9 minuter lästid

Testar silver i Mass Effect 3

Förra veckans avsnitt handlade mycket om svårighetsgrader, och den här veckan har jag fortsatt att leka med svårighetsgraden i Mass Effect 3, fast online den här gången. I Mass Effect 3s onlineläge finns det inget spelare-mot-spelare, utan det är co-op mot datorn som gäller. Tidigare har jag bara spelat på Brons-nivån, men den här veckan testade jag Silver för första gången.

Det var faktiskt inte mitt eget val, utan det var värden för matchserien som drog upp reglaget från brons till silver. I början gick dock allt bra. Så länge vi var fyra spelare i gruppen, så var det inga större problem, utan vi klarade fiendevåg efter fiendevåg och återuppväckte varandra när vi någon gång stupade.

Men när två av spelarna i laget hoppade av blev det mycket, mycket tuffare. Att spela två mot datorn går alldeles utmärkt så länge inte någon dör, för då blir det problem. Med bara två spelare i laget, så finns det naturligtvis bara en som kan återuppväcka dig igen, och det finns ingen som kan hålla vakt när denne återuppväcker dig. Det är egentligen samma problem som när man spelar förre än fyra spelare i Salmon Run i Splatoon 2.

När vi skulle besegra ett visst antal fiender under tidspress blir det helt enkelt för svårt. Jag dog och så dog han när han försökte återupptäcka mig och så använde vi våra medkits för att återväcka oss själva och så dog vi igen på samma plats och så hade vi inga medkits kvar och så var tiden slut och allt var över.

Så fyra spelare på Brons är lite för lätt och två spelare på Silver är alldeles för svårt, men tyvärr är det i dessa typer av matcher som jag oftast hamnade den här veckan. Skulle vara riktigt kul att få spela fyra spelare på Silver igen. Det är min önskan nu.

På flykt på Citadellet i Mass Effect 3

Jag har ingen egentligen ingen koll på vad DLC-paketen i det här spelet innehåller, men man märker direkt när en DLC-berättelse börjar för plötsligt blir spelet mycket mer intressant, dramatiskt och påkostat. Den här veckan fick jag lite välbehövlig semester på Citadellet, en semester som inte varande särskilt länge förstås innan det blev trubbel.

Man undrar varför inte gänget som gjorde DLC-uppdragen inte gjorde själva spelet istället, då de både verkar ha mer talang och mer pengar, men det är väl en av spelvärldens gåtor som aldrig får något svar.

Tuffa bossar i Mass Effect 3

Mass Effect 3 är ett väldigt lätt spel, även på ”hardcore”. Men när det vaknas bosstrid i slutet av ett uppdrag, då blir det något helt annat. Då blir det plötsligt väldigt tufft, och det gäller att tänka efter vad man gör, ständigt röra på sig och använda omgivningen till sin fördel. Så var det redan i det första spelet, där spelet inte bjöd på väldigt mycket till utmaning förrän slutstriden som var riktigt, riktigt häftig.

Tredje segern i Forza Horizon 4

För tredje gången någonsin vann jag ett Rankat Solo-Äventyr den här veckan. Den här gången var det inget snack som saken, då jag vann fyra av fem lopp. Jag vann mest för att jag hade en Bone Shaker och ingen av de andra spelarna hade någon Bone Shaker, men att välja rätt bil för rätt Äventyr är förstås också en del av spelet.

Jag vet inte om spelmakarna nerfat Bone Shakern eller om spelarna har blivit bättre på att hitta bra bilar, men bilen var inte riktigt lika överlägsen den här veckan som den varit tidigare Men vann det gjorde jag ju.

100% är 80% i Forza Horizon 4

Efter all kritiken från spelarna angående Festival Playlist, så sänkte spelmakarna gränsen den här veckan för att klara en Festival Playlist från 100% till 80%. Jag hade föredragit att de kastat ut Daily Challenges och Playground Games, men den här förändringen är förstås bättre än det var innan.

Den här veckan, precis som första veckan nådde jag 97% på söndagen, och att sedan behöva vänta till onsdagen för att ta sig till 100% är förstås väldigt segt. Med den nya ordningen kan spelare som bara spelar på helgen äntligen klara en Festival Playlist och få den utlovande bilen. Väldigt bra naturligtvis, även om spelmakarna borde ha tänkt på det här redan från början.

