På helgens Co-Op Kaos Hos Albumpojken var samtliga fem deltagare äntligen på plats samtidigt igen. Vi kunde äntligen spela ett fyraspelarspel igen, efter rätt många veckor med tre spelare i Terraria och WWE 2K19. Jag lyckades övertala de andra att vi skulle testa Duck Game, ett beslut som slog tillbaka på mig själv.

Duck Game kan beskrivas som ett TowerFall där man istället för att hoppa omkring och skjuta på varandra med pilbågar, så hoppar man omkring och skjuter på varandra med diverse skjutvapen man plockar upp. Det finns allt från små pistoler till en väldigt bazooka till ett vapen som fryser motståndarna till is. Och alla spelarna är ankor förstås.

Först och främst: Duck Game är ett väldigt underhållande spel. Jag tror aldrig vi har skrattat så mycket under en spelsession som vi gjorde i lördags. Det händer hela tiden roliga och märkliga saker och de flesta ronder avslutas med ett gemensamt skratt. I och med att alla banorna är så olika varandra så har man ingen aning om vad som väntar härnäst, och då striden på en bana oftast räcker i bara några sekunder så är det ett väldigt högt tempo i spelet.

Problemet med spelet är inte att det är kaosartat och att mycket händer på samma gång – hela poängen med den här genren av partyfighting är förstås att det ska vara kaosartat och att mycket händer på samma gång. Problemet är att spelet är delas att kontrollen är väldigt sladdrig och hal och dels att spelen är väldigt svårtydligt och ologiskt. Man får en helt ny syn på genialiteten i TowerFall efter att man har spelat det här spelet.

I Duck Game tar det ibland flera sekunder att hitta igen sin karaktär när en ny rond börjar, för spelarkaraktären liksom försvinner in i bakgrunden. Det finns ingen färgad cirkel kring karaktären eller siffra ovanför huvudet eller något sådant som hjälper en rätt. Ibland är man död innan man ens hittat igen sig själv på skärmen. Det är väldigt svårt att se skillnad på väggar och dörrar eller golv som man kan hoppa genom och golv man inte kan hopp igenom. Ibland kan man skjuta igenom en dörr, ibland kan man inte skjuta igenom en dörr, och ibland skjuter man sönder dörren. Ibland går det inte att skjuta genom en dörr men det går att köra vapnet genom dörren och på så sätt skjuta någon på andra sidan. Det är svårt att se någon skillnad på vapnen, och det finns ingen indikation på hur många skott det är kvar i vapnet. Ibland plockar man upp ett vapen och det är inget skott alls i det och det märker man först när man står öga med en motståndare.

Har du följt mitt bloggande så kanske du minns att jag är en hemskt dålig förlorare, men att jag samtidigt inte har något emot att förlora mot någon som är bättre än mig (vilket mina kompisar ofta är). Det jag har svårt för är att förlora när jag inte tycker att jag har satt upp en ärlig fight. När jag i lördags under loppet av fem ronder dör tre gånger för att jag hoppar utanför banan helt på egen hand, trots att ingen annan är i närheten, och jag i de andra ronderna dör för att jag spränger mig själv i luften eller försöker skjuta på en motståndaren med ett tomt hagelgevär blir för mycket för mig.

Jag snedtände ordentligt på Duck Game. I efterhand skäms jag för att jag blev på så dåligt humör och för alla otrevligheter jag skrek till spelet medan mina vänner försökte ha roligt. Min enda ursäkt är att jag samma morgon tittade på två Youtube-videor där en vilt skrikande Angry Joe sågade de tio sämsta spelen 2017 och de tio största besvikelserna 2017, och de är möjligt att de påverkat mig på ett negativt sätt. Men det är nog inte mycket till ursäkt.