4 minuter lästid

En tunnelseende Lara greppar tag om dolken hon så länge sökt efter, och plötsligt står hon i epicentret av en världsomvälvande kris. Det är med tungt hjärta hon inser att världens undergång nu med stor sannolikhet är hennes fel, och att ansvaret härmed ligger på hennes axlar. Framför sig har hon nu en resa fylld av självinsikt, desperation och svåra beslut. Är Lara verkligen den hjälte hon målats upp att vara?

I det avslutande kapitlet Shadow of the Tomb Raider sätts nu punkt för de till synes ändlösa öknar och karga vinterlandskap ovan polcirkeln som de tidigare spelen tagit oss igenom. Laras jakt efter den antika sekten Trinity tar henne den här gången in i Perus djupaste djungler. Omringad av berg, vilda djur och dödliga infödingar tävlar nu vår hjältinna i kampen för att finna den gömda staden Paititi bland de frodande, förrådande bergsmassiven. Med sig har hon sin jordnära bundsförvant Jonah, kopiösa mängder av akrobatiska underverk och lika mycket tur som Fru Fortuna självt.

Jag ska vara ärlig, Tomb Raider har känts nästan rutinenligt. Spring hit, hämta det, krossa alla krukor i hela den här enorma gravplatsen när du ändå är på väg. Inte för att det är något dåligt, jag älskar det. Men att konceptet börjar bli en smula repetitivt måtte jag inte vara ensam om att tycka. Så vad skiljer då Shadow of the Tomb Raider från alla andra Tomb Raiders?

I mina ögon är den absolut bästa upptrappningen i Shadow of the Tomb Raider Laras karaktär. Hon har alltid varit envis, modig och stark. Drag som anses vara typiskt feministiskt bundna, sånt som säljer i dagsläget. I Shadow of the Tomb Raider visas nu istället vad som sker när allt dras till sin spets. Lara är nu envis till besatthet och modig till dumdristighet. Istället för att flyga över svårigheterna hon möter utan att röra en min, får hon nu sin styrka motbevisad vid varje vändning. Hon känns mänsklig, och igenkänningsfaktorn är så stor att det gör ont i bröstet.

Spelet är självklart inte bara en känslosam berättelse om Laras mentala resa. Den är även smockfull av action och gränslöst vackra miljöer. Vad Square Enix, med all rätt, har marknadsfört som bäst, har varit den makalösa grafiken. Det första som slog mig vid start av spelet var det grafiska djup de lyckats skapa. Som en film i 3D utan de töntiga glasögonen. Detaljerna är där och de är viktiga, allt runt omkring känns levande, språk och kultur är genuin till det land och stad hon befinner sig i. Under fyra intensiva speldygn har jag krampaktigt hållit spelkontrollen i min hand under intensiva flykter från fara, jag har vrålat mig hes genom skräckinjagande sekvenser i underjordiska grottor, och jag har blivit så förtjust äcklad av de mer gore-kantade delarna av spelet att jag varit tvungen att pausa och samla mig. Alla som varit inblandade i skapelseprocessen av detta spel borde få en enorm eloge, för allt sitter mitt i prick.

LÄS MER: Ny Resident Evil 2 gör oss nostalgiska

Att gå runt i världen är en fröjd, speciellt nu när allt är anpassningsbart till spelarens egna spelstil. Tomb Raider är trots allt lika mycket action som det är pussel och äventyr. Jag har till exempel alltid haft en förkärlek för de klurigaste delarna av dagens äventyrsspel – de där stunderna där ingenting går ihop och huvudet börjar värka för att pusselbitarna inte faller på plats vad jag än gör. Nu kan man alltså göra detta ännu svårare för sig. Dra upp svårighetsgraden på pusseldelen, och helt plötsligt sitter du en halvtimme extra för att Lara inte kommer med några hjälpsamma kommentarer längre. Är du också som jag och förfäras över kontrollstyrda vapenstrider på konsoler, så går det nu också att förenkla striderna avsevärt. Prisa skyarna!

En punkt som jag tycker känns viktig att poängtera är också den stigande trenden bakom skapandet av en bra antagonist. Utbytt är den giriga prisjägaren, eller den hutlöst onda psykopaten med endast makt bakom sina handlingar. Istället presenteras en helt vanlig man med ambitioner som ofta kan ses i protagonisten av alla historier som någonsin skapats, skrivits och filmats – en man med målet att beskydda och försvara någonting han tror på och älskar över allt annat. Lite som politik. Lika mål, men med helt olika tillvägagångssätt att uppnå detta gemensamma mål. Trinitys ledare blir helt plötsligt relaterbar, och bidrar till en välgrundad berättelse.

LÄS MER: Bli skribent hos oss!

Lara får känna av de katastrofala konsekvenserna av sina handlingar, och se sin världsbild raseras. Hon har alltid levt för att göra sin far, sin vän, vem som helst runt henne i ögonblicket, rättvisa. Shadow of the Tomb Raider tar istället sikte mot att låta Lara ta sitt öde i sina egna händer. Lara måste finna sig själv – bli gravplundraren vi älskat i över två decennium. Och självklart, rädda världen i processen. Hade detta varit en bok hade jag kallat det för den perfekta coming-of-age-prosan, där huvudkaraktären åker på resa för att finna sig själv. Kanske bara med 100% mer ond bråd död till både höger och vänster samt hundratals fler explosioner längs vägen.

Det finns många fantastiska saker att säga angående den tredje installationen i den nya Tomb Raider-sagan.  Jag fortsätter ändå vara både som mest inspirerad och imponerad av karaktärsutvecklingen. Utan att kännas krystad eller självmedveten lever Lara Croft upp till alla de förväntningar dagens samhälle har på hur en självständig kvinna ska framföras. Hon lägger ribban högt, och jag hoppas fler går i mål efter det här spektakulära vidundret.

BETYG: 8/10