Året är 2030. I en alternativ verklighet har megaföretaget IRF tagit över världens mest populära sport och planerar att använda det för att distrahera massorna från den olagliga verksamheten de utför genom att göra idrotten mer populär, mer engagerande och, i förlängningen, mer dödlig. Du iklär dig rollen som Kara Hassan, en snärtig kvinna klädd i sparkdräkt och motorcykelhjälm, som följer i fotspåren av hennes stora idol, Morgan Fray. Men kort in i tävlingen inser hon att någonting inte står rätt till utan målet blir, utöver att vinna turneringen, att samtidigt undersöka den stora komplotten bakom scenljusets glans. Välkommen till framtidens dystopiska brant.

Spelet engagerar från första stund. Den syntladdade musiken samt den 70-talsinspirerade estetiken är lika självsäker som en sjuåring med kioskens största glass i handen och jag ler medan jag bläddrar i menyerna för att slutföra mina sista inställningar innan jag kastar mig in i skateparken med dragna vapen. Men den välskrivna berättelsen och tonsäkra presentationen får faktiskt ta och ställa sig längst bak i ledet i dag för det är i spelmekaniken som Rollerdrome tar det till nästa nivå. Precis som i sin föregående titel från i år, OlliOlli World, har den brittiska studion Roll7 skapat en upplevelse som är lätt att lära och tillfredsställande att bemästra. 

Läs även: Recension av OlliOlli World

Rollerdrome handlar nämligen om något så säreget som att åka rullskridskor i en arena och samtidigt skjuta ner fiender med hjälp av ett antal vapen. Inga konstigheter, eller hur? Målet från utvecklarna har i alla fall varit att locka fans av både extremsport samt tredjepersonsskjutare och jag måste säga att det har lyckats väl i det avseendet. Rollerdrome andas både Tony Hawk’s Pro Skater och Bayonetta på samma gång. Det är rappt och engagerande samtidigt som ytan är både kaxig och smart. Det finns definitivt ingenting som liknar Rollerdrome 2022, frågan är om det finns något som kan jämföras med det överhuvudtaget.

Reglerna i Rollerdrome är enkla: åk rullskridskor, skjut fiender och utför tricks. Premissen är tydlig från första stund och efter en kortare handledning var det aldrig svårt att förstå vad spelet ville att man skulle göra. Arenorna man tävlar på är kompakta och innehåller ett specifikt antal fiender, när man dödat dessa tar man sig vidare till nästa nivå. Tricksen är till för att återfå ammunition. Dessutom samlar man poäng till den highscore som blir din slutgiltliga bedömning. Om man också undviker att bli träffad av motståndarna, som gör allt i sin makt för att stoppa dig, så ökar en combomätare vilket är den största utmaningen i spelet, att hålla den och dig själv vid liv så länge som möjligt. Hälsa? Det återfår man genom att ta ner fiender. Mycket mer än så behöver man inte förstå för att ge sig i kast med spelets huvudkampanj. Det finns vissa aspekter av trial and error men jag skulle ändå våga påstå att den fixerade svårighetsgraden är välbalanserad i den grad att de flesta kan ta sig igenom spelet utan att dö alltför mycket.

Karriären är inte lång; efter tio kvaltävlingar väntar finalen. Men spelet är fiffigt uppbyggt då varje enskild runda innehåller ett antal utmaningar. Tio för att vara exakt. Det kan vara allt ifrån att slå en viss poäng, att utföra ett specifikt trick eller att samla ihop fem av ett särskilt objekt. För att ta sig vidare genom spelet så måste du klara av en specificerad mängd utmaningar. Det kan i sin tur innebära att man måste gå tillbaka till en tidigare tävling för att bocka av en utmaning man missat genomföra. Retsamt? Ibland. Men det är ett ändå ett system som fungerar i sammanhanget trots att det oftast känns som ett billigt sätt att dryga ut speltiden på.

LÄS MER: Denna gång missar jag inte tåget till helvetet

För det ska sägas om Rollerdrome, det är inte årets längsta spel. Tvärtom så vet spelet vad det vill ha sagt samtidigt som det lämnar ett någorlunda bestående avtryck. De knappa 900 MB som spelet tog upp på min hårddisk kanske skvallrade om detta på förhand, men jag blev ändå förvånad (och lite glad) över att spelet inte var längre än vad det behövde vara. Efter kampanjen finns det visserligen ett ytterligare läge där man gör om allt på högre svårighetsgrad, men det är frivilligt. Det finns dessutom ingen multiplayer och ska jag vara helt ärlig så tycker jag att den här titeln gjorde sig bättre som tre – fyra timmar intensiv action snarare än en 20 timmars puttrande pyspunka. Alla spel behöver inte vara en öppen värld, Rollerdrome har koll på sin plats i hierarkin.

Det mest bestående intrycket som spelet lämnade hos mig var dock dess grafiska identitet. Som ni kanske redan sett på bilderna här ovan så finns det inte mycket spel på marknaden som liknar detta. Det skulle väl eventuellt vara Sable som släpptes i fjol och till viss del Borderlands, men den 70-talsflörtande estetiken och de stilistiska slowmotion-effekterna får Rollerdrome att sticka ut gentemot sina motståndare. Det finns också ett otroligt härligt flyt i presentationen. Dels är det levererat i 60 mjuka bildrutor i sekunden men även menyer, spelmekaniken och berättandet presenteras i genomtänkta övergångar utan några onödiga krusiduller. Det är pang på, rakt in i smeten samtidigt som spelet låter dig andas in världen en aning. Korta mellansekvenser skapar en perfekt balans för en titel likt denna och dynamiken känns aldrig felviktad. Jag har istället lärt mig tillräckligt mycket om livet 2030 samtidigt som jag får mina kickar av att skjuta ner fiender i en skatepark. 

LYSSNA PÅ VÅR PODD: Spelspecifikt 20: Efter vägs ände

Rollerdrome är inte årets bästa spel men det är långt ifrån det sämsta. Det gör vad det ska, varken mer eller mindre och spelmekaniskt imponerar det samtidigt som den lilla välskrivna berättelsen i slutändan blir mer inkvoterad än nödvändig. För att nå nästa nivå hade det behövt få mig att känna något mer, framförallt för huvudkaraktären. Nu blir Kara Hassan en tom kanvas, jag hade önskat få lära känna henne på djupet. Men oavsett vad så hade jag kul med min tid i Rollerdrome. Roll7 är verkligen on a roll just nu så det ska bli spännande att se vad studion levererar härnäst. Jag vet åtminstone att jag kommer stå i ankomsthallen och hälsa dem välkomna med ett leende på läpparna samtidigt som jag i huvudet jagar höga poäng i framtidens dödliga arenor. 2030, här kommer jag.