande plattformspussel. Att det dessutom passade som handen i handsken på en av de bästa spelmaskinerna någonsin (Playstation Vita för er som undrar) gjorde inte saken sämre.

Guacamelee tog de klassiska beståndsdelarna i Metroidvania-genren, med en stor plattformsvärld där nya vägar kan öppnas upp genom nya förmågor, och där backtracking blir en nödvändighet, och målade det i Day of the Dead-färger med en Lucha Libre-brottare i huvudrollen. Det var ett väldigt bra spel och helt unikt i sitt tema, men hade inte heller så många andra spel i sin genre att konkurrera emot.

Nu när uppföljaren kommer ut ser spelbranschen drastiskt annorlunda ut. Antalet indiespel som släpps varje år har ökat lavinartat, nu på sistone framför allt genom den nya indiemaskinen Nintendo Switch. Dessutom har antalet Metroidvania-spel exploderat. Bara senaste året har vi fått spela Celeste, Hollow Knight, Dead Cells, Axiom Verge och Salt and Sancturary, samtliga helt otroligt bra spel som på något sätt sorterar sig i Metroidvania-genren. Utan att vara nyhetens behag och med så många bra titlar i samma genre – kan Guacamelee 2 nå upp till sin föregångares höjder?

Sju år har gått sedan luchadoren Juan Aguacate bekämpade skelettet Carlos Calaca, och han har nu slagit sig till ro på Agave-fälten med sin familj och en rejäl ölmage. En dag upptäcker han att inte bara hans värld utan alla världar i Mexiverse hotas av en ny ond kraft, så han avslutar sin pension för att återigen ta på sig sin luchador-mask.

LÄS MER: Bruset som Axiom Verge skapade i det verkliga och virtuella rummet

De sju åren har dock gjort att han glömt sina krafter från förra spelet och han måste nu lära sig dem igen, plus några helt nya. Uppercut-kraften får fienderna att flyga upp i luften, men kan också slå sönder röda hinder eller sköldar, den gula Headbutt-kraften får Juan att skalla fienderna och förstöra gula hinder. De nya krafterna ger hela tiden nya möjligheter att bekämpa fiender på, men framför allt ger de även nya möjligheter att utforska områden som tidigare varit stängda. En tunnel som tidigare varit låst och som man varit tvungen att passera kan med den nyvunna Dash-rörelsen öppna upp ett helt nytt område.

Dessutom kan flera av krafterna användas för att hoppa lite högre och nå lite längre. Tillsammans med förmågor som att skifta dimension och förvandla sig till kyckling (ja, faktiskt) består en stor del av spelet av att jonglera flera olika krafter samtidigt för att överleva både fiender och plattformshoppande. Det kan bitvis bli lite för mycket, där muskelminnet över vilken knapp som gör vad blir viktigare än att faktiskt tajma in rätt hopp vid rätt tidpunkt.

Istället är det i slagsmålsdelarna som Guacamelee 2 verkligen kommer till sin rätta. Utvecklarna har fördubblat antalet fiender från föregångaren, och alla kräver olika strategier och tajmingar. Vid varje stridstillfälle utmanas du att ta ut rätt fiende på rätt sätt vid rätt tillfälle. Vilka ska du prioritera först? Kan du kasta en fiende mot en annan? När de olika fienderna skaffar olikfärgade sköldar kommer även ett element av att använda rätt attack för att förstöra den specifika skölden. Det är precis lika utmanande och tillfredsställande som hos föregångaren.

LÄS MER: Bruset som Axiom Verge skapade i det verkliga och virtuella rummet

Den största förändringen i spelet är mer av en visuell sort. De förut ganska platta bakgrunderna har fullkomligt exploderat med detaljer och personlighet. Varje värld kännetecknas av en färg och atmosfär, som tillsammans med den Mexiko-influerade musiken får en tydlig personlighet. Att Guacamelee 2 inte kommer till Playstation Vita är oförsvarsbart, men det har med all sannolikhet möjliggjort att utvecklarna kunnat utsmycka alla Mexiverse världar mycket mer.

Guacamelee 2 är i grunden mer av samma. Mer fiender, mer krafter, mer personlighet och mer plattformspussel. Efter Drinkbox Studios underskattade och innovativa Playstation Vita-spel Severed känns det onekligen lite märkligt att gå tillbaka till en så välbeprövad genre igen. Dessutom när det finns så många grymma alternativ.

Samtidigt är Guacamelee 2 i allra högsta grad ett spel som är medveten om sina styrkor. Humorn, variationen i strider och de stämningsfulla miljöerna utmärker titeln som helt unik, fortfarande, om än i en lite mer fullsatt genre. Ibland är mer av samma något bra, speciellt om det där “samma” är så bra som i Guacamelee 2.

Betyg: 8 av 10