5 minuter lästid

Plötsligt kom frågan som jag inte kunde svara på – Viken är din huvudsakliga spelenhet?” Jag hade hamnat i en sådan där enkät, en sådan man ibland får svara på när man går in på en ny spelsida. Ni vet ”Vilka av följande genrer är dina favoriter? (välj tre)”, ”Har du spelat något Call of Duty under de senaste tolv månaderna?”, ”Hur ofta spelar du free-to-play spel?” och så vidare. Det mesta gick rätt snabbt att svara på, men så kom frågan som ställde mig.

Först tänkte jag att det måste vara Nintendo Switch. Då den är både bärbar och stationär och har alla Nintendos nya spel så är den svårslagen. Å andra sidan älskar jag min Playstation 4, inte minst är den den främsta maskinen för multiplayerspelande med mina kompisar. Dessutom går min Xbox 360 fortfarande varm. Jag har många spel kvar som jag längtar efter att spela – The Walking Dead, X-Men Origins: Wolverine, Transformers: War for Cybertron, med flera. Men till sist insåg jag: nej, den maskin jag helst spelar på, och som jag oftast väljer, just nu är min PC!

Det här kanske inte låter det minsta märkligt för dig, men för mig var det en häpnadsväckande insikt. Mellan åren 2004 och 2017 spelade jag nämligen inte, trots att jag är en spelgalning, en enda gång på en dator. För att förstå bakgrunden till detta märkliga faktum måste vi resa tillbaka till början av 00-talet. Hösten 2002 återintroducerade det första numret av speltidningen Gamereactor mig för spelvärlden, som jag älskat som barn, och våren 2003 var jag åter en fullfjädrad spelare. Då jag nyligen hade köpt en rejält snabb PC var det ett naturligt val att börja spela på den, och jag njöt av Thief: The Dark Project, Half-Life och inte minst det nysläppta Star Wars: Knights of the Old Republic. Det fanns dock ett stort problem: mitt skönlitterära skrivande.

Vid den här tidpunkten visste jag inte om mitt skönlitterära skrivande var en hobby eller om det var vad jag skulle försörja mig på i framtiden. Skrivandet av fantasy- och science fiction-berättelser var i vilket fall mitt största intresse, med att spela spel som fin nykomling på plats två. Så min fritid gick åt till att skriva och till att spela, och båda dessa intressen gjordes vid samma dator. Och snart började de att glida ihop; det vill säga att jag satt och spelade när jag borde skriva. Jag försökte verkligen råda bot på problemet, men min disciplin var inte att hurra över, och spelen var så lockande att ingenting hjälpte. Till slut blev jag tvungen att dra i handbromsen och ta ett drastiskt beslut. Spelandet måste bort från datorn! Allt mitt spelande från och med nu fick ske på min Gamecube och min Xbox vid TV:n. Sittandes vid datorn skulle det enbart skrivas.

Och följden blev att jag inte spelade på en dator på 13 år. Jag kan inte säga att jag saknade det. De allra flesta spelen kom trots allt till konsol, inklusive mängder som var konsolexklusiva. Det var mest strategispel som Civilization och Total War och massiva onlinespel som World or Warcraft som var exklusiva för dator, och dessa genrer kunde jag trots allt överleva utan. I början av 10-talet var dessutom PC:n utdömd som spelmaskin i spelpressen. Ingen köpte längre spel utan alla bara kopierade och snart skulle PC:n som spelmaskin gå under, löd domedagspredikan. Men istället blev det tvärt om.

Idag är PC som spelmaskin hetare än någonsin. Epic Games Store och Steam krigar med varandra om spelarna, Steam sätter nya rekord för antal spelare samtidigt, alla exklusiva Xbox-spel kommer till PC, mängden spännande indie-spel är oöverskådlig och bland storspelen kommer i princip alla multiformatspel till PC. Till och med Playstation-spel som Horizon Zero Dawn kommer till PC nu för tiden. Och ja, jag spelar faktiskt mestadels på min PC nu för tiden.

