Om ni vid en given tidpunkt skulle fråga mig vad jag har gjort idag kommer ni med största sannolikhet få till svar att jag har spelat spel. Jag spelar spel för det mesta. Jag har i princip alltid spelat spel. Sedan jag vid ungefär tre års ålder första gången fick testa Super Mario Bros till NES hemma hos min grannkompis har jag varit fast. Spel i alla dess former har varit, och är fortfarande, ett ständigt närvarande fenomen i mitt liv. Spelkonsoler har avlöst varandra med jämna intervaller under min uppväxt; Commodore 64 blev till Super Nintendo som blev till Game Boy som blev till Nintendo 64 som blev till PC – ja, ni fattar.

En skulle kanske kunna tro att jag med ett såpass långvarigt spelintresse har plöjt mig igenom tonvis med genrer och format, och upptäckt nästan allt som finns att se. Men det är snarare tvärtom; ju längre tiden går, desto mindre blir variationen i vad jag väljer att spela, medan högen med spel jag vill och känner att jag borde spela växer sig högre och högre. Med den uppsjö nya spel som hela tiden pumpas ut på marknaden kan jag ibland känna mig lite överväldigad. Trots att upptäckarglädjen och äventyrslustan brinner i bröstet finns det något i mig som ofta längtar efter tryggheten hos det välbekanta.

LÄS MER: Min backlog ger mig skamkänslor

Jag tror att de flesta spelare i vuxen ålder (läs: 25+) har en skämshög som de med jämna mellanrum kastar en försynt blick åt. Idag släpps spel med sådan frekvens och av sådan kaliber att det blir i princip omöjligt för gemene person med heltidssysselsättning, familj och andra former av vuxenansvar att kunna spela allt en vill. Detta gäller inte minst mig själv. Istället för att utforska de nya upplevelser som serveras mig på nästan daglig basis finner jag mig själv alltmer falla tillbaka på sådant jag redan avverkat.

Det finns nämligen en mängd favoriter som jag återvänder till då och då, och jag tänkte delge några av dem här:

Broken Sword: Shadow of the Templars och The Smoking Mirror
Jag har svårt att se på dessa titlar separat, eftersom de tillsammans innebar mitt inträde i peka-klicka-spelens underbara värld. I båda spelen fick jag nämligen ikläda mig rollen som den sarkastiske men rättrådige amerikanen George Stobbart – ”two B’s and two T’s” – och utforska diverse städer i bl.a. Frankrike, Irland, Syrien, Centralamerika och Karibien i jakten på religiösa konspirationer. Genom att varva charm med dräpande kommentarer kunde jag överlista skurkar, och på ett närmast MacGyverskt vis kunde jag kombinera olika föremål för att lösa kluriga pussel – allt detta inslaget i en vacker, ”tecknad” förpackning. Trots att kvalitén i senare delar har följt en stadig nedåtgående kurva kommer denna serie alltid att hålla en plats på min topplista.

The Legend of Zelda: A Link to the Past
Långt innan fantasy blev ett återkommande inslag i mitt liv via allsköns medier fick jag provsmaka genren i detta SNES-äventyr. I en tillvaro vanligtvis befriad från övernaturliga element blev jag fullkomligt trollbunden (pun intended) av det färgglada men långt ifrån glättiga Hyrule. Sökandet efter prinsessan Zelda som tillfångatagits av skurken Agahnim tog mig genom en värld som öppnade upp sig mer och mer. På vägen fick jag lära mig fäktas, skjuta med båge, spela lergök och frammana åskväder. Det var en minst sagt överväldigande upplevelse för den lilla pojke som knappt fått uppleva fantasy tidigare – en upplevelse som fått mig att återvända gång på gång.

The Curse of Monkey Island
Den tredje installationen i serien om den mytomspunna ap-ön var mitt första besök till Lucasarts Karibien. Jag fattade snabbt tycke för deras peka-klicka-spel om storslagna piratäventyr till havs, kluriga pussel och fyndig humor – allt detta toppat med ett kittlande manus och hjärtligt röstskådespeleri. Till skillnad från det mer ”realistiska” Broken Sword är pussellösningarna i Monkey Island-serien skruvade och tänjer alltsomoftast på rimlighetens gränser, vilket vid en första genomspelning stundvis kunde vara frustrerande men som samtidigt bidrog till spelets charm. Till och med idag, när jag kan pussellösningarna utantill, har jag inga problem med att bara klicka mig igenom det för att återigen få njuta av storyn.

Heroes of Might and Magic III
I mitt tycke den bästa delen i 3DO:s (sedermera Ubisofts) turordningsbaserade strategispel om magiker, krigsherrar och fantastiska väsen. Musklickandet känner inga gränser när jag hämningslöst reser runt i landet Errathia och strider mot monster, utforskar underjordiska tunnlar och samlar på mig magiska artefakter. Trots att jag sen det begav sig har hunnit spela seriens samtliga spel kommer alltid spelet som utgjorde min introduktion till den vara det som ligger mig närmast.

Ni kanske börjar ana ett tema här. De spel som var min första kontakt med sina respektive serier är samma spel som fått bli min fasta punkt, min trygghet i den orkan som nu är mitt spelintresse. Nåväl, vi har ett par titlar till att avverka.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Kanske ännu mer än sitt äldre syskon till Super Nintendo har Ocarina of Time gett mig några av mina starkaste upplevelser av Links äventyr i Hyrule. I mitt tycke hade skaparna tagit samtliga element som gjorde det tidigare spelet bra och lagt till en ännu större värld, 3D-grafik och tidsresor. Trots att jag numer känner spelet utan och innan tycker jag att det är precis lika kul att återbesöka det varenda gång.

LÄS MER: Tidernas bästa spel som sorterades bort

Mass Effect 1-3
Detta rymdepos är ett relativt nytt tillskott i mitt liv men har på bara ett par år etablerat sig som en serie jag gärna återvänder till. Till skillnad från många andra storydrivna spel erbjuder Mass Effect nämligen stor variation, vilket bidrar till dess omspelningsvärde. Du kan välja att agera allt mellan helyllehjälte till svinigt råskinn; du får flera gånger valet att rädda folk i extrem fara i utbyte mot gentjänster, eller att låta dem dö för att det passar dina syften bättre; och beroende på vilket kön du väljer att spela som får du möjlighet att inleda relationer med olika medlemmar i din besättning. Och allt detta sker i yttre rymden (!) – what’s not to like?

Jag skulle kunna hålla på hela dagen med det här. Spelen som under åren har säkrat en plats i mitt hjärta är många, och jag ska inte tråka ut er med en fullständig lista. Däremot vill jag ge ett omnämnande till några ytterligare titlar: Portal och Portal 2, Diablo 2, The Binding of Isaac och Super Mario World.

Nu när jag sitter här och ögnar igenom listan känns det inte längre särskilt konstigt att jag återvänder till mina kära vänner gång på gång. Det är snarare så att jag blir lite irriterad på mig själv för att jag inte besöker dem oftare. Med så fina vänner måste en vara bra dum som ständigt letar efter nya bekantskaper. Eller slösar tid på att skriva om dem istället för att umgås! Om ni ursäktar, jag känner att jag måste gå och återförenas med ett par gamla vänner.