Jag är vid det här laget 30 dagar in i mysiga My Time at Portia. Jag har levt ett liv som byggare i en dryg spelmånad. Vid den här tidpunkten i spelet har jag förstått system och mekaniker. Jag kan tyda ritningar och vet i överlag hur jag får tag i råmaterial för att bygga allsköns mojänger.

Och även om spelet är trolskt och trivsamt är det svårt att blunda för hur mycket jag skövlar naturen på sina resurser. Skogen som omgav min stuga är ett kalhygge, stenar är skändade och tömda på mineraler. När jag är nere i en gruva och hackar efter malm och efterlämningar från en forntida värld tänker jag inte så mycket på detta eftersom jag är djupt nere i mörkret. När jag däremot är på ytan och löper över Portias vidöppna slätter, förbi porlande vattendrag och grönska blir det lite mer uppenbart att jag plattat till landskapet ett aning. Naturprofilen runt mitt torp är korthuggen och inte lika toppig längre.

Fridfulla men något nu naturnakna Portia.

I början av spelet hade den söta grannen Emily från farmen intill gett mig uppdraget att bygga planteringslådor. Detta till synes enkla uppdrag skulle hänga över mitt huvud nästan hela månaden. För att bygga en låda behöver man tre saker; tre brädor, tre bitar jord och som gödsel behövs två högar med avföring.

Olagligt söt lama.

Att göra en låda var en helt okej utmaning. Den lärde mig att såga trä, gräva och plocka upp det naturen lämnat efter sig på marken. Efter en tur på det grönskande på fältet en bit från mitt hem hittade jag utan större bekymmer lort ifrån de bedårande rosa lamorna som skuttade runt fritt i naturen. Jag tog hem allt och byggde lådan Emily hade bett om.

Efter detta ville hon att jag skulle plantera något i lådan och det var minst lika enkelt, om inte enklare, det tog bara några dagar för det skulle gro något. Efter detta bad hon mig bygga tre lådor åt henne som hon var redo att betala för. Efter att ha konstruerat brännugnar, kvarnar, sågverk och till och med fordon kunde det knappast vara en utmaning att montera ihop tre trälådor med gödsel?

Jo, det skulle visa sig att jag inte hade en endaste bit lort i mitt förråd. Jag hade under nästan en hel månad inte stött på en enda bajshög av en slump under mina många utflykter genom Portia. Då jag var väldigt mån om att få bort uppdraget från min to do-lista Googlade jag efter en lösning. Fanns det en plats där man enklare kunde hitta djurspillning så tänkte jag ta mig dit. 

Det visade sig att det inte fanns en specifik plats där djur sket mer än på andra ställen. Och det gick flera dagar utan att jag kunde hitta fekalier från mina lurviga vänner runtom på landet. Äter de inte? Hade de knutit igen tarmen? Varför hade plötsligt landets kollektiva djurliv gått på toastrejk? Allt jag önskade var sex utklämda kablar. Det var allt. Saker hade varit så annorlunda om de bara gjort sina behov. Den räkenskapens dag som följde kunde ha undvikits.

LÄS MER OM LIVSIMULATORDRÖMMAR: Mitt recept på det perfekta matspelet

Jag ljög nämligen när jag sa att det inte fanns en bestämd plats där man alltid kunde hitta lite exkrementer. Det går att tvinga fram dem genom att ta den ordagranna skiten med våld från värden. Min Googling hade berättat att antingen väntar man tålmodigt och låter slumpen avgöra om man hittar rykande dynga på marken eller så börjar man slå ihjäl djur och hoppas på en skit-drop. Efter tre tålmodiga och ”frukt”-lösa dagar skred jag till verket.

Domedagen var kommen för fältet. Beväpnad med träsvärd vandrade jag ut bland de söta regnbågsulliga varelserna, tog några djupa andetag och stötte min trubbiga klinga in en oskyldig lamas försvarslösa kött. Den lämnade efter sig färggrann päls, kött och… inget mer. Det var alltså ingen garanti att de släppte ifrån sig sin avföring vid sin död. Det skull rentav visa sig att av allt de höll heligt så var fekalier högt på listan. Därmed var blodbadet ett faktum.

Bajs

Detta är priset ni betalar för att ni inte tömmer tarmen lamajävlar!!!

Dessa fria varelser blev inom loppet av några sekunder istället villebråd. Jag svischade raskt mellan ullbollarna, dräpte dem och grävde efter lort i deras kvarlevor. Jag började bokstavligen banka skiten ur dem. Jag var en exkrementens jägare och fältets baneman på en och samma gång. En efter en föll kreaturen till marken med skärrade bräk som jag bara kan tolka som ett frågande och sött “varföööööör?” innan de med en dämpad duns slog i marken. Dessa nu rädda fän skuttade panikartat omkring medan jag drog fram som en mordisk tornado, en tornado på jakt efter gödsel till min blomlåda.

Om spelet hade haft blod hade grönskan badat i rubinröd plasma. Överallt låg dessa naturens mirakel utspridda över ängen, berövade på sina liv. Det fanns inte en levande regnbågsfärgad själ kvar på slätten. Inga lyckliga bräk kunde höras längre. Allt var tyst. Musiken som under slakten övergått till allvarsamma kamptoner tonade nu bort och byttes ut mot den trallvänliga och trevliga ordinarie melodin. Allt var som vanligt igen, som ingenting hade hänt. 

Jag vänder den nersölade avrättningsplatsen ryggen och påbörjar vandringen hem medan jag räknar min loot. Jag har fått mängder av päls, ben och kött, material som jag för stunden inte hade någon nytta av eller visste hur jag skulle använda.  Allt jag brydde mig om var ? . Och den varan fick jag bara två högar av. På fältet bakom mig låg det minst 15-20 före detta regnbågsskimrande söta lamor, allt för två ynkliga bitar avföring. Och jag vet i mitt sinne vad det betyder. Jag måste återvända dagen därpå…

Och så gick det till när My Time at Portia fick mig att mörda för bajs.

——————————————————————————————————————————————————————————–

My Time at Portia lanseras på samtliga konsoler idag. Om du tycker om spel som Stardew Valley kan det här mycket väl vara för dig. Det har i alla fall min rekommendation redan nu. Jag har otroligt trevligt och kul med det. Observera dock att detta spel fokuserar sig på att bygga verktyg, maskiner, möbler, mycket mer men inte farmande, även om det går att göra det till viss del. En mer utförlig recension kommer vid ett senare tillfälle.