Klockan visade att det var mycket sent på kvällen. Långt efter sängdags för en liten pojke. Alla andra i huset sov redan. Men jag upplevde för första gången den starka känslan av ”jag kan inte sluta spela förrän jag klarat det här spelet.” Jag minns inte om Mean Streets var det första spelet jag klarade. Det kan även ha varit något annat spel till min älskade Atari ST, som Batman The Movie eller något av Sierras äventyrsspel, då förmodligen något av King’s Quest-spelen. Men Mean Streets var tveklöst ett av de första spelen jag någonsin klarade i mitt liv, och definitivt det första jag klarade i närheten av midnatt.

Det är lätt att glömma idag, men när man var ett litet barn var det någonting alldeles speciellt att klara ett spel. Det var lika mytomspunnet som att dansa med en häftig tjej eller göra det avgörande målet i en fotbollsmatch. Mean Streets var också ett speciellt spel. Spelet är idag mest känt som föregångare till kultspelet Under a Killing Moon, som är det tredje spelet i serien om detektiven Tex Murphy. Alla de fem första spelen släpptes mellan 1989 och 1998, innan serien gjorde comeback 2014 när det sjätte spelet, Tesla Effect, till slut släpptes efter en lyckad Kickstarter-kampanj.

Mean Streets är en märklig blandning av genrer. I grund och botten är det ett detektivspel där man förhör ett stort antal människor, men dessa scener blandas med peka och klicka-sessioner, för den tiden fascinerande sekvenser där man flyger omkring i sin flygande bil i första person, och actionsekvenser i 2D av klassiskt snitt.

En minst sagt fascinerade upplevelse för en liten pojk. Ett sak vi spelbarn var bra på i alla fall var engelska, för det måste man vara för att klara ett sådant här spel.

Men hur kändes det när jag klarade ett spel? Ja, det som hände, i samma ögonblick som ”The End”-skylten dök upp på min med dagens mått mätt väldigt lilla TV, var att mitt vattenglas, som stod på den höga pallen bredvid mig, exploderade. Nej, det åkte inte i golvet och jag rörde inte vid det. Glaset spontanexploderade och glasskärvor yrde över hela rummet. Jag satt där häpen och visste inte om jag skulle titta på skärmen eller om jag skulle se på mitt före detta vattenglas som nu låg utspritt över hela rummet. Sedan tittade jag på klockan. Det var dags att gå och lägga sig.