Så fort jag får höra att ett spel har musikaliska inslag spärrar jag upp öronen. Musik har länge varit en del av mig och så fort det kombineras med spelens härliga värld blir jag än mer intresserad. När vi pratar om musikspel eller rytmspel får vi alla en tydlig bild framför oss. Jag ser genast lysande lådor i olika färger som ska fångas in enligt musikens uppbyggnad för att samla så mycket poäng som möjligt, men No Straight Roads är inte den typen av musikspel. På många sätt är det inte mycket mer rytmiskt än en duell i Dark Souls eller de flygande slagsmålen i Arkham Asylum. Däremot använder sig spelet av en musikalisk kuliss som framhäver hur mycket rytmiska inslag vi faktiskt hittar i ett helt vanligt actionspel.

Vi befinner oss i Vinyl City, en neonbeklädd samling av ståtliga skyskrapor och smala gator där musiken är stadens primära energikälla. Våra två hjältar Mayday och Zuke är några av rockmusikens sista krigare i en värld där den elektroniska musiken tagit över rampljuset. På andra sidan hittar vi den korrupta EDM-jätten NSR som vill bannlysa rockmusiken från alla framtida framträdanden, något Mayday och Zuke givetvis inte kan tolerera. Våra två huvudkaraktären väljer därför att ta upp striden mot NSR för att återta rocken till sin rättmätiga plats.

Hey Mr. D.J.

No Straight Roads är ett rytmiskt spel utan att vara ett rytmspel. Vare sig du väljer att spela som gitarristen Mayday, trummisen Zuke eller båda två via lokalt samarbete så sker alltid striderna i puls med musiken. Flera gånger satt jag till och med och räknade taktslagen för att veta när jag skulle behöva blockera ett inkommande slag. Däremot finns det inget som hindrar dig från att reagera utifrån spelets visuella meddelanden. I spel som Ghost of Tsushima eller Jedi: Fallen Order får spelaren visuella ledtrådar som berättar vad som är på väg att hända, och du kan spela No Straight Roads på precis samma sätt utan att bry dig om musikens puls. Däremot går du då miste om spelets tveklöst mest intressanta aspekt och det som får den att sticka ut från andra actionspel.

Om vi ändå bortser från de musikaliska delarna ett tag hittar vi ett rätt så vanligt actionspel under ytan. Mina huvudkaraktärer kan slå, ducka undan och utföra olika specialattacker för att besegra fiender. Jag kan även utvidga mitt rörelsemönster via karaktärernas olika färdighetsträd, det finns dessutom ett färdighetsträd som påverkar bägge karaktärerna. Banorna är uppbyggda med hjälp av en mer eller mindre öppen värld och avslutas vanligtvis med någon slags bossstrid. Men även om alla delar finns där känner jag mig sällan intresserad av själva spelandet. Banorna är ofta vackra rent visuellt och fängslar mig bitvis tack vare det, men just stridandet är ingenting som sticker ut. Även spelets bossar är kreativt utformade för ögon och öron, men när det kommer till vad jag gör med handkontrollen känns det inte lika påhittigt.

No Straight Roads är ofta intressant för ögon och öron.

Spelets grafiska stil är troligtvis den aspekt, utöver de musikaliska inslagen, som är spelets stora plus. Vinyl City är vackert att beskåda med sina lysande färger och färgglada invånare. Extra läcker är blandningen mellan handmålade porträtt och spelmotorns grafik som uppstår när jag pratar med diverse sidokaraktärer. Detta är tur eftersom spelets karaktärer sällan är särskilt intressanta utöver deras slående yttre.

Som ni hör så är No Straight Roads ett ganska vanligt actionspel med ovanliga ramar. Även om spelets återkommande loop inte alltid övertygar blir det likväl intressant i samspel med den visuella stilen och framför allt det musikaliska täcket som omfamnar hela äventyret. Det är ett rytmiskt actionspel för spelare som inte alltid vill vara bundna vid tonföljder och kompfigurer. En rytmisk utmaning där trumstockarna slår ner på skurkar istället för cymbaler och pukor.