Den övergripande berättelsen i Horizon-spelen låg ursprungligen i periferin för mig. Varför den utspelar sig i en postapokalyptisk värld och vad som hägrar vid horisonten (avsiktlig ordvits) för dess befolkning har spelat en mindre roll. Det var först mot Forbidden Wests sista tredjedel som jag började intressera mig för huvudberättelsen på riktigt. För mig är det istället (kanske föga förvånande) Aloy som karaktär som från början har varit mest intressant att följa. Det är en resa genom två spel där hon dels går från att vara en ensam utstött till världens räddare, och dels i väldigt maklig takt tvingas lära sig att släppa folk inpå livet.

Låt oss vara ärliga, det finns fortfarande försvinnande få kvinnliga protagonister med någorlunda djup, och i spel som dessutom klarar att nå upp till den extremt låga ribban Bechdel-testet. Inte bara är Aloy en kvinnlig huvudkaraktär med personlighet, agens och djup, hon blir heller aldrig utsatt för någon typ av sexuellt våld eller hot därom. Förvisso löper hon ständigt risk att bli svårt skadad, eller till och med dödad, av människor likväl som maskiner, men den risken hade funnits där oavsett vilken kön hon haft.

Men just på grund av att Aloy har fått vara en intressant, tillika fullt påklädd, spelarkaraktär har det också varit skönt att inte heller behöva pina sig igenom en forcerad romans mellan henne och någon av bikaraktärerna. Vi har sett flera gånger förut hur en inklämd kärleksrelation stjäl tid från huvudberättelsen och de underhållande spelmomenten bara för att det ska finnas en ursäkt att visa lite naken hud. Det har varit så befriande att få slippa det, och bara låta Aloy få vara sin egen. Visst har det funnits karaktärer som gjort tappra försök att vinna hennes hjärta, men de har nobbats lika snabbt som de dykt upp. Eftersom Aloys resa genom de båda spelen har varit en där hon successivt har tillåtit sig själv att komma nära andra människor har det helt enkelt inte känts aktuellt att hon ska bli kär.

LÄS MER: Den enes klon blir den andres genre

Döm då om min (och säkert många andras) förvåning när det i Burning Shores plötsligt börjar puttra lite mellan Aloy och den för serien nyintroducerade Quen-krigaren Seyka. Denna karaktär är till synes inte intryckt i spelet enkom för att vara just ett romantiskt intresse. Även hon har ett djup, en agens och en förhållandevis intressant personlig berättelse. Till en början är Seyka som vilken annan NPC som helst, och ber Aloy om en tjänst eller två för att sedan slå henne följe på några av huvudberättelsens uppdrag. Därför ter sig också deras relation mer naturlig från start, eftersom de börjar som två främlingar som jobbar tillsammans mot ett gemensamt mål och successivt bekantas för varandra och får lära sig om den andres drivkraft, bakgrund och patos.

Som ni kanske märker beskriver jag Aloys och Seykas relation i ganska breda drag, och det är egentligen bara för att jag inte vill beröva någon som gillar Horizon-serien chansen att få uppleva det här på egen hand. Dock kommer jag vara lite mer detaljerad framöver, så fortsätt läsa på egen risk!

Hursomhelst blir det så småningom till och med lite rörande att se de här två karaktärerna tillsammans. Det rör sig inte enbart om själva romansen och uppbyggnaden till den, utan om det faktum att Aloy – nu när det känns rätt – faktiskt tillåter sig själv att på riktigt känna och visa kärlek gentemot en annan människa. Visst har det funnits gott om exempel genom spelen på platonisk kärlek mellan Aloy och de diverse sidokaraktärerna, men inte romantisk kärlek. Jag trodde inte heller att jag ville ha romantik i Horizon-spelen, men nu när den väl presenteras för mig är jag redo att välkomna den med öppna armar. När den stundande romansen dessutom känns allt annat än krystad har utvecklarna lyckats på riktigt.

Dessutom finns det inget som säger att Aloy tvunget måste omfamna kärleken. Eftersom spelaren ges valet att i vanlig ordning svara med hjärta, hjärna eller muskler (ungefär motsvarande medkänsla, förnuft och taktlöshet) finns alla möjligheter i världen att inte besvara Seykas känslor. Själv var jag dock så rörd av deras relation och hur den sakteliga hade byggts upp till detta ögonblick att jag i princip slängde mig (Aloy) i famnen på Seyka. Det här var ett superfint förhållande som jag ville se mer av!

LÄS MER OM FORBIDDEN WEST: Förra året handlade inte om mig själv

Och medan denna romans förhoppningsvis kommer ges mer utrymme i kommande titel (titlar?) blir det förmodligen inte på bekostnad av speldesign eller den övergripande berättelsen. Horizon-mallen är vi det här laget väl utmejslad, så att i nästkommande uppföljare lyckas sjabbla bort det som gör de båda första spelen så roliga att spela känns högst osannolikt. Dock är jag aningen orolig för att Aloys kärleksrelation istället kommer bli alltför åsidosatt. Eftersom det som tidigare nämnt går att välja bort relationen måste ju kommande titel kunna ta även det valet i beaktande. Det är svårt att sia om exakt hur de kommer lösa det, och har vi otur var det här allt vi fick se av Aloys romantiska sida, även om Seyka säkert kommer närvara på ett eller annat sätt längre fram. Men jag håller hursomhelst tummarna för ännu mer välskriven romans och väntar med spänning på nästa del i Horizon-serien.