I mars 2017 köpte jag en Switch på premiärdagen, och dessutom en Playstation 4 samma månad, och mitt intresse för TV-spel var glödhett igen. På hösten, när min gamla dator började hosta och rossla och långsamt självdö, och det blev dags att köpa en ny dator, så köpte jag för första gången en gaming-laptop.

Det första året blev det ärligt talat inte så mycket spelande på datorn alls. Det blev några timmar Cities: Skylines – att bygga städer älskar jag och det gör jag definitivt hellre med tangentbord och mus än med handkontroll – men mycket mer än så blev det inte. Men i oktober 2018 släpptes Forza Horizon 4, och då gick proppen fullständigt ur. Förutom 400 timmar Forza Horizon 4 har det sedan dess blivit 100 timmar Street Fighter V, 70 timmar The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel, 50 timmar Grand Theft Auto V, 50 timmar My Time At Portia, 30 timmar Slay the Spire, och mycket, mycket mera.

LÄS MER: Arkadracing-erans sista gyllene år

Det är inte bara nackdelar med att bli äldre. Som tur var så har jag mycket bättre disciplin nu för tiden, och jag spelar när jag ska spela och skriver när jag ska skriva. Dessutom är jag inte alls lika besatt av att ta achievements, som jag var för tio år sedan, så att achievements saknas i många PC-spel bryr jag mig inte om längre. Dessutom spelar jag actionspel som jag tidigare enbart kunde tänka mig att spela på konsol – till exempel Batman: Arkham Asylum – numera på PC, eftersom handkontroll, till skillnad från tidigt 00-tal, numera är standard även för spel på PC. Den där totalupplevelsen som var konsolernas största fördel, att allt var samlat på ett ställe med achievements och vännerlista och allt, erbjuder numera även Steam. Och de där krångliga, obegripliga installationerna som fortfarande var legio 2003 är ett minne blott.

Att samla på sig spel till PC:n är dessutom otroligt billigt. Epic Game Store bjuder på gratisspel varje vecka, Steam kör på med sina vansinniga reor och Humble Bundle erbjuder varje månad sanslöst generösa spelsamlingar där pengarna dessutom går till välgörande ändamål. Lägg till att Steam nyligen lanserat Remote Play, där man kan spela lokal multiplayer över nätet med sina vänner och bara personen som streamar spelupplevelsen behöver äga spelet, och man kan spela tillsammans även i dessa svåra tider.

Det är bara två saker som är dåligt med att spela på en gaming-laptop, jämfört med en modern konsol. Det första är att det trots allt krånglar, till synes helt i onödan, ibland. Som att något bakgrundsprogram som ska ansluta datorn till Xbox Live vägrar att ansluta till Xbox Live, så Forza Horizon 4 vägrar att starta. Och utan att man fattar varför. Så man får googla och pilla i systemmenyer och starta om datorn ett par gånger, men det är inte så ofta sådant händer. Oftast fungerar det precis som det ska.

Det andra är att det inte finns något sleep mode, som på Playstation 4 och Nintendo Switch. Visst, man kan bara låta spelet vara på i bakgrunden medan man sysslar med annat på datorn, men det kan leda till massor av problem. Så visst, jag kan inte bara stänga av spelet på tio sekunder och sedan fortsätta på exakt samma ställe nästa dag, som jag kan med min Nintendo Switch. Det är något jag verkligen saknar i de spel där man inte kan spara när som helst.

Jag har aldrig brytt mig om fanboy-krigen i spelvärlden, men som konsolspelare gillade jag att skoja med uppblåsta PC-spelare. PC-spelare som trodde de är bäst i världen för att de spelade med mus och tangentbord och för att de med sina dubbla grafikkort och svindyra skärmar lyckas klämma ur några fler FPS än vad konsolerna klarar. Men numera är jag själv en PC-spelare och jag älskar det! Det är aldrig för sent att börja krama en annan plattform.