5 minuter lästid

Föreställ dig att du lyckats med något som du är stolt över. Du känner dig nöjd, självsäker, på topp. Föreställ dig sen att någon direkt kommer och säger att det du gjorde var dåligt – eller rentav avskyvärt. Föreställ dig också att du direkt efter detta får en spark tvärs över knäleden och faller till marken. Som är täckt av krossat glas. Och att någon går förbi och trampar på dig när du ligger där. Nu borde du vara någonstans i närheten av hur det känns att spela Robbie Swifthand and the Orb of Mysteries.

På ytan är detta ett helt vanligt plattformsspel. Du springer och hoppar dig fram samtidigt som du undviker diverse hinder. Målet för varje bana är att försöka få tag på ett litet ljusklot som du behöver bära med dig och kasta in i en flammande ljusportal för att öppna porten som tar dig vidare. Inte helt vanligt i plattformsspel är dock att du därtill kan hänga från kanter samt ducka för att ta sats inför högre hopp. Varför göra allt detta? För att besegra en ond ande som brutit sig lös från sitt uråldriga fängelse och vill utrota mänskligheten såklart! Bara genom att leta reda på de tre fragmenten av the Orb of Mysteries kan du återigen förpassa anden från världen.

Redan från startskärmen varslar dock spelet om det helvete som komma skall. De tre svårighetsgraderna som finns att välja på heter ”not so hard”, ”hard” och ”insanity”, och till varje nivå finns en liten beskrivning. Hard riktar sig till exempel mot hardcore gamers och spelet avråder dig starkt från att spela på insanity-nivån såvida du inte har hundraprocentat hard och längtar efter mer av samma vara. Eftersom jag alltid har trivts med att vara lite mellanmjölk lägger jag mig på mitten i hopp om att jag ska få en någorlunda dräglig spelupplevelse – naiv som jag är.

Spelets titelfigur Robbie verkar vara något av en girig antihjälte, och en perfekt analogi för själva spelet han är med i. Han säger egentligen ingenting men hans minspel och självsäkra skratt signalerar någon slags självgod kaxighet.
Någon jag i vanliga fall kort och gott skulle beskriva som ett rövhål. Och det är här likheterna med spelet ger sig tillkänna. Alla spelets banor är nämligen ute efter att sätta dit dig; att få dig att tro att du övervunnit ett svårt hinder och sen direkt sätta en stor fet yxa i tinningen på dig. I nästan vilket annat plattformsspel som helst skulle banorna tydligt visa var alla olika hinder finns och utmaningen ligga just i att ta dig förbi dessa. Här ligger utmaningen inte bara i att undvika hindren utan att också försöka tänka ett steg längre och inte låta sig överlistas. Ofta går det käpprätt åt skogen, men skam den som ger sig.

LÄS OM ETT HELT ANNORLUNDA SPEL: Solo: Islands of the Heart

Du gör bäst i att se upp för saker som kan falla i huvudet på dig, som kan spetsa dig underifrån eller som kan fara förbi och skära huvudet av dig. Robbie Swifthand är blodigt och smetigt så det förslår. Det försöker inte hymla med att karaktären faktiskt dör utan understryker det snarare med både målande ljudeffekter och visuellt kladd. Varje gång du får börja om på en bana finns där ett slags spökavtryck och ibland även en pöl med blod som markerar var du dog. Efter en handfull försök kommer alltså banan vara full av påminnelser om exakt var dina misslyckanden har skett. Dör du får du börja om helt från början och allt måste göras om. Spelets flöde avbryts dock inte eftersom omstarten sker nästan omedelbart, men inte förrän du har fått se en svart skärm med antalet misslyckanden. Du läste rätt: spelet håller till och med räkningen på hur många gånger du har dött. Det är ren och skär sadism.

Som körsbäret på den jävliga bajsglass som är Robbie Swifthand hånar spelet dig också när du misslyckas. Efter att du har dött ett visst antal gånger på samma bana dyker en skrattande mörk röst upp och kungör att dina försök är lönlösa och att du lika gärna kan ge upp. Vilket oförlåtande spel, kanske du tänker. Nej du, det här är oförlåtandes förbannade svåger! Robbie Swifthand kommer slå dig på fingrarna flera gånger om. Det görs inte bättre av att det i princip inte innehåller en enda bana du kan klara på första försöket, såvida du inte ser någon annan spela igenom den först.


Och som om det inte vore nog med att bara ta sig igenom de olika banorna innehåller dessutom merparten av dem hemligheter i form av gömda guldmynt. Dessa kräver lite extra av dig, eftersom de i princip aldrig befinner sig på ställen som går att se med blotta ögat. Så om du vill plåga dig själv ytterligare finns det alltså möjlighet att finkamma banorna efter dolda gömmor. Vilka banor som innehåller ett gömt mynt kan du tydligt se på skärmen där du väljer bana, så du behöver åtminstone inte gnugga tinningarna blodiga genom att leta på fel ställen.

SAKER DU INTE VILL SKA HÄNDA I DET HÄR SPELET: Klådan som kullkastar

Eftersom spelet gör allt som står i dess makt för att jag som spelare ska känna mig modfälld och dålig – och med tanke på de hårda ord jag använt mig av hittills – skulle en lätt kunna tro att jag haft en negativ spelupplevelse. Och absolut, jag har gnisslat tänder, morrat och skakat min Switch i frustration; men jag har också haft väldigt, väldigt kul under tiden. Spelet vet att du kommer bli förbannad, och det spelar på det. Men det gör det på ett sådant sätt att du istället för att misströsta blir sporrad att ge igen. Till slut kommer du svära på din heder som spelnörd att du inte ska lägga ner spelet förrän du tagit dig hela vägen till slutet och kan leverera ett stort, fett långfinger åt spelutvecklarna.


Jag är smått obenägen att hålla med spelet om att du bör vara en hardcore gamer för att spela det, till stor del för att jag inte är ett fan av uttrycket. Men jag tror dock att du behöver känna dig någorlunda hemma i plattformsspel av det lite svårare slaget och att du dessutom bör besitta en fiskares tålamod, eller åtminstone förmågan att behärska ditt humör. För om du inte kan tåla att misslyckas gång på gång och samtidigt bli förlöjligad i dina otaliga försök lär du förbruka en och annan handkontroll – eller kanske till och med en Switch-konsol – innan du når slutet. Men om du som jag känner dig manad att ge Robbie Swifthand ett försök önskar jag dig en riktigt frustrerande, men ack så underhållande och utmanande, spelupplevelse!