När jag växte upp var det inte direkt packat med olika typer av spelkonsoler i mitt hus. Man fick nöja sig med Amigan och jag tröttade ut ett antal vänners tålamod genom att alltid vilja spela på deras apparater så fort jag var på besök. När det då sattes upp ett demo-ex av Super Nintendo i den lokala Åhléns-butiken var glädjen i topp. De måste blivit rejält trötta på mig. Jag var alltid tvungen att ta bussen hem från skolan men eftersom sista lektionen och bussen hem inte alltid synkade var det lätt att drälla runt på Åhléns i en timme eller två i väntan på hemfärd. Personalen måste undrat om jag hade ett riktigt hem eller inte.

ANDRA SPECIELLA STUNDER: Speciella stunder: Jag är Spider-Man

Att spela på en konsol som inte är ens egen och dessutom i en offentlig miljö var påfrestande. Då var jag mest medveten om min egen frustration, men multimediaavdelningen på Åhléns i Landskrona måste också varit mer än lovligt trötta på att se mig där vareviga dag. Det var ganska uppenbart att det inte skulle genereras något köp av mitt ständiga spelande av det enda spelet man kunde spela där; Super Mario World. Sparfiler var förstås ett problem så jag spelade den första banan om och om och om igen, till leda, men jag fick aldrig nog.

Yoshi

Jag ville också rida runt på en Yoshi.

Jag älskade det där spelet. Det färgglada färgschemat, kontrollen, spelmekaniken och jag älskade framförallt Yoshi. Jag sprang, red, hoppade, studsade och flög runt i en värld av primärfärger, donuts, dinosaurieridjur och gula mantlar. Jag surfade på en våg av 16-bitarslycka och jag kände mig som en riktig ”21st Century Digital Girl”. Det var inte nog med att jag älskade det. Jag vill hjälpa till att sprida kärleken om Super Mario World. Alla skulle också kunna ha så här roligt och jag skulle sprida min kärlek till andra. Jag blev en dataspelspredikant.

Jag bestämde mig för att börja med någon hyfsat lätt, min bästa vän Hanna. Lustigt nog är vi fortfarande bästa vänner, såhär 25 år senare. Det var nog ren tur att jag inte skrämde iväg henne den där dagen. Det man måste förstå angående Hanna att hon är en frisk fläkt, modig, rolig och inte teknikfientlig på något sätt. Det hon inte hade, vid det tillfället, var vana vid dataspel. Några år senare skulle hon bli en duktig spelare av City of Heroes, men det är en annan historia. Jag tänker ibland att den där eftermiddagen kanske var startskottet.

MER BARNDOMSMINNEN: Speciella stunder: Mean Streets och det exploderande vattenglaset

Vi gick längst in i Åhléns lokaler där den heliga graalen fanns, strax framför disken, och jag började förklara hur kontrollerna fungerade. Hanna var intresserad och ivrig att få sätta igång, som jag minns det i alla fall. Startskärmen kom upp och A-knappen trycktes in. Nu var det dags. På skärmen hoppade Mario. Enda problemet var att när dataspels-Mario hoppade på skärmen, hoppade även människo-Hanna i verkligheten. Efter en kort stund slutade jag titta på skärmen och tittade istället på min vän. Hon hoppade, duckade, lutade sig fram som om hon hoppat in i framtiden och spelade VR-spel. Hon var helt enkelt före sin tid, men precis som de klipp man ser på Youtube med överentusiastiska brukare av VR såg även detta fantastiskt roligt ut.

MER OM VR: Fem lovande VR-upplevelser till Playstation 4

Hennes entusiasm och våldsamma rörelser ledde till ett skrattanfall hos mig som aldrig tog slut. Jag kippade efter andan och kunde knappt stå upp. Först orsakade min reaktion förgrymmelse hos min vän men efter en stund kunde hon också se det roliga i situationen. Efter en stund låg vi båda två och rullade runt av skratt på den läbbiga heltäckningsmattan på Åhléns. Det här avbröts först när vi hörde en barsk röst som sa:

– Vad är det som pågår här då?

Kassapersonalen hade tydligen tillkallat butikens säkerhetsvakt som myndigt och bestämt eskorterade ut oss ur lokalen, vi med skrattårar fortfarande rinnande nerför kinderna.

Så gick det till den dagen jag blev utslängd från Åhléns i Landskrona.

Nu blev jag sugen på att lira lite Super Mario World. Framför allt bana två på Yoshi’s Island.