Nu är det tre månader sedan jag började med Martins Spelvecka. Åtminstone för min egen del har bloggserien varit en stor succé. Det fanns två anledningar till att jag drog igång detta stora projekt. Den första var att jag märkte att jag allt mer gjorde andra saker än att spela TV-spel, som att titta på random Youtube-videor eller engagera mig i debatter om poänglösa saker på nätet, trots att spela TV-spel egentligen var det jag mest av allt ville använda min fritid till. Martins Spelvecka skulle få mig att faktiskt fokusera på det som jag trots allt får mest underhållning av. Den andra anledningen var att jag alltid har velat föra en speldagbok. Jag har länge tänkt att det skulle vara roligt att gå tillbaka ett år i tiden och se vad jag spelade då, vad jag längtade efter och hur jag resonerade vid den tidpunkten.

Det fanns en tredje anledning också, som jag inte insåg förrän jag drog igång hela projektet. Under 2018 upptogs ungefär två tredjedelar av min speltid av onlinespel. Istället för att rädda världen i single-player-spel blev det intensiva onlinematcher i spel som Overwatch, Splatoon 2 och Street Fighter V. Jag tänkte att Martins Spelvecka skulle hjälpa mig att jämna ut siffrorna lite, så att jag spelade mer single-player igen.

Om jag ska vara ärlig så föredrar jag att spela online framför single-player. Ruset och spänningen i att kämpa mot andra människor kan inte ett spel där man kämpar mot datorn komma upp i. Jag skulle vilja hävda att jag föredrar co-op framför single-player också, även här för den mänskliga interaktionen spelare emellan.

Men. Single-player har två stora fördelar framför online. Den första fördelen är känslan av progression. Visst kan man levla upp i de flesta onlinespel; man går från brons-ligan, till silver-ligan till guld-ligan och så vidare. Visst är det jättestort och kittlande att levla upp i ett spel som Splatoon 2. Men rätt snabbt kommer man till en punkt när det inte går att leva upp längre. Man kommer till en punkt där motståndarna börjar bli lite för bra.

Tveklöst är det skönt och spännande i stunden att få möta spelare som är precis lika bra som en själv; det är poängen med bra matchmaking trots allt, men på längre sikt så kommer känslan av att man står still. Man kommer ingenstans. Man står kvar på samma plats.

I ett single-player spel gör man (nästan) alltid framsteg. Man klarar banor, låser upp nya vapen, får en stadig ström av trophies, och till sist klarar man spelet och eftertexterna rullar.  Dessutom tycker jag det är väldigt kul att recensera spel. Det är kul att dela erfarenheter med andra som spelat samma spel, och ju flera olika spel man spelat, desto fler upplevelser kan man dela. Spelar jag trehundra timmar Overwatch kan jag bara recensera det en gång, men spelar jag tio trettiotimmarspel så kan jag skriva tio recensioner. Vill man recensera många spel är det stor skillnad på att lägga tio-femton timmar på att klara ett spel och att lägga de femton timmarna på att hjälpligt lära sig en ny karaktär i Street Fighter V.

Vilket leder oss till den andra fördelen med single-player: att jag får känna mig som en hjälte, en härförare, ibland rent av som en gud, då single-player spelen oftast maskerar vilken dålig TV-spelare jag egentligen är.

När jag spelar online, hur roligt det än är, så går det aldrig att komma ifrån insikten att jag faktiskt är rätt usel på TV-spel. När jag harvar omkring i bronsligan medan mina onlinekompisar snabbt tar sig upp till guldligan kan jag ju inte förneka det faktum att de är mycket bättre än jag. Ett single-player-spel kan lura mig att tro att jag är fantastisk på spelet, att jag är jättesmart och jätteskicklig, medan jag omöjligen kan undvika att se sanningen i vitögat online.

Som jag skrivit om tidigare spelar aldrig supersvåra single-player spel. Anledningen är förstås att jag inte är särskilt bra på dem, och således inte får ut någon underhållning av dem. Jag spelar de flesta spel på ”normal” eller ”hard”, men de flesta spel som påstår att de är ”normal” eller ”hard” är naturligtvis varken ”normal” eller ”hard”. När jag snabbt tar mig igenom ett spel på ”normal” utan att möta några problem, så beror det naturligtvis inte på att jag är Kungen Av TV-spel, utan att spelmakarna vill få mig att känna mig som kungen av Kungen Av TV-spel, och det köper jag alla dagar i veckan.

Ett annat problem med att spela onlinespel är att jag spelar online så lider jag av Det Stora Misstaget. I de flesta lopp i Forza Horizon 4 kör jag jättebra, tar kurvorna som en mästare, ligger och kämpar bland de tre första. Sedan gör jag ett enda misstag, men det är Det Stora Misstaget, när jag fullständigt missar en checkpoint, och plötsligt är jag bland de sista.

När man spelar single-player spelar Det Stora Misstaget oftast ingen roll. Man laddar in den senaste sparningen, eller spolar tillbaka tiden i Forza Horizon 4, och så fortsätter man att känna sig som en kung igen. Men att gå från att ligga bland de tre första till att ligga bland de tre sista online, bara för Den Stora Misstaget, känns onekligen surt. Att köra närmast perfekt i åtta minuter online bara för att göra Det Stora Misstaget i sista kurvan känns så surt.

Ett annat problem som jag har är att onlinespel i de flesta fall utmanar mina koncentrationssvårighter på ett annat sätt än vad single-playerspel gör. Spelar jag The Legend of Zelda: Breath of the Wild måste jag aldrig ta några pauser, men spelar jag Splatoon 2 måste jag ta en paus mellan varje match som jag spelar för att det ska fungera. Så spelar jag två timmar Breath of the Wild så blir det verkligen två timmar speltid, medan om jag spelar Splatoon 2 så blir det en timme spelande och en timme pauser.

Och apropå speltid:  När jag är sugen på onlinespel kanske internetuppkopplingen krånglar, eller servrarna är inte är tillgängliga. Eller så är det medspelare som disconnectar mitt i en match, och förstör både underhållningen och chansen att ranka upp. Det problemet har man vanligtvis inte i ett single-player-spel. (Inte innan Stadia i alla fall.)

Dessutom kräver de flesta onlinespel att man hänger med i spelets meta och spelets uppdateringar, och då kräver spelet, förutom att jag lägger ner ett antal timmar varje vecka på att träna och spela matcher, även att jag lägger tid på att studera matcher på Youtube och hänga med i diskussionen på Reddit och Discord. Om detta har ni också läst tidigare.

Så ska jag spela mera single-player? Eller ska jag hålla mig till att spela online? Single-player är måhända en form av självbedrägeri, men det fyller mig med känslan av att vara en hjälte och känslan av att ha fått något gjort. Online är mer rafflande och mer oförutsägbart, men då måste jag se sanningen i vitögat om min egen kompetens och dessutom kommer  känslan av allt står still. Kanske går det att finna någon slags balans mellan dem trots allt.