“No. We do it together…
Son.”

Plötsligt känner jag det där välbekanta, lätta hugget i bröstet. Läpparna knips ihop och tårkanalerna börjar svida. Jag har precis blivit rörd.

Den som hängt med någorlunda i AAA-svängen de senaste åren känner troligen igen ovanstående citat från slutscenen i 2018 års God of War, där spelaren äntligen får en pay-off på den invecklade far-och-son-relationen mellan Kratos och Atreus. Jag sitter där ett tag och myser i den lite småvarma känsla som Christopher Judges raspiga stämma precis lyckats förmedla. Den träiga köttklumpen med den oförskämt djupa rösten har äntligen öppnat upp sig och gjort ett ärligt försök att visa uppskattning gentemot sin son.

Det var verkligen inte långt ifrån att tårarna började rinna, och där i stunden kändes det som ett så oerhört vackert och genuint ögonblick. Kort därefter, när jag förklarat för min kära fru (som baksätesspelat merparten av spelet) varför jag satt och småsnyftade, suckade hon att ”ja, det är väl inte så mycket mer som krävs av en man”.

LÄS OM ANDRA FÖREBILDER: Att ha en Kennedy som stilikon

En kort sekund blir jag lite stött, eftersom jag precis blivit berövad min härliga, varma känsla, men ganska snart finner jag mig i det bisarra som min fru uppenbarligen såg med en gång. Jag sitter och är känslosam för att en – och låt oss vara fullkomligt ärliga här – klappkass farsa har benämnt sitt barn som sin son. Vi är så vana vid att pappor är dåliga på att vara föräldrar i allt från att kommunicera med sina barn och sköta vardagsrutiner till att ens vara närvarande. Så när en av dem gör minsta lilla ansträngning genom en handling som om det hade gällt en mamma hade varit tagen för givet är vi direkt där med hyllningar och lovord.

I princip hela spelet igenom är Kratos känslokall, hård och oförlåtande mot sin son. Självklart kan man argumentera för att ”han måste vara på det sättet, för Atreus måste lära sig hur det är att överleva i den här grymma världen” och bla bla bla. Men som både förälder och lärare är det så svårt att inte se alla de olika sätt han hade kunnat göra det annorlunda ur ett pedagogiskt såväl som ett uppfostransmässigt perspektiv. Efter att i ett drygt tiotal timmar knappt ens ha tilltalat sin son med hans namn (jag tror det går att räkna totalen på båda händernas fingrar) lyckades han i det absoluta slutet äntligen lägga handen på Atreus axel och klämma ur sig ett litet, litet ”min son”.

Och det faktum att jag reagerade som jag gjorde trots att jag stört mig på och hunnit bli ganska less på Kratos framåt spelets slut säger väl ändå något om hur vårt samhälle ser ut. För visst speglar det vår vardag ganska bra? Ribban ligger så jävla lågt att en pappa som inte gör mer än ett tafatt försök till föräldraskap lyckas frammana glansiga ögon och darrande underläpp på spelaren. Skrattretande!

Vi behöver se fler spelfäder som är mer än buffliga muskelpaket vars emotionella räckvidd sträcker sig mellan blint raseri och apati. Ge oss fler berättelser med känslosamma och närvarande pappor som löser sina problem på andra sätt än med våld. Det är långt ifrån lätt att vara förälder, men det är absolut inte svårt att vara bättre än Kratos. God of War, och alla andra spel med våldsamma fadersfigurer (t.ex. The Last of Us, The Witcher 3, Hades), kan självklart få fortsätta göra sin grej – det är inte det jag säger. Men låt det för guds skull inte sätta ribban för vilka krav vi ställer på våra pappor.