Jag ska börja med att spela med öppen hand: Kingdom Hearts har inte varit en del av min uppväxt. När det första spelet skulle släppas tyckte jag att det såg helt fantastiskt och jättehäftigt ut. Det hade Disney-karaktärer jag älskat sen vaggan hopslagna med Final Fantasy-karaktärer vars coola frisyrer jag försökte efterapa. Men eftersom jag inte ägde en Playstation 2 hände det sig aldrig att jag spelade det. Jag fick höra en del om spelet från vänner som verkade tycka mycket om det och trots att jag var väldigt nyfiken på det gjorde jag mig av någon anledning aldrig besvär för att få testa det. Serien fortsatte att växa och jag noterade den stundom i periferin, flera gånger undrandes om det snart kanske skulle vara dags att äntligen hoppa in i den. Men gång på gång rann det ut i sanden.

Hypen som för något år sedan sakta började byggas upp inför det annalkande Kingdom Hearts III undgick mig inte. Återigen väcktes min nyfikenhet kring serien. Inom kort blev jag varse att det eventuellt skulle vara svårt rent storymässigt för utomstående att hoppa in i serien i samband med denna del. Därför började jag så smått skrapa lite på ytan av denna gigant till spelserie, bland annat genom att tillsammans med en vän spela det första spelet. När jag sen fick äran att recensera denna av många efterlängtade juvel bestämde jag mig för att på riktigt sätta mig in i spelseriens övergripande story och lore, så att jag skulle vara ordentligt förberedd.

Detta åtagande var minst sagt något av en ångvält för mitt intellekt. Vad som till en början framstod som en enkel ”hjälte räddar kidnappad kompis”-premiss visade sig vara en stor burk dramaturgisk mask som jag var dumdristig nog att öppna. Den handfull spel som släppts hittills har nämligen gett upphov till inte mindre än ett trettiotal namngivna karaktärer att hålla reda på, däribland tidigare kända ansikten från Disney och Final Fantasy. Lägg till detta att minst två par av dessa karaktärer delar utseende med varandra, samt att många andra bara är väldigt lika, vilket förvirrar det hela ytterligare. Släng dessutom in en skurk som går under ett antal olika namn, kan byta kropp och – håll i hatten – kan resa i tiden. Det finns med andra ord mycket att hämta från Kingdom Hearts-serien vad gäller story. Med tanke på dess färgglada och lättsamma yta väntade jag mig inte att den skulle ruva på en så invecklad handling och så abstrakta narrativa vändningar. Men jag gjorde mitt bästa, och tror att jag har lyckats förstå den övergripande berättelsen någotsånär.

Kingdom Hearts III inleds med en filmsekvens följt av en musikvideo, i vilka det verkar som att skaparna har försökt göra en sammanfattning av det som hänt hittills i tidigare spel – allt utan talad dialog. De karaktärer och händelser som svischar förbi kan en omöjligt förstå om en inte har spelat de tidigare titlarna eller, likt mig själv, ägnat ett antal timmar åt att försöka förstå hur spelens övergripande berättelse hänger ihop. Jag förmår inte återberätta ens litegrann av vad som visas, för det är så oerhört mycket att hålla reda på. Detta segment följs av en kort tutorial där jag får bekanta mig med kontrollerna. Jag spelar nu som den nyckelsvärdsvingande pojken Sora, som jag känner igen från bland annat det första spelet och flera av spelomslagen (samt de timmar jag lagt på att försöka förstå spelens backstory).

Kort därpå görs jag sällskap av Långben och Kalle Anka. Vi får i uppdrag av trollkarlen Yen Sid att leta reda på ett sätt för Sora att erhålla ”the power of waking”. Exakt vad detta innebär är jag inte helt införstådd med, men jag tror att det har att göra med att Sora ska lyckas återuppväcka en eller flera karaktärer från tidigare spel. Karaktärer som på ett eller annat sätt just nu befinner sig i något slags hypersömn. Hur vi ska finna den här kraften verkar ingen riktigt säker på, så vår power-trio beger sig ut för att söka svaret i de många Disney-världar som verkar ligga bara ett par minuters rymdfärd bort.

