2 minuter lästid

En tyst protagonist och en resa som vi som spelare inte vet mycket om. Det är ett ramverk som många indiespel idag tycks följa. Allra mest kommer kanske Journey i tankarna när denna beskrivning hörs, men idag är det Omno som är på tapeten och jag står faktiskt helt mållös inför detta harmoniska och chilla äventyr.

Det första jag vill beröra är titelskärmen, vilket kanske kan låta lite underligt. Men den är verkligen en summering av känslan som genomsyrar detta äventyr. Vi får en blick över en provins som badar i lugna färger ackompanjerat av musik som känns hundra gånger större än spelet självt. Det ger en känsla som tar andan ur en, lite som när man ser ut över ett vackert landskap från en hög höjd. Det som allra mest förhöjer det utomvärldsliga är hursomhelst musiken, som känns både ömtålig och tunn samtidigt som den förmedlar någonting gränslöst. Vid varje ny bana möts vi av en sekvens där vi flyger över öppna landskap (och trivs bäst i dem) till musik som svallar omkring oss. I dessa stunder känns det så enormt och slående att jag faktiskt blev lite rörd.

Omno utgår från samma ramverk för varje bana: hitta tre orber genom att lösa pussel. Detta kan i teorin låta otroligt tråkigt men det är faktiskt det repetitiva mönstret som gör att varje bana är underbar att ta sig igenom. Alexander upplevde något liknande när han spelade Bowser’s Fury tidigare i år. Det kan ligga en styrka i att bli van vid ett upplägg och sen bli trygg med det medan pusslen stiger i utmaning. Dessutom adderar Omno för varje ny värld en ny förmåga till ens repertoar som per automatik gör spelet försiktigt mer komplext hela tiden.

LÄS MER OM JOURNEY: I skuggan av Flower

Genom att inte vara en helt linjär berättelse så känns varje nivå i spelet som en frivillig öppen värld, även om det rent konkret faktiskt inte är så. Spelet är ju trots allt egentligen linjärt men till skillnad från Journey vars banor är väldigt smala och raka och nästan knuffar dig framåt så bjuder Omno på mysiga öppna regioner som spelet låter dig utforska efter eget behag innan du sen är redo att fara vidare. Det är samma mål för varje bana, med olika vägar för att nå dessa. När målet är nått belönas man oftast med en rogivande och vacker transportsekvens till nästa miljö och sen börjar allt om. Det är just detta som ger Omno känslan av att vara ofantligt meditativt och zen. Det upprepade mönstret på varje bana gör att man alltid vet vad som ska göras och kan därför roa sig med att hälsa på fantasifulla djur och addera dem på sin lista över fauna.

Jag uppmuntras att vandra och söka igenom miljöerna och hittar därför en samling journaler. Vem som lämnat dem eller vad som egentligen är syftet med dessa är inte helt tydligt under spelets gång. Dock beskriver detta just den känslan som Omno förmedlar: viljan att ta in sin miljö och leva i nuet, även om man har ett mål man måste röra sig mot.

Kanske är det därför Omno talar till mig så starkt. Eftersom världen är så kaotisk just nu kanske det är just uppmuntran till att andas och bara vara här och nu som ger mig en form av tröst. För visst är vi alla innerst inne egentligen bara vårt eget livs hjälte på en resa som vi inte riktigt vet mycket om?