Piskar änglar i Bayonetta

Bayonetta är ett i högsta grad intressant spel, för utan någon bruksanvisning eller guide, så är det verkligen ett spel där man får upptäcka allt på sin egen hand. Det tog mig en stund innan jag fattade hur man bytte vapen. Jag trodde bara att man låste upp vapnen i affären, inte att man fick dem direkt. Men så fort jag lyckades få fram piskan blev spelet ännu roligare!

Det är betydligt lättare att piska fienderna än att använda vapnet man har från början av spelet. Det har en härlig räckvidd och en tillfredställande snärt. Jag har inte fattat om det är meningen att man ska byta vapen ofta, beroende på vilka fiender man möter, eller om det är meningen att man ska hitta ett favoritvapen och hålla sig till det, men det visar sig väl så småningom.

Att göra combos i spel är verkligen inte min starka sida, och det skulle säkerligen göra min färd genom Bayonettas gotiska värld lite enklare om jag fick någon slags kontroll över mina combos. Spelets system bygger på att man ska dodga inte bara under mellan combos, men mitt under combos, vilket känns knivigt att hantera för en novis inom tredjepersonactiongenren. Men skadan ökar på fienderna om man kan hålla igång sina combos medan man kastar sig undan för deras attacker, så det är bara att träna och lära sig. För jag har gett mig tusan på att jag ska klara det här spelet!

Här blir det tydligt hur trist det är att spel inte har manualer längre. Speciellt nyutgåvor av äldre spel, som trots allt skapades en gång i tiden med vetskapen om att spelet faktiskt innehåller en manual i spellådan. Man får googla istället, vilket också fungerar, men risken för spoilers är ju hundra gånger större.

Bayonetta blandar och ger

Bayonetta är i högsta grad ett blandat spel. Striderna är underbara, mellansekvenserna är över hela skalan, men lyckas ändå lämna mig nollställd, och actionsekvenserna – alla dessa QTEs och händelser som när du måste fly när golvet faller ihop under dig – är hemska. Ofta har man ingen aning om varför man dog. Sprang jag åt fel håll? Hoppade jag inte nog långt? Är det spelet som har buggat ur? Ibland när Bayonetta måste göra ett vildsint hopp mitt i en mellansekvens så blir det QTE och ibland hoppar hon helt av sig själv, och jag förstår verkligen inte skillnaden.

En sak som det pratas mycket om, men som jag tar inte illa upp av är Bayonettas sexighet. Det är uppenbart att hon inte söker bekräftelse av andra, utan är sexig för att hon känner sig sexig, vilket är väldigt sympatiskt. Sedan har hon en extremt störig personlighet, men det är något sympatiskt med det också. Extremt störiga personer har också rätten att ta sig ton i tv-spel.

Då är det värre att kameran, som fungerar alldeles utmärkt på öppna ytor, ställer till väldiga problem när man ska fightas i trånga korridorer. Här undrar man om spelmakarna medvetet jävlas med mig, med tanke på hur välslipat spelet är i övrigt. Så det får man väl också acceptera, så länge det kommer i små mängder. 

Spelet är väldigt generöst med checkpoints, så det gör inget omspelet lurar mig på en och annan strid. Jag får genast ett nytt försök. Jag hoppas att spelet fortsätter på den här generösa vägen och inte börjar att straffa mig på fler korkade sätt längre fram.

Barnförbjudet i WWE 2K19

Helgens co-op spelande inleddes med en timme wrestling i WWE 2K19. Först fick vi lite problem då spelet inte ville låta mina vänner logga in. Spelet ansåg nämligen att de var för unga för att ta till sig spelets innehåll. Jag försökte hitta maskinens familjeinställningar för att kunna vuxenförklara mina vänner, men en enkel omstart av spelet löste problemet.

En av mina kompisar, som inte är intresserad av wresling, har en väldigt stark förmåga: han har vunnit samtliga stegmatcher som vi har spelet i WWE 2K19. Han är helt obeveklig när han väl tagit sig upp på stegen. Har jag någon förmåga i spelet är att vinna mästarmatcher med Bayley. Den här helgen försvarade jag hennes mästarbälte två gånger om och vann båda matcherna.

