Spellängd är en ganska spännande grej egentligen. För sisådär 15 år sedan hade jag inte haft några som helst problem med att avnjuta ett enormt speläventyr som krävde sina hundra timmar för att se allt det hade att erbjuda. I takt med att åren gått har jag dock blivit mer och mer förtjust i de fokuserade och koncentrerade spelen. Nu ska jag dock vara noga med att erkänna att jag kan bli alldeles tokkär i omfattande actionrollspel eller en öppen värld med Ubisoft-liknande fyllning titt som tätt. Däremot är en 30-årig Andreas betydligt mer intresserade av de där korta och välgjorda titlarna än vad den 15-åriga motsvarigheten var. Därför känns det lite smått typiskt att den generella trenden i spelindustrin för det mesta verkar peka åt motsatt håll.

Visst släpps det mängder med häftiga indies med jämna mellanrum som inte tar en halv industrisemester att ta sig igenom. Förväntningarna på nya titlar, och framförallt uppföljare, idag är dock att de oftast ska vara längre och mer innehållsrika än sina föregångare, något som för det allra mesta infrias. The Last of Us tar exempelvis cirka 15 timmar att klara om du bara spelar berättelsen medan Part II tar 24 timmar för samma bedrift. 2018 års God of War med sina 20 timmar förvandlades till 26 timmar i Ragnarök. Det tar ungefär elva timmar att spela klart Alan Wake och drygt 18 timmar att spela färdigt Alan Wake II. Det tar däremot cirka åtta timmar att spela igenom Hellblade: Senua’s Sacrifice och typ lika lång tid att spela igenom dess uppföljare. ”Hur i hela friden kan inte uppföljaren bjuda på mer innehåll än föregångaren?” frågar säkert många av er. ”Det känns så förbaskat skönt” svarar jag.

LÄS MER: Vem i spelindustrin trollbinder dig?

Mer betyder inte alltid bättre, och det är något som Hellblade II bevisar gång på gång under sin korta speltid. För nog är detta en rättvis uppföljare allt. Utan att överdriva är detta ett av de vackraste spelen jag någonsin upplevt, och det gäller egentligen både visuellt och auditivt. Vyerna är vackrare, rösterna i huvudet hörs klarare, striderna är mer brutala och rejäla, mellansekvenserna är vassare, spelets pussel känns mer varierade och genomtänkta. Allt detta sker dessutom helt utan något som helst påtvingat fluff för att dryga ut speltiden och det är detta som spelet förtjänar allra mest beröm för i mina ögon.

Det hade varit så enkelt för Ninja Theory att gå in på alla brainstorm-möten inför Hellblade II och slänga sig med tankar om en stor öppen värld, sidouppdrag, dialogval och färdighetsträd. Det är ändå en uppföljare trots allt. Jag är dock glad att så inte verkar ha blivit fallet då detta är ett linjärt speläventyr av allra högsta klass. Varje liten dialograd och minsta lilla fiendekontakt känns noga genomtänkt och välarbetad. Allt jag stöter på är utplacerat just där för att bäst berätta Senuas senaste saga och det känns så himla tillfredsställande.

LÄS MER: Dragon’s Dogma 2 och det ofrivilliga googlandet

Det jag nu håller alla tummar och tår för är att gemene man kommer inse att Hellblade II är värt varenda krona som Ninja Theory ber om. Jag blir smått förtvivlad när jag ser åsikter om att ett välgjort åtta timmar långt spel inte skulle vara värt prislappen på 500 kronor. Den tråkiga sanningen är ju att när det står ett så kallat ”för evigt”-spel med sidoaktiviteter, mikrotransaktioner och säsonger i ena ringhörnan och ett sylvasst berättelsetungt men lite kortare äventyr i den andra kommer den förstnämnda oftast vinna. Hellblade II är däremot de enkelspåriga spelens senaste kombattant som jag hoppas ska träda fram och övertyga spelare världen över att ett nytt påkostat spel inte nödvändigtvis behöver vara gigantiskt. Plocka fram plånboken och bereden väg för linjäritetens nya och aningen återhållsamma slagskämpe.