Redan från start presenteras jag för Kingdom Hearts-seriens ständiga kanonmat: Heartless. Dessa mörkrets varelser, vilka jag också känner igen från första spelet, finns i en handfull olika skepnader och dyker upp i tid och otid för att förhindra hjältarnas framfart. Oftast krävs det ingen större ansträngning eller variation för att besegra dem då nyckelsvärdet kan göra slut på dem med ett par hugg. Vid särskilda tillfällen får jag dock känslan av att mina attacker inte biter på fienderna, och jag lyckas aldrig riktigt lista ut om det beror på typen av fiende, attacken i sig eller när jag attackerar, för helt plötsligt fungerar det igen.

Magier och föremål används i striderna genom att navigera en attackmeny. Sådana system fungerar utmärkt i exempelvis Final Fantasy, där både karaktärer och fiender har fasta positioner. Här blir det istället klumpigt när jag behöver leta i menyn samtidigt som jag måste styra Sora för att undvika attackerande Heartless. Hade det skadat med en egen knapp för magier? Eller att striden pausas när menyn är uppe?

För att göra striderna aningen mer lättöverskådliga kan jag med ett enkelt knapptryck aktivera spelets targeting-system och välja att rikta in mina attacker på specifika fiender. Men systemet känns stundvis en smula oklart. Jag vet nämligen inte alltid var siktet tar vägen när jag bläddrar vidare till nya fiender och ibland försvinner det helt och hållet efter att jag använt vissa specialattacker. Istället förlitar jag mig på de combo-attacker som Sora, Kalle och Långben med jämna mellanrum får möjlighet att utföra och som påverkar flera fiender åt gången. Då och då resulterar dessa combos i att de tre hjältarna kastas ombord på ännu starkare attacker i form av tivoliåkturer (!) såsom tekopparna, piratskeppet eller forsränningen.

Ovanstående aspekter leder alla till att samtliga strider känns både röriga och repetitiva, och istället för att använda mig av någon särskild strategi faller jag tillbaka på att hamra på attackknappen – med godkänt resultat. Överlag känns stridssystemet ganska oförändrat från hur det fungerade i första spelet, vilket jag tycker säger en del.

I Kingdom Hearts III finns två typer av strider: de som måste utkämpas för att komma vidare i spelet och sådana som dyker upp längsmed vägen för att slöa ner spelaren och erbjuda möjlighet att samla mer erfarenhetspoäng och pengar. Eftersom alla strider utspelar sig på i princip samma vis springer jag mig igenom så många som möjligt för att jag vet att jag så småningom ändå kommer behöva slåss mot x antal Heartless för att komma till nästa mellansekvens.

SVARA PÅ VECKANS FRÅGA: Vilken spelserie vill du se göra comeback?

Med jämna mellanrum låser jag upp olika minispel som går att plocka fram antingen via Soras nya smartphone eller genom att besöka specifika platser i världarna jag kommer till. Till exempel får jag testa att hacka grönsaker och krydda olika maträtter tillsammans med Remy från Ratatouille. Mina prestationer betygsätts och jag låser så småningom upp nya recept att försöka mig på. Att flyga mellan de olika världarna är även det ett minispel där själva flygandet spelas som en railshooter inte helt olikt Lylat Wars till Nintendo 64.

Det tar mig någon dryg timme innan jag inser att jag kan lägga allt jag sen tidigare känner till om de olika Disney-karaktärerna åt sidan. För det som händer i deras respektive filmer har till synes inte hänt här. Jag börjar inse detta när ingen av hjältarna verkar veta att Hercules är en gud eller att Zeus är hans far. Troligtvis är detta för att jag ska få återuppleva de olika Disney-berättelserna i en ny, lite mer putslustig skrud. Tidigt i spelet får jag nämligen spela mig igenom en glättigare tolkning av Hercules-filmens sista akt. Detta tema med mellansekvenser som utspelar sig som filmerna följer sedan med vidare in i spelet. Efter att nyligen sett filmen Tangled (av ren slump, skall tilläggas) får jag nu se i princip hela filmen igen – med det lilla tillägget att Sora, Långben och Kalle är med hela vägen. Och innan ni säger nåt – jag vet, det går alldeles utmärkt att trycka sig förbi mellansekvenserna. Men då skulle jag bara förstå ännu mindre av vad som pågår i den redan röriga storyn.