Monsterröj i Dragon’s Crown Pro

Huvudpunkten på helgens co-op spelande var dock att vi spelade Dragon’s Crown Pro för första gången. Det är en blandning av beat ’em up och actionrollspel, som drar tankarna till både Golden Axe och Diablo III. Spelet är även känt som ”porrspelet” på grund av den synnerligen fylliga designen av de kvinnliga hjältarna. Men även om man skäms en del under spelets intro, så är själva spelet i högsta grad barntillåtet. Till och med Tolkien hade kunnat spela det här. Spelet har en trevlig sagostämning, och en trivsam berättarröst sammanfattar allt som händer i storyn.

Det är svårt att ha en pregnant åsikt om spelet efter bara en session, men det var inte en lika trevlig överraskning som Nine Parchments var för ett par veckor sedan. Å andra sidan gillade jag spelet bättre än Diablo III. Jag gillade att man inte genast kunde använda looten man hittade utan man måste vänta till äventyret var över. Då slipper man att vänta på ens medspelare ska vara inne och fippla i menyerna hela tiden under uppdragen. Kontrollen fungerade väldigt bra, förutom att min alvtjej inte lyckades hoppa och skjuta rakt framåt på samma gång. Varje gång jag hoppade och sköt och försökte träffa en flygande fiende så sköt hon snett ner i marken istället för rakt fram, men det ska nog lösa sig nästa gång.

Det var lite svårt att se vad som hände på skärmen emellanåt när monstren anföll från alla håll, men det är ju standard i den här typen av spel för fyra spelare. Dessutom verkar spelet faktiskt kräva någon form av tankearbete och taktik och inte bara att trycka på knapparna som en galning. Det känns som om Nine Parchments har ett lite roligare stridssystem, men vi får se vad vi tycker längre fram. Även om spelet inte golvade oss så var det en lovande början.

Glad att jag kan vara disciplinerad

När man har koncentrationssvårigheter blir livet lätt ett kaos, för det kan vara väldigt svårt att hålla på disciplinen. Bara att hålla koll på mitt spelande kan vara en svår nog utmaning i vardagen för mig. Nu har dock hållit mig till Mass Effect 3, Bayonetta och Forza Horizon 4 i 17 dagar, utan att ha spelat något annat (förutom co-op spelandet med kompisarna på helgerna). Med tanke på att min uppmärksamhet lätt dras åt ett håll och sedan åt ett annat är det alltid en häftig känsla att faktiskt spela ett spel från början till slut. Att klara ett spel känns så grymt!

Så målet nu är att klara Mass Effect 3 och Bayonetta innan jag börjar spela något annat.

Veckans hajp

Veckans stora snackis var avtäckandet av Borderlands 3. Samt Borderlands-brädspelet, den nya versionen av det första Borderlands och säkert ännu mer Borderlands som jag missade. Borderlands hade kunnat vara med på min topplista över spelserier som jag aldrig har spelat. Trots att jag äger alla spelen har det aldrig blivit av att jag testat något av dem. Mina vänner har nämligen aldrig varit särskilt intresserade av att spela spelen och att spela co-op spel själv känns inte så lockande. Och att börja med Tales From the Borderlands känns avigt. Jag är dock väldigt lockad att besöka spelens färgglada värld, så vi får se vad som händer framöver. Ifall hajpen blir ännu hetare…

Nästa vecka

Jag förväntar mig och hoppas på mera Mass Effect 3, Bayonetta och Forza Horzion 4. Samt co-op med vännerna förstås. Jag spelat tjugosex timmar av kampanjen i Mass Effect 3 nu, och de första två spelen tog omkring fyrtio timmar att klara, så det ger en fingervisning om hur mycket jag har kvar av det. Jag har spelat 9 timmar Bayonetta (Jag är på Kapitel 8), men det är svårt att avgöra hur mycket det är kvar av det. Actionspel brukar inte vara så långa, men jag har massor av saker kvar i affären att låsa upp. Förhoppningsvis ska jag lyckas träna mig på att bli bättre på det här med combos och att ducka undan mitt i combos nästa vecka. Vi ses då!