Ett par timmar in i Kingdom Hearts III kan jag dess formel som ett rinnande vatten: spring/hoppa en bit, slåss med några Heartless, titta på en 15-minuters cutscene, rinse and repeat. Spelet kommer i portioner om en del gameplay och två delar mellansekvens – om inte mer. Detta hade inte varit ett problem om inte merparten av dessa mellansekvenserna innehållit en massa utfyllnad i form av nonsensdialog och krystade skämt. Många scener dröjer kvar alldeles för länge vid skämt som dras till sin spets, exempelvis ett gräl om vem som är tvungen att stå bakom kameran när kompisgänget ska fotas. Även i annars allvarliga delar tvingar de in slapstick-humor och one-liners när tillfälle ges. Ibland känns det till och med som om karaktärerna väntar på skratten från publiken á la valfri sitcom innan de fortsätter. Sen vänder plötsligt stämningen och de allvarliga replikerna levereras dramatiskt och överspelat.

I linje med att Disney-filmerna ännu inte har utspelat sig i detta universum besitter heller inte alla Disney-karaktärer sina vanliga karaktärsdrag. Musse, till exempel, verkar finnas till enbart för att rabbla exposition. Detta leder oss osökt in på nästa sak jag har svårt att smälta: spelet skriver en på näsan hela tiden när det inte behövs. Ovanstående leder i mångt och mycket till att Sora – spelets uttalade huvudhjälte – framstår som ganska korkad. Han får nämligen spela den utomstående spelarens roll, så att Kalle och Långben hela tiden har någon att överförklara saker för. Vart ska vi egentligen? Hur fungerar min nya telefon? Vad är Nobodys för några nu igen?

Trots de skavanker jag har pekat ut här – varav många verkar ha hängt med ända sedan det första spelet – är detta onekligen en spelserie folk väljer att återvända till. Så vad är det som lockar fansen och som jag inte kan se? För det här är alldeles uppenbart ett spel just för fansen. Det har gameplay som i princip funkar som i de tidigare spelen och är fullt av gamla karaktärer som svischar förbi utan någon vidare introduktion för den nya spelaren.

HUR TÄNKER FANSEN: Kingdom Hearts 3, jag har väntat i 12 år!

Det kanske är så att jag begär något av Kingdom Hearts III som det egentligen aldrig utgett sig för att vara. Kanske är spelet avsiktligen lättsamt och inte menat att tas på för stort allvar – vilket i och för sig vore ironiskt med tanke på dess invecklade lore. Men det är också där skon klämmer lite för mig: spelet är alldeles för putslustigt för den allvarliga story det har. Eller så har det en alldeles för allvarlig story gentemot den lättsamma känsla det egentligen söker förmedla. Å andra sidan, ska en lita på majoriteten av kommentarerna till de olika Youtube-videor som försöker förklara spelens berättelse så har fansen generellt sett låtit storyn spela andrafiol till förmån för lättförstådd och underhållande gameplay. Vem är egentligen jag att tvivla på ett helt fandoms kärlek till en serie som genom onödigt krångligt berättande har satt nämnda kärlek på prov och ändå lyckats vinna den gång på gång?

Jag skulle vilja avsluta genom att konstatera följande: gillade du de tidigare spelen kommer du att gilla det här också. Om du längtar efter att nöjsamt få nyckelsvärdsvinga dig igenom vackra miljöer tillsammans med bekanta karaktärer bör det här spelet tillfredsställa dina behov mer än tillräckligt. För mig förblir dock Kingdom Hearts III och de övriga spelen i serien en värld som jag är glad att jag fick chansen att besöka, men som jag tyvärr är lika glad åt att lämna.